Det är ganska sorgligt att se allt detta klotter, en del tycker kanske att det är konst. Men det tycker inte jag. Det är int ekonst bara konstigt att förstöra andras egendom med klotter. Skaffa en egen tavla vet jag och måla på. Rent psykologiskt kanske klotter går att jämföra med telefonklotter. Det heter ju samma. Och det verkar vara en slags återkommande handling, nästan manisk.
I en insändare i dagens SvD ondgör sig en Stockholmsguide över den förfulade staden. Hon menar att man hinner knappt runt kvarteret innan det är nymålat igen. Klottersanerarna hinner inte med.
Effekten blir lik den som sker på skolans whiteboard eller gamla svarta tavlan. Man ritar dit, man suddar bort, man ritar dit, man suddar bort.
Nej, haffa ungarna och låt dem städa själva. Det är ju ganska jobbigt kommer de att upptäcka och sen går de kanske och gör något annat.
Andra bloggar om: klotter, sanering, samhälle, politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar