När jag läser om björnen som rivit ihjäl en människa blir jag verkligen omskakad. Björnar har sin plats i tillvaron men kombinationen människa-björn är inte så lyckad. Det måste varit en helt fruktansvärd syn för den som fann den döde mannen. Det är trots allt väldigt sällsynt, men inte mindre otäckt för det.
Min egen relation till vilda djur är kluven. Jag tycker att de är vackra förstås, de har lika rätt att vara här som jag. Men det som känns konstigt är att de finns så nära nu, ofta mitt i samhället och inte är de rädda heller. Ska sanningen fram så är jag rädd för dem... Lite nojigt jag vet det.
För ett par år sedan ryktades det om en björn som simmade runt här i farvattnen och bland annat gjorde en visit på Ljusterö men också att den varit synlig i blåbärsskogen en bit bort. Det gör att jag undviker att åka till såna platser. För vad gör man om man träffar en brunbjörn i löparspåret. Svimmar antar jag. Vargar finns det också har jag hört berättas. Det finns mycket att vara rädd för.
När jag för ett par år sedan under en period bodde ensam i ett gammalt radhus så hörde jag konstiga ljud på nätterna. Min granne, en riktigt gammal rospigg kom och talade om att det bodde en grävling under min grund. De var farliga och otäcka sa han. Jag borde ha stövlar på mig när jag kom hem på kvällarna, med kol i så att det knakade om jag skulle bli biten. Eftersom grävlingar biter tills de hör hur benet kraschar.
Men ingen fara jag skulle bara ringa på hos honom så skulle han komma med bössan. Jag vet inte vem jag skulle vara mest rädd för egentligen, gubben eller grävlingen. Han hade hållit på och jagat den i tio år berättade han stolt. Det gav inte mig någon trygghetskänsla precis. Men visst blev jag skraj och tyckte att det var riktigt obehagligt att gå i mörkret från parkeringen till dörren. Jag bodde där ett par år och inte såg jag till någon grävling inte, men rädd var jag mest hela tiden. Kanske att gubben lurade mig.
Men som asfaltsblomma håller jag mig undan från det vilda den saken är klar. Men det kan vara farligt i stan också förstås, men på annat sätt. De där tvåbenta odjuren som finns ska man också se upp för.
Andra bloggar om: rädsla, vilda djur, samhälle, natur, människan
1 kommentar:
Och du vet väl att de farligaste djuren av dem alla, de som dödar flest folk i sverige varje år, trivs och frodas i storstäderna - Getingen!
Annars skulle jag gissa att det är 10000 gånger större risk att du blir ihjälbiten av en pitbull eller annan kamphund som du möter dagligen på trottoarerna i city. men ingen verkar rädda för dom inte.
Så i korthet går du nog tryggare i skogen än i stan, framförallt om du sen ska räkna in galningar, bilar och annat som riskerar att ha ihjäl dig varje dag...
Skicka en kommentar