Fyll begreppet utanförskap med mening...

Viktiga och glädjande saker berättar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i en artikel i Dagens Industri.

"Totalt sett minskade utanförskapet i augusti med 149 000 personer jämfört med för ett år sedan. Det var all-time-high i antalet sysselsatta i förra mätningen från SCB. Det har inte varit så många jobb anmälda till arbetsförmedlingen på flera decennier. Antalet arbetade timmar ökade mer i september än någonsin tidigare. De jobb som nu kommer är till övervägande del tillsvidareanställningar, jämnt fördelade mellan män och kvinnor. I september fick 81 000 personer jobb, varav 61 000 var fasta anställningar."

vidare säger han:

"Under förra mandatperioden fick vi 140 nya förtidspensionärer om dagen. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde för ett år sedan har över 400 personer om dagen lämnat utanförskap och arbetslöshet och istället fått ett jobb att gå till, en arbetsgemenskap att känna trygghet i och en lön att leva på."

Mona Sahlin lovar att återgå till att fler ska vara sjukskrivna och bli förtidspensionärer om hon får regera efter nästa val. Det hoppas jag verkligen inte att hon får. Att skapa åtgärder som ser ut som jobb men bara är på låtsas lovar sossarna att göra, det blir en konsekvens av att återgå och återställa det gamla. Alliansen satsar på riktiga jobb. Jag föredrar det senare.

Utanförskap är ett ord som används flitigt i politiska sammanhang just nu. Det går inte utan att man funderar - vad menar dom? Vad är det för ett "bullshitord" egentligen? Vad menar ni? Eller är det bara en floskel? Man fastnar i ordet - det känns fel. Jo, men visst förstår jag vad som menas, alla som står utanför arbetsmarknaden lever i ett utanförskap. Men det finns många slags utanförskap och det ligger inte rätt på något sätt just här.

Men finns det inte något annat sätt att säga det på? Mer innehåll och mindre instrumentellt. Det är för svepande, det behöver en innebörd. Varför inte ha en tävling om bästa på partistämman?

En annan fråga som jag verkligen har haft anledning att fundera över de senaste dagarna är hur en kvinna som för ett år sedan opererades för lungcancer, fick en stroke på det och samtidigt diagnosen KOL ska få jobb som passar hennes förutsättningar? Jag känner henne och hon vill nämligen jobba, kanske inte heltid för det orkar hon inte. Tyvärr så verkar det som om hennes arbetsgivare (Stockholms Stad) inte kan åstadkomma något vettigt till henne. Hon vill vare sig vara sjukskriven eller bli förtidspensionerad. Hon vill jobba. Vad ska hon göra? Vem kan ge konkreta exempel på hur detta ska lösas?

Andra bloggar om: politik, samhälle, arbetsmarknad, sven otto littorin, moderaterna, utanförskap, regeringen, alliansen, sysselsättning, sjukskrivning, A-kassa