torsdag 18 juni 2015

Det är temperament som saknas i svensk politik - inte DÖ...

Inte ofta som det skrivs här numera, men ibland måste man...

Det blev som det blev med DÖ. Länge leve socialdemokraterna och V och MP - eller? SD går framåt i opinionsundersökningarna. Det är inget vidare det här som sker. Alliansen har genom DÖ dragit på sig mycket kritik, rent av i onödan.

Moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson och hans kollega tillika moderaten Anders Hansson röstade för den budget som alliansen hade jobbat fram (det beundransvärda är att de båda stod mot grupptrycket och inte röstade mot sitt eget förslag som övriga alliansn gjorde. Förtydligande md anldning av kommentar nedan. Jag var otydlig.) Alla andra talade för sin budget men röstade för S-budgeten. Några hade kvittat ut sig för att slippa vara med om det som de nog tycker är eländigt. Något mer ologiskt än detta är svårt att begripa för en utomstående. Möjligen finns det en intern logik? Det har vi förstått, någon slags schacklogik - om vi flyttar den ena pjäsen hit så blockerar vi den andra osv osv. Detta gäller dock bara under förutsättning allt annat är lika. Det vill säga att brädet står på samma plats som tidigare och inget i övrigt förändras. Nu är det dessvärre så att omgivningen inte är lika lätt att förutspå. En av anledningarna till Decemberöverenskommelsen ska vara att inte släppa fram SD. Det kan vara en god tanke då. Men sen är det just så att en av deras huvudfrågor något som tycks beröra andra väldigt mycket. Ni vet de där så kallade väljarna. De är lättrörliga. Det kan man se på SDs framgångar i opinionsmätningarna. Är inte det en varningsflagga så god som någon? En slags hint om att man kanske inte är på rätt väg.

Möjligen kommer det att hända något i höst på den moderata stämman. Att flera moderater höjer rösten och ser till att just DÖ försvinner. Ingen kan undgå att höra vad omgivningen säger. Vi gillar inte DÖ.

Det är temperament som saknas i svensk politik... Politiker som står upp för sina ideal. lite mod. Vart tog de vägen? De fanns. Nu kallas de för gamla föredettingar. Denna instrumentella syn på politiken bör få ett slut. Politik är inte en intern historia för några få. Den berör oss alla. Denna smartness och listighet och interna smak för att lägga på en grå filt över allt som inte är direkt i den interna kollektiva åsiktsfåran är inte någon politisk gärning som direkt imponerar. Tvärtom. Det är verkligen inte någon önskvärd utveckling för en demokrati. Den borde vi verkligen värna om. Det är egentligen det enda viktiga.

Slå hellre ihop moderaterna och socialdemokraterna under en period, och låt temperamentet flöda och demokratin ha sin gång. Borde inte vi kunna vara lite mer som i Danmark? Widar Andersson skriver Heja Helle friskt humör. Lite fart i politiken - hela vägen ut.

Lägligt idag så dyker artikeln om hur många människor som är på flykt upp i DN, som om det i förväg vore bestämt. Det är det förmodligen också. Vem kan tycka att det är bra att så många människor är på och behöver vara på flykt. Ingen skulle jag tro. Det är klart att man öppnar sitt hjärta för den som har det svårt. Men det måste finnas en viss organisation kring det hela. Det har vi inte idag och det är också det som SD rider på och det inte utan framgång dessvärre. Under den ytan kokar det av annat.

Finn Bengtsson stack ut och värnade om demokratin. Det är beundransvärt på många sätt. Det är inte att förespråka total oordning, den hade inte behövt finnas om man diskuterat det hela i förväg. Det är taktiken att bara presentera frågor för en grupp att bara gilla utan föregående diskussion som är olycklig. Funderar mycket på varför det blir så? Likadant på lokalnivå. På urusla beslutsunderlag förväntas alla ledamöter ställa sig bakom. När de inte gör det så kvittas de ut. Detta också utan föregående diskussioner. Något står inte rätt till. Det är av vikt att det rättas till inom kort. Förtroendet för den politiska verksamheten överhuvudtaget står på spel.

Vad gäller DÖ så är det faktiskt fler än allians- företrädare och sympatisörer som ogillar den. Det är något att ta på allvar. Det är som att se på en film att höra alliansföreträdare tala för sin egen budget och sen rösta med motståndarnas bara för att säkra att inte ett utbölingsparti ska få något att säga till om. De får en gratiskjuts de inte borde ha.

Lite mer Danmarksrock i politiken i Sverige behövs. Då talar jag om politikernas förmåga att stå emot varandra och uttrycka det. Inte om deras syn på människor i flykt och andra invandrade. Utan just om förmågan att uttrycka sin politik mot varandra.


Det är inte lätt att förstå det här menar Fredrik Lidby

2 kommentarer:

Anonym sa...

Varför är det beundransvärt att Finn Bengtsson röstade på sitt eget partis förslag?
Det brukar faktiskt höra till det normala att så är fallet.
Men nu betraktas detta som beundransvärt. Sic!
//tompas11

Anonym sa...

Vad det här landet skulle behöva är ett konservativt parti som ligger på 30 %, fritt från förtäckt rasism och extremism. På så sätt skulle kunskap och bildning uppvärderas, skilsmässofrekvensen kanske gå ner, kaoset i utbildningssystemet eventuellt brytas.
Problemet är att Sverige går mot mycket bistra tider, med extremism i olika former. Det som slår mig är hur torftigt det intellektuella klimatet är: det är som att man kan uttala sig vitt och brett utifrån sina folkhemsglasögon i samhället utan att ha läst böcker och satt sig in i olika frågor. Istället är det sunt förnuft som gäller, ett förnuft som alltför ofta är färgat av detta lands kultur och historiska erfarenheter. Och det räcker inte för att kunna analysera möjligheter och faror som landet står inför.

Med vänlig hälsning,
Pricken