En händelse som präglade mitt liv...

Jag tillhör de där personerna som har svårt för lögner. Att skylla från sig och lägga skulden på andra är inte min melodi. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar även när det hettar till.

En händelse som inträffade i mitt liv som jag särskilt minns skedde när jag gick i femte klass. Man ville vara snygg i håret och min klasskompis erbjöd sig att klippa mig lite grann. Hon gjorde det. Men resultatet blev katastrof. Mitt långa fina hår blev hackigt och det var jättefult. Jag fick panik och ville inte visa mig sån för någon så jag smet från skolan för att gå till frissan som fanns i huset där jag bodde. Hon kunde hjälpa mig och det var bra.

Plötsligt så kommer min klasskamrat rusande och skrek - du måste gömma dig. Fröken är jättearg och hon kommer att gå till rektorn. Det var på den tiden en dramatisk händelse för alla barn att bli kallade till rektorn. Det var inte på det sättet att man knäckte näsan på lärarna om de inte uppförde sig utan snarare tvärtom. Respekten för de vuxna var ganska stor.

Mitt rättspatos är inte sådant att jag direkt gömmer mig eller eller smiter när det hettar till. Jag tog helt resolut och gick upp till rektorn själv och talade om vad jag hade gjort och varför. Minns inte vad han sa faktiskt men på nedvägen i den cirkelformade trappan mötte jag min lärarinna som frågade vad jag hade gjort. Jag sa att jag hade varit hos rektorn. Minns inte heller vad hon sa. Men jag kommer ihåg känslan av lättnad. 

Så fungerar jag fortfarande. Ärligheten är väldigt central i mitt liv - även om den kan kosta på ibland. Men ljuger man inte och står för det man har gjort, sagt eller ställt till med så behöver man aldrig fundera över vad man sa förra gången. 

Det är som det är, det blir som det blir...