Så blev Jan Björklund då vald till partiledare i Folkpartiet till slut. Han verkar vara en reko kille, ler alltid men är bestämd i sina uttalanden. Lite för instrumentell i min smak men rak och tydlig det måste uppskattas. Det är förmodligen hans militära bakgrund som strålar igenom i det tydliga, de kanske borde varit han som skulle blivit Försvarsminister egentligen.
Det jag gillar särskilt med folkpartiet är deras syn på att facket ska använda förnuftet när de vidtar konfliktåtfärder. Jan Björklund blåser också liv i en sju år gammal nyhet som DN skriver om Björklunds uttalande om lagstiftning mot åldersdiskriminering. Det finns tydligen redan en lag om detta, beslutad redan 2000. Det måste vara en synnerligen tandlös lag eftersom ingen kommer ihåg att den finns och ingen lever efter den. Problemet försvann verkligen inte med lagen den saken är klar. Heja Björklund.
SvD kallar Björklund för en av Sveriges skickligaste politiska kommunikatörer. Det slog mig att jag måste tänka efter om jag tycker så, och jag kom fram till att jag inte gör det. Han är bra, han når fram, han hörs och det är förstås viktigt. Men det är mer "push" än jag gillar, försäljarstil. Han verkar dock vara en oerhört klyftig person och kommer förmodligen att inta en annan skepnad som partiledare, för det blir en helt ny roll han stiger in i nu.
Det är bara att gratulera både Jan Björklund och Folkpartiet. Leijonborg är alltid knivskarp när han uttalar sig men hans inriktning är mer intellektuell, Björklund är mer folklig. Utan att lägga någon värdering om vad som är bättre än annat här så kanske han med sin känsla i tonen kan knycka några socialdemokrater in i alliansen. De senare gnäller ju bara över hur dåligt allt blir och är med nya regeringen som i sin tur visar både handlings- och mod till förändring.
Själv tycker jag iofs att statsministern är oerhört bra när han uttalar sig. Jag gillar det tydliga och samtidigt inlyssnade. Det blir aldrig bara snack och åsikter utan det som sägs är genomtänkt. Som moderat skulle vilja höra mer och oftare från honom, fast man kanske ska fundera lite över det där med kvalitet och kvantitet förstås. Att höras ofta behöver inte nödvändigtvis betyda att man får mer sagt. Men det finns absolut ett starkt symbolvärde i att synas ofta som absolut inte ska underskattas.
Andra bloggar om: politik, folkpartiet, jan björklund, reinfeldt, regeringen, samhälle, alliansen, moderaterna, leijonborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar