Psykvården räcker inte till

När man läser om kvinnan som efter många års depression tog sitt liv så är det självklart att man reagerar och blir bedrövad. Den psykiatriska vården har inte tillräckliga resurser, förmodligen är det så. Som på så många andra håll inom vården tycker man att det inte räcker till. Visst väntetiderna är långa och administrationen kunde vara lite effektivare, men när man väl blir omhändertagen så är det oftast väldigt bra. Men just när man är som sjukast vill man förstås ha hjälp NU. Då är det svårt att tänka i banor som att det just när jag är på akuten kommer det in någon som är sjukare, kanske livshotad. Fick man veta det i väntrummet skulle man antagligen förstå. Som alltid, det är oftast i kommunikationen det brister.

Jag tycker inte att man ska glömma att det inom vården också finns många fantastiska exempel på när det är bra. Jag har personliga erfarenheter av psykvården i Stockholmsregionen och de är mycket positiva. Det är viktigt att också påpeka det för de duktiga människor som arbetar inom psykvården och vården överhuvudtaget, de gör det mycket bra, men skulle säkert behöva mer tid och resurser. Som anhörig önskar man sig säkert lite mer tid och samtalsmöjligheter för att förstå det som sker eller har skett. Det är först då man kan vara ett stöd, ty det är lätt att själv falla ner i förtvivlan och då är man inte till mycket nytta.

Men det viktigaste och det kanske är på gång, är att vi tar bort de skuldkänslor som finns kring psykiska sjukdomar och betraktar dem med den öppenhet som finns inom övriga vården. Skammen kring att vara deprimerad är stor, för stor idag. Alla människor har sina dalar och toppar, men för vissa blir dalarna väldigt djupa och leder till oönskade konsekvenser för alla inblandade. Det är konstigt nog enklare att sätta på ett plåster än att ta sig tid att lyssna på en person som mår dåligt. Kanske för att det är svårt att distansiera sig och låta bli att falla in i sin egen förtvivlan. Det är verkligen inte enkelt det här.