Glenn Hysén m fl...

Glenn Hysén fick tydligen inte så mycket tomater kastade på sig som verkade vara utlovat. Han påpekade att han inte kände till någon idrottsman som var gay. Men han tycker också att det är helt OK att vara gay och idrottsman. Jag tro att han delar det med många vuxna.

jj.n´s blogg säger detsamma och känner inte heller till någon idrottsman som kommit ut ur garderoben och hänvisar till fördomar hos ledarna. Fördomar har vi nog alla på olika sätt och de bygger oftast på okunskap. Så informationen måste väl vara den viktiga. Att vi människor är olika och att det är helt OK. Att arbeta för den acceptansen tror jag är viktigare än att provocera och ställa krav. Förmedla kunskap helt enkelt. Hela tiden.

Jag kan inte låta bli att fundera kring vad man skulle göra på fotbollsträningen. Ställa upp alla på led som om det var möte hos anonyma alkoholister? Jag heter xxx och jag är gay. Jag heter yyy och jag är hetero. Jag har fått en känsla (jag är tjej och jag spelar inte vare sig puck eller boll), men jag vet inte säkert, att när man spelar fotboll så spelar man fotboll liksom, och då funderar man kanske mest på hur man ska vinna. Klarar man inte den attityden så kanske man ska välja någon annan sysselsättning? Det är just i tonåren som i princip alla funderar över vem de är och hur de ska vara osv. Det kanske är bra att prata fotboll just i det sammanhanget och ta det andra vid sidan om.

En enkel tanke bara - men jag tycker att vi ska acceptera varandra som vi är. Det gäller åt båda hållen. Det finns andra olikheter man kan ha utöver de sexuella preferenserna som gör att det är jobbigt att få vara med i olika grupper. Man kan ha Aspergers, ADHD, DAMP och sådana svårigheter (Observera! att jag jämför inget nu utan det är bara krasst så att man kan vara olika och att man måste få vara det), man kan vara hetero och ha problem att få vara med i en grupp.

Hörde ett mycket intressant "Sommarprogram" idag på P1 om detta att känna utanförskap som sträcker sig långt utanför individen, själv, det handlar också om anhöriga. Det var journalisten Sophie Dow som talade om sin 16-åriga dotter med ett mentalt handikapp, DAMP. Det programmet gav ett intressant perspektiv på utanförskap som jag gärna förmedlar för att lyfta frågan lite grann för att försöka vidga perspektiven på. Men det är förstås självklart att det som ligger närmast är det man är mest engagerad i. Hörde en kille på radion berätta om sitt könsbyte och att han blev av med jobbet av den anledningen. Det är för djäkligt.

(SvD)