Idag har jag testat svensk sjukvård - akuten på DS, de är verkligen bra där...

Uppdaterat: Jag har varit ur fas ett par dagar nämligen.

Jag läser om kvinnan som nu får skadestånd efter 10 års lidande efter en behandling som gick fel trots att den är mycket vanlig. Även om hon själv önskat sig ett högre belopp så ger detta i alla fall en fingervisning om att det finns ett empatiskt hopp för våra politiker som så ofta beskylls för att vara omänskliga.

Jag har anledning att vara i kontakt själv med sjukvården just nu och skriver ner några tankar kring det här. Lite osorterat, men dock aktuellt.

Hade otur Otur med stort O häromdagen. Jag såg inte en trottoarkant och snubblade, det var på parkeringen vid Täby Centrum. Stod på öronen och vrickade foten, rejält. Skickade sonen att köpa linda och Alvedon för jag tänkte shoppa runt ändå, lite hälta kunde gå an. Men det gick inte så bra, nej.

Ambulans tillkallades och färden gick till Danderyds Sjukhus och akuten. Där tillbringade jag mitt liv från klockan 13.00 tills ungefär klockan 22.00.

Hela Stockholm var på Danderydsakuten verkade det som, personalen gick på knäna och de hade allt för få doktorer. Det var synd för annars hade det gått fortare, de brukar ha en snabbortoped, vilket hade skapat en snabbare genomströmning av de som haltade runt där. För min del hade jag nog blivit kvar ändå tyvärr, med tanke på att det var en fraktur.

Så visst blev väntetiden lång, men man kan ju tänka på att anledningen till att man fick vänta berodde på att andra var sjukare. Inte så farligt helt enkelt om än både irriterande och smärtsamt med benbrott. Man ska vara tacksam för prioriteringarna om man skulle råka riktigt illa ut själv. Tänk om de sa: Nej, nej vi kan inte ta trafikolyckan för vi har en öroninflammation före i kön. Men visst vore det bra med lite såna pedagogiska meddelanden i väntrummet, det skulle bli lättare att förstå, för det är inte givet att tänka på andra när man själv har ont.

Tyvärr så var det en liten fraktur så nu sitter jag här i trappan med gips. Problemet med mitt hus när jag är i detta tillstånd, är att det har tre trappor. Men jag får lära mig att krycka runt här lite. Det blir nog så bökigt men kommer att gå.

Jag hann dock med att göra en del reflektioner över hur sjukvården fungerar. Tisdagen var en dag som ingen annan. Det började med att min kompis skulle åka in till sjukhuset för att hon hade ont i magen, jag hade planerat att åka dit och kolla upp henne eftersom hon kände sig ensam. Men det hela slutade med att vi sågs på varsin bår på akuten. Det är rent märkligt eller hur? Tragikomiskt. Den ena med bruten fot och den andra med blindtarmsinflammation.

Det som slår mig efter en dag på akuten är att jag som patient vet så väldigt lite om vad som händer med mig i vårdkön. Jag menar att man får sitta och vänta och vänta och vänta och man känner sig som mannen i den beiga volvon i Roy och Rogers Mack, man syns liksom inte och så plötsligt poppar det upp någon med ett stetoskop, svipp svopp och så tar det ett par timmar tills man ser nästa person.

Man tror att man är bortglömd men det är man inte för någonstans i bakgrunden har någon koll. Och när man väl träffar på personalen så är de helt underbara - men de har så mycket att göra... Doktor Faris Roomi kom och tog hand om mig, lugn som en filbunke, rutinerad och trygg tryckte han på min fot och sa att det blir röntgen det här. Mitt i denna cirkus kunde han ändå bibehålla sitt lugn, jag tycker att det är beundransvärt. Ja, mer än beundransvärt faktiskt och det gjorde mig mindre stressad av att träffa en doktor som kunde sina saker. Tack doktor Faris.

En annan sak jag funderade över under mina timmar på sjukhuset var hur svårt det är att slappna av benet i gipsrummet. Man ligger där med benet i luften och de säger - slappna av nu, slappna av. Det är ju lättare sagt än gjort med belysning a la mindre sol rakt i ansiktet, kala väggar och allmänt otrivsam miljö. Tänk om det funnits lite avslappnande musik och en mjukare lampa som riktades bort från ansiktet, så enkelt att göra och så mycket lättare det varit att vara avslappnad då, istället för att känna sig som en bil på verkstaden.

Nåväl, tyck synd om mig, lite i alla fall... själv håller jag på och funderar på varför inte sjukhusen kan bli lite mer hemtrevliga så som det är hos min husläkare. När man kommer till henne så möts man av en skål med äpplen, vatten och kaffe. Vackra orkidéer, sköna möbler, mjuk belysning, en TV som står på lite i bakgrunden. Leksaker till barnen och lektyr för både kvinnor och män. Jag tror att blodtrycket går ner direkt och man blir mer avspänd av den miljön än av en pinnstol på akuten. Det finns mycket att göra med det mellanmänskliga på våra sjukhus. Det kostar inte så mycket pengar bara lite eftertanke. Det skulle jag gärna jobba med.

Nåväl sjukhuset må ha långa väntetider, men försök nå försäkringskassan Det är inte det lättaste och det gäller att ha bra syn och en telefon med stor skärm och vana vid ny teknik och mycket tålamod. Jag har ganska liten erfarenhet av försäkringkassan, senast jag hade anledning att vara i kontakt med dem så ringde man till jobbet och sa att man var sjuk och så fixade de med sjukkassan som det hette då. Det var nog ganska länge sen förstår jag nu. Att prata med tanten på Försäkringskassan var som att prata med en maskin.

- Var jobbar du?
- Jag har ingen arbetsgivare, jag är hemmafru, studerar och söker jobb.
- Du är arbetslös alltså?
- Nja, inte riktigt, men jag söker jobb.
- Är du inskriven på arbetsförmedlingen?
- Nej, jag söker jobb i egen regi.
- A-kassan då?
- Nej, jag har ingen A-kassa.
- Har du ingen A-kassa?
- Nej, jag klarar mig utan och den begränsar mig med sitt regelverk
- Ja då skriver jag arbetslös här.
- Det stämmer ju bara delvis så det kan du inte skriva.
- Jag har bara en kolumn här sa hon.

Jösses säger bara...

(SvD)

Andra bloggar om: politik, sjukvård, danderyds sjukhus, akuten, landstinget, regeringen, samhäle, försäkringskassan, moderaterna