tisdag 14 augusti 2007

Det är mycket snuttifieringssnack om skolan just nu...

Ska ungarna få ha mobiltelefon? Ja, varför inte, alla har det. Men det måste finnas regler för hur de ska användas på skoltid. Får de ha mössa på sig inne? Inte det. Den enda som lider av det är väl egentligen ungen själv eftersom det blir väl varmt. Mössa kan kanske betraktas som modeattribut (och så lite fuck off till oss vuxna förstås). Ordningsbetyg, ja visst. Det ska gärna följa personen upp i arbetslivet så att man ska få lida för att man hade en hopplös pubertet. Betyg i tidig ålder, kanske det. Men handlar det inte om kunskapskontroll? Den behöver inte betygssättas egentligen utan vara just en kontroll att ungarna har lärt sig det de ska lära sig.
Betyg är förstås ett sätt att presentera den här kunskapskontrollen på.

Jag tycker personligen att det är alldeles för mycket snack om oväsentligheter och en snuttifiering av problem. Visst kan jag förstå lärare som behöver stöd för att hålla ordning. Självklart. Ungar är inte så lätta alla gånger och i grupp så kan de vara riktiga satungar. Lärare är verkliga vardagshjältar.

En annan viktig diskussion borde föras parallellt och handla om den kunskap skolan ska ge våra barn. Vad är det som lärs ut i skolan idag? Hur matchar det nästa kunskapsnivå egentligen? Universitetslärare klagar ofta på unga studneters brist på kunskap, särskilt i matte och ordnar stödundervisning varje termin. Vilken norm utgår man ifrån när man skriver läromedel för olika åldersgrupper? Piagets stadieteori? Vad behöver barn kunna egentligen? Varför lär de sig inte i så fall? Inte tror jag att det har med mobiltelefoner att göra. Däremot måste man stimulera lusten till kunskap och få barn och ungdomar att förstå att de har glädje av den där kunskapen senare i livet.

Ett exempel: Jag har i min närmaste krets en liten kille som är uttråkad av skolan - han börjar nu i 2:an!!!! Han kunde läsa texten på TV:n när han började skolan och lärde sig multiplikationstabellen med hjälp av en muffinsform i köket när han var tre och ett halvt. Idag tycker han att det är urtrist i skolan, han har inget att göra, känner sig inte stimulerad alls och ligger därför efter i matteboken. Han måste disciplineras och lära sig att följa instruktioner tycker vissa vuxna. Sen att man bara får läsa två sidor i läseboken, som han läser ut hela på en kväll, har han också svårt att förstå. Först ska han räkna ut matteboken. Han vägrar. Redan där har vi en begåvning på glid på grund av brist på stimulans... och han fyller 8 år i år. Barn kan ha problem i skolan av olika skäl.

Jag undrar en massa saker. Hur tas barns kunskaper tillvara när de kommer till skolan? Skulle det inte vara bättre med lite mer övergripande politiska direktiv till skolan? Inte bara prata om ordning och reda? Är resurserna till skolan rätt riktade? Jag tror inte att lösningen på alla problem är mer pengar. Många friskolor har visat att det inte är så. Jag har inga svar på det här, bara frågor.

Det finns många barn idag som kan en hel del när de börjar i skolan, de har redan kört läroplanens första steg. Vuxnas auktoritet är inte heller längre självklar, i synnerhet inte när det gäller modern teknik. Här måste något göras så att själva nyfikenheten kring att lära sig kommer igång.

P J Anders Linder ställer en intressant fråga i dag, visserligen från en annan vinkel än min, men att debatten om kunskapen i skolan måste igång nu känns självklart.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Inga kommentarer: