Det hör till att man lämnar någon slags slutbeskrivning av Almedalsveckan. Alla gör det. Skriver om för- och nackdelar. Ska inte vara sämre här. Det finns oerhört många infallsvinklar på det hela. I år bestämde vi oss för att bara vara. En stil som är ständigt återkommande här och ganska skön och behaglig. Vi åker inte till Almedalen för att jobba utan för att lära, knyta kontakter, njuta av solnedgången. Som alla andra så sa vi till alla vi känner som skulle dit. Vi ses i Almedalen. Men så blev det inte. Däremot träffade vi en massa andra personer, både nya och amla bekanta,
Moderaternas dag var förstås given som riktlinje. Presskonferenser och seminarier och Fredrik Reinfeldts tal senare på kvällen. Det sades att han var tråkig. Själv tycker jag att det är bra att han är lite statsmannamässig nu när han är statsminister och inte bara partiledare. Vem vill ha en statsminister som upplevs som en pajas? Framför allt gillade jag att han inte gick på socialdemokraterna så mycket och vad de ska göra utan mer gav en syn av vad moderaterna tänker göra framöver. En känga till Björklunds tal om sprktest fick han dock med. Då hoppade man till lite ska erkännas. Men för övrigt ett tal utan katastrofer. Många var där och lyssnade. SvD har dock en sammanställning på hur stor publik var och en av partiledarna hade och Löfven tog hem den vinsten. Hur man nu kan räkna ut sånt. Men man ska aldrig underskatta sina siffernissar. De har metoder för allt. Som när maken satte upp en jätteantenn på taket för att kolla på vädersatelliter. Jag föreslog att man kunde titta ut genom fönstret. Gjorde så i Almedalsparken. Den var fylld av människor när Reinfeldt talade.
Att bara vara är det fina med Almedalen - om man inte jobbar förstås. Då gäller andra regler.
Window without a view kallar fotografen Kim Skerving den här bilden. Kanske kan de som inte är med känna det så. Men numera så spelas det mesta som pågår in via både TV, radio och Bambuser... Så man kan hänga med ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar