Hur är detta möjligt?

Skolverket kritiserar Stockholms Stad för att skillnaderna mellan olika skolors förmåga att ge eleverna kunskaper enligt grundläggande kunskapskrav varierar mellan 32 och 98 procent.

En omorganisation av utbildningsförvaltningen innebär att det nu blir en nämnd i stället för nitton olika som det varit hittills. Det kan vara en förklaring till det ojämna resultatet säger Ann-Katrin Åslund som är biträdande skolborgarråd i Stockholm till SvD.

Det som förvånar mig i artikeln är att kritiken handlar om kunskapsbrist, men man talar om att ta bort avgifter från skolor samt att ta bort lokala kurser som inte har godkänt innehåll. Det är vad som står i artikeln och förmodligen är det också det som uttalats. Det handlar mest om organisation, styrning och byråkrati. Vilken självklart är viktigt. Men det gör mig bekymrad. För var är frågan om arbetsglädje för både elever och personal? Det borde ligga överst på hyllan, för det är elevernas resultat som ska förbättras, inte kontrollen och byråkratin, den senare har en underlig förmåga att alltid komma i första rummet.

För visst borde väl svaret vara att vi ska satsa på eleverna och se till att de tycker att det är roligt och värdefullt att gå i skolan. För den som har roligt lär, det är grundläggande kunskap hos varje pedagog. Sen måste man satsa på att fundera på vad som ska läras. Kärnämnen är självklara. Men det måste gå att få dem lite mer lockande och anpassade efter varje elevs kunskapsnivå.

På Husbyskolan har man lyckats med konststycket att vända trenden. År 2005 gick bara 38,5 % av 9:orna ut med fullständiga slutbetyg i kärnämnena, denna siffra har höjts til 69,5% nu. Husbyskolan kanske kan sägas ha alla de problem man regelmässigt använder som skäl till dåliga skolresultat. Svenska är inte modersmål, föräldrarna saknar utbildning, ekonomin är dålig och arbetslösheten i området är hög. Men uppenbart så finns det resurser i skolan i frm av duktiga lärare och rektorer som har lyckat med konsten att skapa intresse hos eleverna.

När jag hör mitt barnbarn som är sju år och just slutat i första klass tala om skolan som något urtrist så kan jag inte annat än fundera på om det inte måste vara något grundläggande fel i det hela. Ungen läser flytande och kan även läsa textremsor på TV-skärmen, en kunskap man ska ha uppnått när man går i sjätteklass. Han är en avancerad multiplikationstabellsanvändare efter att redan som 3-åring knäckt den koden, med hjälp av en muffinsform. Duktig unge helt enkelt men understimulerad i skolan. Jag tror inte att han är unik. Det finns många duktiga barn som innan de börjar skolan kan en hel del av vad man enligt plan förväntar sig att de ska lära sig där. Undra på att de tycker att det är trist med skolan och hittar på annat att göra på lektionerna.

Skolan borde helt enkelt satsa på att bli mer inspirerande och mindre instrumentell, det kanske inte är viktigt för alla barn att ha samma undervisningsmaterial exempelvis. Det är eleverna som ska lära för livet, det är dem det handlar om. Det är också de som ska driva detta samhälle framåt. Därför ska de känna en mening med att gå i skolan och när de gör det så kommer ordningen och lusten med automatik.

Det handlar om att i första hand skapa mening inte ordning.

Andra bloggar om: Skolverket, utbildningsförvaltning, kärnämnen. skola, pedagogik, arbetsglädje, kunskap