lördag 5 mars 2011

Att byta parti... byta partiledare - nja inte enda lösningen

L Ö R D A G S T A N K A R...
rätt dag i dag

Både väljare och politiker borde byta parti lite oftare säger Eric Erfors i en ledarkommentar.

Politik kan verkligen vara en flyktig verksamhet och det kan vara så att moderna människor hellre engagerar sig i hårt i enstaka frågor än att de hyllar ett parti. Eller vissa personer i partierna för den delen. Den problematik och det kaos som råder inom socialdemokraterna för närvarande kring deras val av ny partiledare ska betraktas med stort intresse. För det är ett scenario som kan ha betydelse för den framtida politiska verksamheten överhuvudtaget. Vissa i toppen av socialdemokraterna är bekymrade över den öppna debatten inom partiet som pågår. Medan andra tycker att det är helt slutet och att det är problemet. Socialdemokraterna är inte ensamma om detta.

Merit Wager säger i en kommentar på Facebook (ja, jag har fått hennes tillåtelse att publicera den här)

"... tänker att det verkligen skulle behövas ett helt nytt, fräscht, modernt politiskt parti. Ett parti som inte är rött, blått, grönt eller har rötter i något brunt utan omfattar lite av alla färger och som PÅ RIKTIGT står för demokrati, rättssäkerhet och frihet. Och inte är så makthungrigt att det är berett att kompromissa med vem och vad som helst för att säkra sina egna, personliga karriärer. En utopi..."


Nog kan det ligga något i detta trots allt och det kan nog vara en hisnande tanke för många som ihärdigt hålelr sig fast i sargen för det gamla. Moderaterna har för all del genomgått en rejäl förvandling de senaste åren i alla fall på riksplanet, hur det ser ut längre ned i organisationen kan det finns anledning att reflektera över. En politisk organisation består av människor och de förändras inte lika lätt som det är att skriva en ny plan för verksamheten. Det finns alltid enskilda agendor hur mycket man än skakat i hand.
Människan och kulturen...
Vi har sett flera socialdemokrater som tydligt talat om att de är villiga att ställa upp som partiledare. Det har inte på alla sätt varit populärt. I Sverige är vi inte tydliga med vad vi själva vill ty då kan vi förpassas ut i kylan. Det är inte så många som är beredda på det. Det är gruppen som bestämmer nämligen. Att stå upp för sina egna åsikter har ett pris. Tro mig - jag vet. Det öppnar inga dörrar precis. Det är väldigt olyckligt, för partier behöver alla sina förespråkare, även om de inte är helt inrättade i leden. Det behövs parallella kanaler och möjligheter för alla. Man ska inte behöva fastna i den traditionella hierarkin för att komma fram. Den gällande ordningen kan ställa till mycket trassel för enskilda. Eric Erfors skriver att det är "prov på visst civilkurage om man byter". I vissa lägen kan han ha rätt, men man ska inte behöva göra det om man nu är övertygad i det parti man i grunden tillhör. Man ska inte känna sig tvungen att byta parti för att kunna vara aktiv i sitt politiska engagemang, för att andra anser att man är i vägen för deras karriär? Baktaleri och exkludering och annan mänsklig verksamhet är vardagsmat för att få bort konkurrenter och det får många att tappa geisten.

Det kan också vara civilkurage att stanna kvar och jobba för sin sak och försöka förändra - men det kräver styrka hos den enskilde. Det kan vara enklare att lämna men kanske att det är starkare att stanna kvar? I socialdemokraterna finns det många som nu visat vad de vill. Kommer de att vara kvar i partiet efter partiledarvalet, kommer de att vilja det, kommer de att få utrymme att verka överhuvudtaget eller kommer de att bli bänkade?

Rätt person på fel plats...

De flesta är rätt personer men kan vara på fel ställe. Därför är det extra viktigt att det finns flera möjligheter. I stora organisationer bör man kunna ta vara på sina entusiaster. Kommer socialdemokraterna att göra det? Hur är det med andra partierna? Vad finns det för utrymme för individen i politiken idag?

Det är kanske för många karriärister inom politiken. När organisationen uppluckras och ingen vet vart man ska gå som det synes gjort i socialdemokraterna just nu - så tappar alla styrfarten och människor blir vilsna i sina roller, det finns inget att hänga upp det på. Man tappar kontrollen. Alla gillar inte det.

Socialdemokraterna har uppenbarligen kört fast. Valberedningen är vilse och sluter sina led. Enligt Svd så har tre kandidater sagt nej och tre andra är blockade av motståndarna!

Den slutna världen är på väg bort...

Politiken kan inte längre vara en sluten verkstad... det fungerar ej. Folk drar någon annanstans. Den gamla ordningen kommer att utmanas av transparens och öppenhet från andra håll. I många kommuner startas det småpartier och det finns ofta anledning till det, når man inte fram och in i politiken med sina åsikter så tar man andra vägar. Vi kan få se samma sak på riksplanet.Se på Piratpartiet och SD, de förra tog sig in i EU-parlamentet och de senare i Sveriges riksdag. Båda en tydlig indikation på att de befintliga partierna inte tar till sig andras frågor utan gärna gömmer sig i sina egna. Fredrik Reinfeldt åker land och rike runt och träffar folk - jag tror att det är en bra ambition. Men hur ser det ut på lägre nivåer i politikens hierarkier? Svårt att säga.

