Mina tankar går till Mona Sahlin...

Nu har socialdemokraterna fått sin nye partiledare som idag höll ett bra tal inför alla. Inspirerande, humoristiskt och med viss emfas. Salongen jublade och omgivningen säger att det lovar gott för framtiden. Brockman känner sig glad och nöjd. Jag kan förstå den där gruppkänslan, det är troligen samma som vi inom moderaterna har på våra samlingar. Det är skönt med gemenskap. Dock inte till vaje pris förstås.

Nu har vi äntligen en riktig opposition. Juholts folklighet och lättsamma humor mäts mot Fredrik Reinfeldts aningens torrare och mer korrekta stil. Många tror att Reinfeldt nu kommer att få det jobbigt. Jag tror inte riktigt på det där. Reinfeldt får hänga av sig kavajen och ge sig in i matchen. Han fixar det. Han kanske rent av har längtat efter att slippa de där torra debatterna som varit mellan honom och Mona Sahlin. De har inte matchat varandra på nåt sätt. Som om de stått på varsin sida om en glasvägg och varit artiga. Det behövs lite motstånd för att få igång statsministern. Han kan. Det är jag helt övertygad om.

Håkan Juholt lär vi få höra av. Men jag tyckte att hyckleriet kring avtackningen av Mona Sahlin var kräkande. Här står den nye partiledaren och öser ur sig hur bra hon är och vilken betydelse hon haft för partiet med mera. Hon sitter och gråter av rörelse eller kanske av vämjelse eller både och rent av. Mot bakgrund till den maktkamp vi fått ta del av dememellan så är det hela ett spel för gallerierna. Vem har lurat vem kan man undra? Folk ställer sig upp i bänkraderaoch jublar och klappar händerna. Skäms ni inte? Var fanns ni när hon behövde stöd?  Eller när han blev skörtad av henne på jobb och fick fallskärm som tröst?Lika goda kålsupare båda två antagligen. Bakom kulisserna är det inte alltid snyggt.

Inte för att jag sympatiserar med Mona Sahlins politiska åsikter, jag är moderat, nog för att jag deltagit i att vara lite smådum mot henne också men hyckleri har jag aldrig gillat. Medkänsla och empati är grundläggande i min värld och det finns såna moderater Paul Ronge, vill bara tala om det. Paul hänvisar till Machiavelli och boken Fursten och tar fram följande exemple  "Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar."  vidare skriver han "Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare." (läs hela Pauls text här)

Huvudet på spiken Paul. Men var ser man dessa ledare. De är alltför sällsynta. Överallt saknar man dem. Inte bara i de poltiska organisationerna. Dessvärre.

Mona Sahlin

Nu kommer det förmodligen att tystna snabbt kring Mona Sahlin det brukar vara så när gruppen får en annan Gud att vända sig till och då blir den gamla snabbt glömd. Det är tragiskt med detta vindflöjlande.  Du har gått före du har visat mod sa han som knyckte hennes plats. Hon fick aldrig styra sin egen avgång menar Böhlmark som var på plats.

Tror att jag ska bjuda Mona Shalin på lunch framöver för att visa något slag mänskligt stöd. Tar hon då med sig sin rosa underbara handväska så att jag får se den på riktigt så bjuder jag på dessert också. Inte för hennes politiska åsikter utan för hennes rätt att ha dem. Sen för att hon nog kämpade rejält för att få stöd inom partiet. Men andra var smartare och listigare och dem vinner man inte över, de drar lätt ned en till sin egen nivå om man deltar tillsammans med dem. Däremot så brukar de falla fortare. Politisk verksamhet är tålamodets syster. Det kan vara en tröst. Tycker att det var modigt att delta på kongressen. Hade nog inte gått dit utan avslutat. Hur ska man veta vem som är ens vän i såna här lägen? Falangerna finns överallt, så fort människor hamnar i grupp.


Många bloggar idag, självklart. Att leva i ett sargat parti kostar på. Självklart vill man ha ening. Det är lättare då. Och någon stans måste man starta. Moderaterna har redan börjat genom att bjuda in alla väljare att delge sina synpunkter för att kunna bli ett bättre parti..

You did First Blood skriver Johan W som verkar uppåt. Han kritiserar Sanna Rayman för att vara PR-gumma för borgerligheten när hon anser att pensionsförfrågan måste hanteras med förnuft.
Alltid rött alltid rätt
Annarkia
Mattias L - vad händer med EU-politiken undrar han.
Alexandra har blivit intervjuad av makthavare
Röda Berget och igen
Peter Högberg
Johanna Graf
Mikael Andersson
Magnus C - inte helt nöjd
Tokmoderaten avser bestämt att tjäna en slant.
Krassman
Peter L Andersson
Annika Högberg
Moberg
Fredrik i Sollentuna
Soilander

Kent P anar möjlighet till huvudvärk imorgon. Vi får se. Själv funderar jag över det där med Elvis och Johnny Cash. Är det så himla nytt?

DN SvD

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, mona sahlin, moderaterna, extrakongress