söndag 1 juli 2007

Om risken med att sätta etiketter på människor

Läser om ung man som ratats av en folhögskola för att han tidigare fått etiketten Aspergers syndrom. Folkhögskolor ligger utanför skollagstiftningen så föräldrarna kan inte överklaga beslutet enligt den.

Detta är en varningssignal. Vi måste utöka hjälpen till de barn som behöver den utan att ge dem diagnoser/etiketter som sitter som en keps resten av livet. Visst blir det enklare i budgethanteringen och planerna att skriva sådant som Aspergers syndron, ADHD och allt vad det kan heta, allt för att hamna i rätt fack. Det är bra att ungen får rätt hjälp och det är också självklart. Men att etiketten sedan följer med resten är inte OK.

Om man läser att någon har Aspergers så får man genast vibrationen att det här är svårt, det klarar inte jag, det behövs experter. Det är baksidan av diagnossamhället. Ett benbrott går bra även om man haltar lite. Men någon med ADHD eller Aspergers och liknande är en helt annan sak att hantera. Vi har skapat en slags mystisk sfär här.

Jag känner stor förståelse för de föräldrar som kämpar för sina barn, de barn som inte passar in i vad samhället anser vara normalkurva. Det lidande det innebär att behöva slåss för sitt älskade barn är inte mätbart. Men hur vore det att vidga begreppet normal en aning? Sluta med etiketter som följer en för livet och se till att barn i skolan får den hjälp de behöver. Resurser utan etikett helt enkelt.

Det kan inte vara så att barns svårigheter skall kopplas till administrativa begrepp som gör det enklare för de vuxna att förstå. Att man behöver använda olika metoder för att hjälpa är en annan sak. Det gör man vid benbrott också. Ibland gips, ibland, krycka, ibland bara stödförband. Tänk på det en stund.

Det är inte utanförskapet vi behöver förstärka utan innanförskapet i samhället och det är för mig en stor och viktig politisk fråga. Utan vetenskapligt belägg men med känslorna i behåll så är det uppenbart att etiketter som ADHD och Aspergers syndrom kanske hjälper ett barn att få extra stöd i skolan för man vet vilket konto i budgeten det ska gå på. Men det står väl utom tvivel att det inte är meriterande i framtiden att ha en sådan diagnos. Det är hemskt och borde ändras på.

Ungar kan vara bråkiga och okoncentrerade av många anledningar. Lärare är inte mer än människor och kan inte klara allt. Men i ett samhälle där ungarna räknas in bland hushållstjänsterna kan ingen bli förvånad. Men det går att protestera.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

9 kommentarer:

Min kopp te! sa...

adhd, asperger och alla neuropsykiatriska funktionshinder innefattar inte bråkighet över huvudtaget.
Du skrev:
*Ungar kan vara bråkiga och okoncentrerade av många anledningar. *
Det är inte det som utreds (om man nu råkar vara bråkig)och inte nåt man behöver hjälp med utifrån sin diagnos.
Helt annan hjälp krävs här.

"Bråkiga barn" har andra problem som kan variera enormt mkt och ha alla möjliga orsaker, men inte adhd/damp/asperger.

De är inte grunden till att barn är bråkiga.

Lite synd att fördomar om oss som har dessa diagnoserna sprids i bloggvärlden.

Utåtagerande barn finns så klart inom npf-gruppen/oss också, men där är det aldrig diagnosen i sig som orsakar detta utan det beror som sagt på annat.
Finns inte nåt om agressivitet med i diagnoskriterierna t.ex.

Det finns ett syndrom som man anser är i princip helt psykologiskt betingat och som heter:" conduct disorder"
(uppförande-störning på svenska)
I den gruppen finns även vi med som har adhd-npf. och många med CD har också npf. (NPF=neuropsykiatriska funktionshinder)
Den gruppen är dock försvinnande liten i samhället och därmed är en försvinnande liten del av oss med NPF utåtagerande.
Psykiska pålagringar däremot är otroligt vanliga bland oss, som t.ex depression, ångest osv.
Men det beror också helt på hur man haft det i sitt liv.

Många av oss har haft det svårt inom områden som stärker självkänslan. Vi kan känna stor sorg och saknad då vi får diagnos och då vi inser att mkt av detta lidandet kunde ha stoppats om vi bara vetat i tid att det handlade om NPF.

NPF är inte mer "adminstrativt" begrepp än vad cp-skador eller hörselskador är.
Anser jag.

OBS->Kan bara halvt hålla med dig om att man inte behöver ha så många ingående "symptom-ettiketter" på varje del inom NPF-området.
Önskar en helhetsdiagnos/paraplynamn som kort och gott kan få heta NPF.
Därför att då skulle inte folk kunna "härja" och agera ut med sina fördomar mot oss , när dom inte vet exakt vad det rör sig om och de måste läsa på för att förstå sig på oss.
:-)
Var så snäll och läs på om våra funktionshinder i n n a n du skriver nåt som sprider okunnigheten vidare tack!
Mvh!
Ankie som är 48 år och har svår adhd+dcd med en man som har adhd+aspergers syndrom och en son med svår adhd+dcd

Mary X Jensen sa...

Tack för din långa förklaring Ankie. Jag lovar dig att jag vet en hel del om de olika symptomen även om jag försökte skriva det i en enklare form.

Vad jag vill är att alla som behöver få hjälp ska få det utifrån sina egna förutsättningar utan att för den skull bli lidande resten av sitt liv för att de har fått en etikett. För de här etiketterna skrämmer bort andra som tror att de inte kan hjälpa, när det många gånger bara behövs insikter och tålamod. Helt enkelt att ingen ska behäva drabbas på det sätt killen som det stod om i tidningen gjort. Han fick inte börja på en Folkhögskola bara för att han hade etiketten Aspberger. Jag önskar mig ett vänligare och mer tillåtande samhälle för oss alla.

Anonym sa...

Först och främst heter det ju alltså Asperger, glöm det där b:et! AsPerger. Lustigt med alla er som en gång fått namnet fel och kör med någon felstavning, och liksom aldrig ens noterar hur det stavas i alla officiella sammanhang hur många gånger ni ens ser det rättstavat, förrän väl någon rättar er rent ut. Men: Asperger!

Sedan förstår jag inte hur man ska ge hjälp för viss tid, utan att sätta diagnoser/etiketter "som sitter kvar"?

Enda felet är ju att det än så länge inte finns tillräckligt med korrekt information, och en massa felaktiga myter och vrångbilder "där ute"!

Att ha t ex Asperger skulle snarare kunna vara en direkt fördel i många sammanhang framför andra sökande som är "normala" om det verkligen fanns riktig information ute i vida världen om vilka svagheter och styrkor vi med sådana diagnoser kan ha. Kan ha! Dessutom är det ju oerhört individuellt hur det yttrar sig totalt sett på var och en av oss.

Så jag tycker bara det är mer och bättre information som saknas!

Mary X Jensen sa...

Oops! Stavningen av Asperger är fixad. Jag brukar vara bra på att stava, men här har jag helt enkelt gjort fel.

Ja, mer information behövs. Jag vill bara få fram att människor är olika och att vi ska ta vara på fördelarna med det i samhället.

Anonym sa...

Hej!

Till att börja med:
Jag tycker inte heller att det ska krävas en diagnos för att man ska få hjälp.

Istället för att ännu mer betrakta diagnoserna som någonting dåligt genom att ta bort dem, så borde vi väl jobba på att öka acceptansen så att det inte spelar någon roll om man är pojke eller flicka, om man är född i Sverige eller inte, och om man har en diagnos eller inte?

Jag känner mig inte etiketterad, men det är ju aldrig någon som tror en när man säger det.

Hälsningar,
Andrea
(diagnoser Asperger Syndrom och ADHD)

Anonym sa...

Varför tog man upp frågan om asperger över huvudtaget vid skolmötet, om det inte var något problem med det?

Varför är det bara hans MAMMA som dyker upp hela tiden? Hon skulle vara med på skolan och det är hon som babblar i artikeln. Stackars grabb.

/Kaninen - får aspiestämpel i pannan på måndag

Anonym sa...

Maxy, vem smörar du för?
Är det här ditt jobb: att få publicitet genom att blogga hur många ämnen som helst och styra diskussioner?

Mary X Jensen sa...

Jag smörar inte för någon, jag roar mig. Men vilken fråga. Varför ställer du den?

Haha, nej det här är inte mitt jobb. Det är min hobby. Jag har ett jättestort intresse för hur många ämnen som helst och tycker att det är väldigt kul att kommentera saker som händer - hela tiden. Kalla det livsglädje kanske.

Det kan man göra när man har en egen blogg. Det räcker med att ha en dator och uppkoppling till internet så är det bara att sätta igång. Ständigt uppkopplad så skriver man några rader när man går förbi bara.

Sen är det ett sätt att frigöra skrivkrampen jag känt länge, men det verkar ha lossnat, eller hur?

Sen vet jag inte om jag styr diskussionen precis. Alla får ju säga sitt. Men sista ordet är mitt, för det är ju min blogg ;-).

Mary X Jensen sa...

En sak till.

1) man behöver inte läsa, det är frivilligt.

2) varför inte säga? Vad duktig och energisk du är Maxy. Du måste tycka att det här är väldigt roligt.