onsdag 9 januari 2008

Alla som blundar - hur är det fatt egentligen...

Rödeby är ett ställe som beskrivs med förfäran. En pappa har skjutit och dödat en ung pojke som trakasserat hans familj och i synnerhet hans son under längre tid. Frågorna är många om hur det kunde hända? Bland annat varför inte polisen gjort något trots många anmälningar eller varför inte sociala myndigheterna har gripit in eller varför de två myndigheterna inte samverkat.


När man börjar dra ut trådarna lite så kan man också undra hur den vuxna befolkningen i Rödeby åsett det hela utan att agera? För det kan inte ha skett i lönndom detta att mopedburna tonåringar åker runt och trakasserar andra och kanske speciellt den just den här familjen där pappan fick nog och helt tappade koncepterna. Kan man inte på sätt och vis förstå honom? Även om det nu handlade om övervåld, men vad skulle ni själva göra om familjen trakasserades år ut och år in och ingen runtomkring ställde upp? Det är en fråga man kan ställa sig, eller hur?


Var var alla föräldrar under den här tiden? Var var alla de andra vuxna i samhället? Eller var det så som det ofta är - ingen ville blanda sig i det hela eftersom man själv kunde bli drabbad? Eller ve och fasa var det så att man egentligen lade skulden på den trakasserade familjen och tyckte att de egentligen fick skylla sig själva för de var ändå så konstiga. Och så lät man det hålla på. Så kanske polisen och sociala myndigheten också kände? De som arbetar på myndigheten bor kanske också i området och har egna barn och vill inte bli personligt inblandade?


Det är ofta man märker hos omgivningen, även den professionella att man lägger skulden hos den drabbade. Jag har sett detta när skolbarn blivit mobbade. Som exempel en tonårspojke som känt sig mobbad och hotad av ett gäng andra. Skolan blev ett helvete för honom. Föräldrarna förtvivlade förstås och även de känt sig hotade, pappan söker förtvivlat hjälp. Rektorn jobbade med fallet, skolförvaltningen var likaså delaktig. Det fanns styrdokument förstås om hur man hanterar såna här fall. Mer kunde man inte göra. Tyckte man. Den empatiska sidan försvann bland alla papper och regler.

Mobbarna fick uppmärksamheten och extra samtalsstöd - men den mobbade pojken och hans familj har inte känt sig uppmärksammade alls och protesterat och därmed betraktats som bråkiga och missnöjda, det hela var kanske deras fel trots allt. De var så krävande. Så förflyttade skulden bort från den skyldige och lades på den drabbade. Vi ser sådant hela tiden... Inte bara i skolan utan också i vuxenlivet - det finns alltid hackkycklingar och det är deras eget fel att de blir illa behandlade. Är inte det förskräckligt?


Exemplet ovan slutade med att den mobbade pojken och hans familj blev problemet och skulden riktades dit. Det är väldigt obehagligt men också mycket vanligt, eller hur? Kanske var det likadant i Rödeby. Att gemene man tyckte att den där familjen får skylla sig själva? Den som har bekymmer får reda sig bäst den vill?

"I Sverige tenderar man att gömma sig bakom en retorik om ­allas lika värde, där den moraliska skiljelinjen mellan missdådare och offer suddas ut och där förbrytarens rättigheter gäller hela vägen in i offrets vardagsrum. Det må vara en form av jämlikhet, men den inbjuder inte till respekt." (Per Bauhn i SvD)

(SvD)
(SvD)

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Inga kommentarer: