Vad dumma alla andra är...

Det här med att se bjälken i sitt eget öga istället för att koncentrera sig på grandet i den andres öga är något som ständigt aktualiseras. Särskilt intressant blir det när det uppstår en krissituation. Den kloke och erfarne smiter inte undan och framförallt skylles inte krisen på andra personer. Förvisso finns det säkert omständigheter som gör att även andra kan var inblandade i förloppet. Men frågan är om man inte borde sett detta innan det kraschade? Om omgivningen märker att det är kris och påtalar det och om den ena efter den andra komplikationen efter den andra uppstår och man inte gör något åt saken så kan det sluta med förskräckelse.

En organisation som är trasig blir som asfaltsvägarna fter vintern, det är hål överallt. Det blir viktigare att manövrera mellan hålen för att bilen inte ska bli förstörd än att komma fram till uppsatt mål. Om det nu finns några. Genom detta beteende så stannar allting upp och all tid går åt till att undvika hålen. Det bästa vore förstås att man i förväg planerat för dem och sett till att det alltid fanns beredskap för att fylla igen dem innan de blivit stora och många och då är det lätt att förtvivlan uppstår, man vet inte vad man ska göra helt enkelt och då ommer ofta iden om att skylla ifrån sig på andra fram. Det stillar ens egen ångest över misslyckandet - det är den andres fel. Känner man sig utsatt för en komplott så är det inte man själv som är skyldig det är de andra.

Alla andra är dumma men inte jag...

Så är det inte - vi är alla små skitar i universum...