Att vara den som vågar säga ifrån...

När man säger ifrån och försöker uppmärksamma sin omgivning på att det inte står rätt till borde det uppskattas, eller hur? Men så ser dessvärre inte världen ut. Den som talar får ofta lida i ett senare skede. Det är synd det. För i allmänhet så visar det sig att det var rätt tänkt från början.

Mats Bergstrand skriver i DN om behovet av en "motvallsreporter" när drevet går. Han menar att det lätt blir så att journalistkåren gärna fokuserar på den tydliga saken i stället för att vända på stenen och se vad man hittar där. Exemplet var hur det i varenda tidning kunde diskuteras huruvida Danielsson gjorde rätt när han kollade på en hemsida för semesterhotell i stället för att använda tiden till att kolla upp allt kring Tsunamikatastrofen just den dagen. Bergstrand menar att en motvallsjournalist skulle kunnat ställa frågan om det inte var möjligt för Danielsson att göra båda sakerna på en dag. Detta är en helt relevant fråga, hela rapporteringen blev ensidigt inställd på vad Danielsson sysslade med. Själv måste jag tillskriva mig ifrågasättandet av detta för jag har försvarat Danielsson både en och flera gånger dels genom att försöka förflytta tanken bortom Danielssons enskilda skuld dels genom att se honom som den människa han är med de fel och brister vi alla har trots allt. Det fanns fler som borde varit på bettet under tsunamidagen, Danielsson var inte den enda vuxne med ansvar i Sverige. Men hur många läser min blogg? Man når inte ut på bredden precis.

Mats Bergstrand hänvisar till Medieforskaren Jay Rosen som säger att journalisten kan vara både rapportör och den som bygger upp den politiska sfären. Media är snabbt och trummar ut "den enda sanningen" med en dåres intensitet. Då finns det alla skäl att dra lite i snöret och säga Hallå där -kanske det kan vara på det här sättet också? Det är en möjlighet att tänka på tvärsen och se saker ur fler perspektiv än ett. För det finns alltid flera sätt att se på en sak, precis bredvid oss. Vi kan väl tänka oss scenariot med S-O Littorins examen från ett icke så väl renommerat universitet. Ja, till och med ett bluff universitet, vilket det visat sig vara. Genast drar vi slutsatsen att han är en bluff och försöker tillskansa sig förmåner genom att köpa sin examen och lura andra. Få ställde frågan om det kunde varit så att han faktiskt i god tro köpte sin examen för elva år sedan. Krav på fängelse nämndes i vissa fall, det fanns liksom inga gränser för hur förfärligt det här var. Littorin tar nu bort den här examen ur sin CV vilket är det enda raka i sken av det som hänt. Men jag personligen är övertygad om att S-O Littorin inte skulle ha några som helst svårigheter att klara av en svensk magisterexamen och skriva en utmärkt uppsats om han ville det. Det är ett val jag själv skulle göra för att få revansch.
Nåväl åter till motvallsjournalisten eller den som säger emot gruppen. Det kan uppstå problem som alltid när någon säger sin egen mening. Vi är så imponerade av den som har mod att stå upp för sin sak, men vi vill helst inte ha dem i närhten eftersom de ställer till för mycket oordning för oss. Det blir krävande, vi måste tänka om. Den tillåtande attityden mot den som tänker annorlunda finns det väldigt lite av i samhället. Anders Lotsson tar i CS upp samma tema men det handlar då om den kommande avlyssningslagen. Han menar att vi behöver folk som säger ifrån när det börjar gå åt skogen. I USA går sådana personer under begreppet "whistleblowers", de flaggar orädda i organisationer när något felaktigt pågår. Men en whistleblower hamnar ofta i onåd på företaget och blir lidande på olika sätt, mobbning, man får indragna privilegier och kanske sämre arbetsuppgifter och betraktas med stor misstänksamhet. Som sagt var modig men helst inte här. Det är väldigt synd eftersom ett påpekande om felaktigheter ger möjlighet både att rätta till saken och lära av misstaget. Ett exempel är kanske fackföreningspampen från SL, hans beteende gick över styr i och med att han tappade koncepterna, men säg att företagsledningen hade lyssnat lite mer från början då kanske inte problemet hade uppstått och alla hade sluppit den här maktuppvisningen. Han betedde sig illa och att det verkar som om ett avsked var helt OK när man läser domen, men säg att saken hade hanterats på ett annat sätt. Vad hade hänt då? Ingenting kanske. Visst finns det svenska "whistleblowers" och många gånger i form av journalister, de är ofta krönikörer och har möjlighet att tycka vad de vill. Problemet är att krönikorna ofta är placerade på annat ställe än på nyhetssidorna så sambanden mellan nyhet och tvärstänkande blir inte uppenbar. Det kanske borde göras om? Människor som tänker på tvärsen behövs i vårt samhälle, därför är det önskvärt att vi börjar se på dem med andra ögon. Det de säger behöver inte uteslutande betraktas som kritik mot oss själva, utan snarare vara en ögonöppnare för att saker och ting inte står rätt till. För de flesta är mer välmenande än tvärtom, eller hur?

Den här boken beställer jag på Bokus nu efter tips från Mats Bergstrand ovan. What are journalists for? skriven av Jay Rosen.

Andra bloggar om: IDG, whistleblowers, fritänkare, samhälle, bloggosfären, Lotsson