Nu är det väl ändå dags att ta itu med fördomarna...

Jag läser Hanne Kjöllers artikel om situationen på arbetsmarknaden som hon skriver utifrån resultat av en studie om diskriminering i anställningsprocessen gjord av Stefan Ericsson och Jonas Lagerström.

Visst är självklart men samt gör att jag tappar hakan. Hon menar att det är ett rationellt val att välja bort äldre ur ett arbetsgivarperspektiv. En av anledningarna skulle vara att antalet sjukdagar stiger med åldern. Tillåt mig häpna. Det är nog först i pensionsåldern det stämmer, då kan man kallas äldre ur sjukdagsperspektiv kanske. Det beror naturligtvis på vad man har för arbete också. Vissa är mer slitsamma än andra, men märkligt nog är det flest äldre som har de jobben, annars skulle samhället stanna.

Men åldersdiskriminineringen börjar redan i 45-årsåldern och då är många i betydligt bättre kondition än vad yngre kan vara. Dessutom har de inte småbarn med den frånvaro alla barnsjukdomar kräver, heller är de inte sjuka på måndagar på grund av hårt liv under helgen. Se där, jag har också fördomar.

Varför är det inte förvånande att arbetslösa är mindre aktiva än de som är i arbete som sökande? Det borde snarare kunna vara tvärtom. Det kan väl tänkas att man har mer energi just för att man haft möjlighet till lite reflektion och eftertanke och vila. Det är också ett sätt att se det hela på. Alla borde kunna få ta ett "break" från arbetslivet om de vill. Då menar jag naturligtvis inte på statens bekostnad som friår och liknande utan just att man inte ska diskrimineras för att exempelvis valt att vara hemmafru, studera eller annat en period. Livet behöver inte vara så sekventiellt utan kan också användas till att leva.

Att vara arbetslös behöver inte betyda att man är konstig eller fel. Det kan helt enkelt betyda att man varit på fel plats vid fel tillfälle. De senaste åren har det funnits oerhört många högt kvalificerade människor som blivit utan jobb. Att som lösning då ta ett jobb man är överkvalificerad för kan ju vara enkelt att säga och många skulle nog göra det också. Dessvärre är det så att man inte TAR ett jobb utan man söker och blir erbjuden ett. Eventuellt. Det har varit ont om jobb i många år och nu har det vänt och då slår alltså åldersfaktorn in som en spärr. det är ju helt oerhört knasigt egentligen.

Fördomarna slår till direkt, för många arbetsgivare och rekryterare med begränsat livsperspektiv har också gått på myten om ålder som en besvärande faktor. Det är nog bara i Sverige vi är så trångsynta faktiskt, förmodligen beror det på det åldersindelade samhälle vi lever i, vi känner inte varandra utan bara tror att det är på ett visst sätt. I många andra länder ses erfarenhet som något bra. Kan man sedan försöka förstå vilken dynamik det är i blandade åldrar så har man framgången som i en ask.

Den som aldrig varit arbetslös kommer förmodigen att råka ut för det en dag i livet och det är först då man förstår vad det handlar om. Det hjälper inte att man är hur bra som helst, duktig, erfaren och välutbildad, det som avgör om man får nytt jobb sedan kan alltså vara ålder och hur länge man varit utanför yrkeslivet. Hur kan vi ta kål på såna fördomar? Det är verkligen hög tid att ta itu med nu.

Vad är det som hänt på kontoret för att man varit borta ett par år och gjort andra saker. En ny version av Windows kanske? Hur svårt kan det vara?

Jag tror inte heller på lagstiftning vad gäller ålder som sådan, men däremot när det gäller en kostnadsneutralt system för anställda vad gäller arbetsgivaravgifter mm. Sen behöver vi träffas mer helt enkelt så att vi förstår att det inte är så konstigt med olika åldrar. Det är en del av livet.

Andra bloggar om: politik, arbetslös, åldersdiskriminering, samhälle, fördomar, lagstiftning, arbetsgivaravgifter, moderaterna, regeringen