Personligen tror jag på en livfull demokratisk debatt där synpunkter kommer fram och frågor lyfts och sedan ser politiken till att hantera detta så att det händer något. Alla politiker borde vilja bli omvalda för sin politiks skull inte för sin egen. Dessvärre tar maktkamperna ofta stort utrymme.

Många tröttnar och röstar på olika partier i de olika valen. Det är inte så konstigt med tanke på hur vissa politiker beter sig faktiskt. Nu gäller det övergång från ett slutet till ett öppet samhälle och den som inte gillar det försöker nog hålla sig kvar, men kommer det att lyckas? I ett klipp från SVT Debatt kan man höra socialdemokrater fundera över var politiken tog vägen. En sak är säker ingeting är längre som förut. Inte någonstans.

Vad ska Johan göra med sitt samhällsengagemang - man kan undra. Man kan göra som Peter - säga att nu fan får det vara nog.

Tokmoderaten, Kent Persson, Peter L Andersson

Peter Högberg som också tänker på lördagen.



Aftonbladets Lena Mellin


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Anonym sa...

När jag såg din rubrik först så trodde jag din artikel skulle handla om ditt eget parti. Vi är många som röstade på moderaterna i höstas och nu ångrar oss. Och frågan är finns det något hopp om partiet. Jo, du skriver att partiet förvandlats på riksplanet. Men längre ner? Vad tycker partiets företrädare i kommuner och landsting om statsministern och regeringen? Finns det någon falang som fortfarande kan kallas värdekonservativ? som skulle vilja ta över? Det är dags för den att träda fram nu!!!

Mary X Jensen sa...

Anonym - det handlar lite om moderaterna också förstås. Nej, jag tror inte att riksorganisationen och de lokala är i synk med varandra. Där finns mycket att göra.

Det kommer att förändras. Personligen har jag nog alltid varit en socialmoderat liberal person så det stämmer bra för mig nu.

Mary X Jensen sa...

Kraxpelax - det gick över gränsen idag så inlägget hamnade i papperskorgen.

Anonym sa...

Har inte Merit Wager hört talas om Piratpartiet? Uppfyller ju samtliga hennes önskningar, således en utopi förverkligad :)

Roland Eriksson

TexasSwede sa...

>Moderaterna har för all del
>genomgått en rejäl förvandling
>de senaste åren

Som boende utomlands har jag noterat det. Plötsligt är Moderaterna inte det parti jag brukade rösta på. Nu ska jag vara ärlig och måste erkänna att jag inte har koll på all deras politik.

Men att de lägger ner försvaret till höger och vänster hade jag aldrig väntat mig. Jag pratade med min bästa kompis (som bor i London, men har mycket kontakter med moderaterna och svensk politik), och han körde samma sak som man hörde från vänstern på 80- och 90-talet: "det finns inget militärt hot mot Sverige just nu".
Nyckelordet är "just nu". Putin är inte så trevlig (fråga hans grannländer som Georgien, till exempel). Ultranationalister i Ryssland har stort stöd.
Och tittar vi bakåt 75-80 år i historien, till början/mitten av 30-talet, så ser vi hur snabbt en diktator kan dyka upp och få makt.

Sverige nedrustade rejält efter första världskriget. När man runt 1936-37 insåg att farbros Adolf kanske inte var så snäll och oskydlig som man först trodde började man rusta upp det svenska försvaret. Per-Albin sa "Sveriges försvar är gott" (eller liknande, orkar inte googla just nu), men sanningen var att Sverige hade kunnat stå emot en tysk invasion någon gång 1948 eller 1950, med den takt man hade råd att bygga upp försvaret.

Så när radarn ser ett gäng Mi-24 komma in över skärgården och landstigningsskeppen lämnar St Petersburg, då är det lite sent att ringa arbetsförmdelingen efter 500 färdigutbildade JAS-piloter och expressbeställa 500 Gripen för leverans inom en timme...

Jag har altid varit moderat, med liberala värderingar. Oavsett hur hyvens Fredrik Reinfelt än verkar vara, han är ytterst ansvarig för vad som sker i Sverige (precis som en ansvarigutgivare är ansvarig för vad som skrivs i tidningen).

Någon måste vara chef. Så enkelt är det. Gör man fel så straffas man för det. Borde gälla politiker också. Så vi får hoppas att Sverige inte blir anfallet de närmaste 30-40 åren... I så fall riskerar vär fredrik att få en väldigt lång hals när han hissas upp i närmaste lyktstolpe för landsföräderi...

(OBS! Detta är inte en uppmaning att på något sätt skada Reinfelt eller någon annan politiker, bara en observation om en möjlig framtid)