Att vara brottsoffer...

Det råder en märklig ordning i samhället tycker jag. Uppmärksamheten riktas i första hand mot förövare. Brottsoffren lämnas därhän, möjligen med ett plåster sen får de ta hand om det mesta på egen hand.

Det är beklämmande att läsa om hur Joakim Fohlman behövt kämpa för att få upprättelse efter att han blivit misshandlad vid ett nattklubbsbesök. Att komma till akuten efter att man blivit uppspöad, med sned näsa och blodigt ansikte och bli uppmanad att komma tillbaka efter helgen är väl ganska upprörande. Jag har svårt att förstå den brist på empati som vissa människor råkar ut för när de besöker sjukhus och akutmottagningar. Men på den andra sidan så finns det sjukhuspersonal som ska välja mellan ett benbrott och en trafikolycka med dödlig utgång om man inte agerar direkt. Satt i det perspektivet kan man förstå. Men någonstans brister det i kommunikationen. För den som har en mindre skada upplever det hela utifrån sin egen situation självklart, och på sjukhusen borde man vara medveten, det är man säkert också, och anpassa sättet att kommunicera efter det. Men av någon anledning tycks många helt utgå utifrån sin egen situation. I det här fallet visar det sig att bedömningen man gjorde på sjukhuset kanske var lite väl snabb och ytlig då Joakim Fahlman hade rejäla skador i ansiktet och måste opereras redan nästa dag.

Polisen har inte heller tid. Det är många utredningar före. På Brottsofferjouren får han dock hjälp. Det är väldigt bra då kanske mer resurser ska läggas där så att brottsoffer får den hjälp de behöver när inte polisen hinner med, för det gör de uppenbarligen inte. I Uppsala har landshövdingen Anders Björck intagit chefsstolen för en paraplyorganisation som ska arbeta på bredden för att trygga invånarna. Det låter som en bra idé - att öppna upp gränserna mellan olika funktioner och få en helhetsbild av vad som egentligen hänt.

Men den stora frågan är egentligen - Hur får man folk att sluta slåss?

Naiv fråga kan tyckas, men viktig.