lördag 8 februari 2014

Politiska samtalet har hamnat i en återvändsgränd...

Så här i supervalårets början borde man vara helpeppad och bara driva på för alliansen och mest för moderaterna där medlemsavgiften betalats med några undantagsår sedan 1973. Men det liksom fastnar i halsen på något sätt att höra om Görans Perssons olika tillkortakommanden från ena hållet och om moderaternas svek mot de sämst ställda från det andra hållet. Undergången är nära och det är det enda som beskrivs. Det är andefattigt. Den typen av egentligen ointressanta konflikter som når oss. Så onödigt om man bara lyfte blicken lite och försökte se till något utanför sig självet. Som i kärlek - det ska vara mer inriktat på DU än på JAG, går det i båda riktningarna så brukar det bli bra.

Å ena sidan så annonseras det efter nya medlemmar som kan vara med och jobba och med samma hand puttar man ut dem som är där för att de inte passar in i det egna leden. Ofta personliga skäl. Sällan på grund av politiska oenigheter. Det är ovärdigt. Hur ska vi få ut budskapet på det sättet?

Det politiska budskapet - vad är det? Röda-Vita-Rosen? Endast intressant för de inblandade? Samtidigt och mycket viktigare är att den ena efter den andra undersökningen kommer om hur bra det faktiskt är i Sverige. Ur statistisk synvinkel och jämfört med andra länder. Vi ligger på topp.

Varför kan vi inte ta mer vara på den saken och kanske rent av känna oss lite nöjda? Samtidigt tillstå att det finns förbättringspotential på mikronivå och göra något åt den saken, utan att lägga skulden på personen själv. Vi läser om feldiagnoser på sjukhus, om människor som förlorat allt, våld, rån och annat elände. Så klart, enskilda händelser som är smärtsamma för enskilda personer och borde kunna göras något åt utan att dra in hela samhällssystemet som ansvarigt, det sätter fart på känslorna, men sätter det fart på tankarna? Det är faktiskt på individnivå de flesta misstag och felsteg begås. Gör något åt det och använd inte detta som slagträ i den politiska debatten. Allt blir huller om buller. Genom att skylla allt på systemen så blir det lättare att inte bry sig om det enskilda problemet.

Makronivåer jämförs ofta med mikronivåer. Det är olyckligt. Självklart så eldar man på bra på känslosidan, så skapas det motsättningar som en del tycks se som det bästa sättet att vinna allmänhetens förtroende. Det är feltänk enligt min mening. Vi blandar för mycket äpplen och päron i de politiska diskussionerna. Som min dotter sa idag - vem tusan har tid att sätta sig in i alla detaljer när ungarna ska till skolan, jobb ska skötas och familjeprojektet drivas.

Det behövs en bättre spännvidd här... framför allt att inte betrakta var grej för sig utan att försöka sätta hela bilden. Vem fixar det?

Dessutom är det dags för Sverige att erkänna att vi både är och har det väldigt bra i det här landet. Läs själva... Lyft nivån eller låt åtminstone rätt frågor höra ihop.

Vi lever inte i svält här i Sverige. Det går bra på många sätt. Men inte för alla. Låt oss göra något åt det i stället. För hur fint är det egentligen att förminska enskilda personers engagemang att hjälpa dem som har det svårt för att det är samhället som är fel och ska ändras. Hjälper det de stackare som fryser och är hungriga?

PWC-rapporten. Sverige toppar.
SKL-rapporten. Det satsas på välfärden.
SCB - Arbetsmarknaden

Det känns som det är dags att lyfta på saker och framförallt få omgivningen, väljarna alltså intresserade av det politiska samtalet. Inte bara blaja på med massa budskap utan innehåll. Det här gäller rakt över.

UPPDATERING: Anders Mildner skriver också om det politiska samtalet, dock utifrån annan vinkel men inte mindre intressant.

AB

(intressant)

1 kommentar:

granntanten sa...

Du har så rätt i allt du skriver och jag är så trött på att man skall kastas ut ur politisk gemenskap på grund av personliga orsaker och att bannlysningen ofta gäller den petades släkt in till tredje led. Pajkastning är för övrigt ingen sport för något parti - fram för konkreta budskap med substans. Det kan vi om vi vill!