Så döm om min förvåning när jag nu idag upptäcker att jag bland moderaterna plötsligt efter 7 års bloggande och i mediasvängen plötsligt blir reducerad till en blogg bland andra. Man bjuder inte in bloggare längre till pressträffar har jag fått uppgift om. Med bjuden menas inte att man får betalt för att komma, man betalar själv. Förut så var det iofs mest jag som var medbjuden i mediakretsarna, men numera får jag hålla till godo med det som eventuellt ska göras för alla andra moderata bloggare. Jag är ingen moderat bloggare som är bunden till partiet som kanske många andra är. Det finns en sociala medieperson som ska sköta det här med sociala medier. Inget fel på att vara bloggare, absolut inte, men det är inte så jag huvudsakligen har sett på min egen verksamhet.. Men man ska inte tro att man är någon förstås. Förmer än någon annan. Men ett faktum finns och det är att jag lägger ner mer tid och resurser på det här än vad många gör.
Nästan varenda journalist med självaktning har en blogg idag. Är den inte knuten till det media de jobbar med så är det på egen plats. Sen finns det frilansjournalister och opinionsbildare som använder bloggen för att driva opinon. Jag är en sådan. Jag har haft egen tidning tidigare och jobbat många år som journalist dessutom. För mig är bloggen ett verktyg som jag använder i stället för traditionell media. Det är dyrt att producera tidningar. Man är låst vid tidpunkter och har höga kostnader. En bloggost kan man skriva när andan faller på och det publiceras direkt.
Det är också så jag har använt min blogg. Opinion med personlig touch och egna åsikter i en salig blandning. Förvisso så vet alla att jag är moderat men mina åsikter här handlar verkligen inte om att bara vara positiv, stå på led, upprepa vad andra sagt och le... Det är liksom ingen mening med det.
Det är intressant det här hur man funderar kring opinionsbildning och dess betydelse i medierna. Numera så finns det mindre anledning än förr att särskilja olika medier för det hela hänger ihop mer än någonsin. Det må vara att det inte går att jämföra den här lilla bloggen med de stora traditionella medierna. Men om man tänker lite vidare och lämnar det spåret och kanske jämför med de övriga aktiviteter som pågår inom partierna så blir det intressantare. Man kan utan att vara alltför klyftig se att det finns tangerande aktiviteter som skapar en bättre helhet. En genomsnittlig förening har några hundra medlemmar kanske. Få kommer upp i 500, gör de det så är det en riktigt stor förening,
Jag har 3626 följare på twitter och runt 2000 på Facebook och när jag skriver på den här bloggen så brukar läsartalet öka rejält. Många hundra personer, ibland tusentals, beroende på ämnet. På Torgmöten brukar det inte heller vara så många som bekant. Men jag har livfulla torgmöten mest varje dag här. Kan ingen se det eller förstå det... eller se nyttan med det?
Tydligen inte.
Jag tror inte att detta är personligt. Men det blir det, för mig. Jag blir av med ett privilegium som är det enda jag har haft undra på att jag blir irriterad.
Vi är tillbaka på steg 1 - och jag som trodde att det funnits någon utveckling i partierna vad gällde detta. Det är tydligt att de personer som hade koll har försvunnit. Det märks på många sätt.
Tyvärr...
Jag får väl nöja mig med de pressinbjudningar jag får från andra partier då...
#Blogg100
