Det ska fan bli gammal...

En ny rapport ger hemtjänsten i Stockholm kritik.

"- Hemtjänsten skulle må bra av en vitalisering. Handläggarna tror att om de inte skriver att det ska vara hårtvätt en gång i veckan så blir det ingen hårtvätt. (DN)

Den meningen säger mer än tusen ord. Man efterlyser lite mer medkänsla och flexibilitet hos personalen och det i sin tur utgår från hur cheferna förmedlar arbetsuppgifterna. Får man en checklista så kanske man tror att det är att fylla i den som är jobbet utan att förstås att det endast är en hjälp för att man inte ska glömma något.

Så en historia ur verkligheten:

Jag kände ett äldre par som bodde i en kommun norr om Stockholm, vi kan kalla dem Kalle och Rose-Marie. De levde förr ett härligt liv. De reste mycket tillsammans. Arbetade utomlands, Thailand, Afrika och Italien. De byggde sig ett sommarställe i Roslagen. Hade många fester och stort umgänge och ett mycket vackert hem. Tog med glädje hand om barnbarnen och var primus motor i familjen.

Men så hände det en dag, Kalle fick problem med hjärtat, kärlkramp. Och sen började det hela – de orkade inte med huset, sålde det flyttade in i finlägenhet och bodde utomlands vintertid. Kalle hade otur och ramlade och knäckte sin axelled och bröt några fingrar. Rose-Marie började tappa synen och fick starr. Problemen blev större och större, de fick allt svårare att klara sig själva.

De behövde hjälp och fick växelvård, ibland hemma och ibland på sjukhuset. Det en gång vackra hemmet fick en storleverans av blöjor som ställdes mitt framför TV:n, mattorna togs bort för att rullstolen skulle komma fram, pottstolen stod som en tron mitt i alltihop. Man hade specialsängar och syrgastuben stod bredvid. Det en gång så fina och välordnade hemmet såg mer ut som ett förråd för storförpackningar. Det hade kunnat gå att ställa in blöjpaketen i klädkammaren, men ingen tänkte på det.

Hemtjänsten gjorde regelbundna, men korta och intensiva besök. Det skulle pottas, drickas kaffe, ätas, nattas mm. Integriteten för de gamla var helt bortblåst, allt gick på schema. Hur tror ni att det kändes för de gamla?

Skall det verkligen vara så här?

Det skylls på resursbrist, det finns för få personer som vill arbeta inom vården hör man ofta. Det tror inte jag är sant. Jag känner flera som har både utbildning och lust att arbeta, men som har svårt att få de här jobben, som det finns så många av. Det handlar om helt vanliga personer.

När man börjar titta lite grann på hur det hela fungerar så förstår man att det hela handlar om bristfälliga rutiner, ett lapptäcke av märkliga lösningar. Vem vill ha en tjänst på 33% som är ett vikariat i tre månader, eller på 78% nattvikariat i sex månader. Det är inte bara dåliga löner det är dåliga arbetsvillkor också. Det verkar uppenbarligen styrt av administrativa rutiner. På något sätt tycks det som om schemaläggningen är det som styr vilka tjänster som finns att tillgå. Byggt på helt matematiska principer. Har inget med omvårdnad att göra.

Men snälla, hur svårt kan det vara?

Det hela är helt enkelt en jättestor administrativ flopp enligt min mening. Eftersom de gamla inte kan eller orkar ”reclaim the society”, så får vi som fortfarande är friska se till att något händer här. Så här kan vi inte ha det i ett modernt samhälle. Bra att de tar itu med saken i Stockholm, sen är det bara dryga 280 kommuner kvar då... Men det finns kanske kommuner där det fungerar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, åldringsvård, hemtjänst, medkänsla, moderaterna, regeringen