Statistik kanske tillfredsställer vissa, men för en del av oss andra som lever mitt i smeten så betyder den inte så mycket trots allt. Verkligheten påverkar oss mer så att säga. Våra känslor går kanske inte lika lätt igång på siffror och statistik som vi gör på det vi upplever i vår omgivning.
Vi har tanter i omgivningen som har blivit bestulna på handväskan när de kommit gående med rollatorn och dagens inköp på ICA. De blir rädda och vågar aldrig mer gå ut ensamma. Vi har den unga flickan som blev rånad på alla ägodelar av ett moppegäng på väg hem på kvällskvisten. Vi har den unge pojke som blev nedslagen och misshandlad på väg hem från Puben eller han som fick stryk för att han inte rökte. Vi har personerna som var med på tåget den kväll en annan fick en pistol tryckt mot tinningen.
Exempel i vardagen finns det många av och vi läser om dem i tidningarna och vi blir rädda. Det är möjligt att den rädslan är överdriven men den skapas dels av att vi får veta om allt detta hemska som ökar vår medvetandehet om att det kan hända. Statistik är inte lugnande på något sätt, möjligen för statistiker.
Om samhällets slapphet mot ungdomsvåldet skriver Maria Abrahamsson idag och menar bland annat de incidenter som hänt med de unga grabbar som var inblandade i mordet på en jämnårig på Kungsholmen. De åkte som bekant dit igen bara efter ett par dagar efter att de blev utsläppta från den förra . Vem som gjorde vad vet man inte men att de var på fel ställe vid fel tillfälle är helt uppenbart eftersom det blev bråk igen.
Att "samhället" inte lyckats skaffa fram en kvalificerad kontaktperson under det halvår som man hittills haft på sig är märkligt menar Maria Abrahamsson. Man kan hålla med om det, men samtidigt så verkar det faktiskt svårt att finna personer som vill ägna sig åt dessa bråkiga barn, för det är väl vad man måste kalla dem. Barn. De är bara 16 år de här killarna.
Föräldrarna klarar inte av dem och uppenbarligen gör inte "samhället" heller det. Men vad ska man göra? Låsa in dem? Var då? Om det nu inte finns några ställen där de kan vara eller några som vill ta hand om dem. Föräldrarna har tappat greppet vad det verkar och man kanske kan ha en viss förståelse för de känslosvall alla inblandade drabbas av i såna här situationer. Ingen går oberörd och att vara rationell är inte helt enkelt.
Att barn tycks bli monster måste vi göra något åt. Men vad? Det snurrar bara runt när man läser om allt som sker. Man tror inte sina öron. De abdikerade föräldrarna måste dock ges chansen att återta sin tron nu. Och ungarna måste lära sig veta hut för att stjäla Anders Björcks uttalande till Carl Lidbom i KU när Ebbe Carlssonaffären var på tapeten.
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmsmorden, veta hut, föräldraansvar, rättsväsendet, samhället, polis, våld, ungdomsvåld, regeringen, moderaterna,
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
1 kommentar:
Och samhället sade till familjen: "lämna era barn åt oss så ni kan fortsätta arbeta"; och det blev så.
Idag blir man påhoppad som förälder om man exempelvis vill stanna hemma med sitt barn och inte sätta det på dagis. Tanken är att statens utbildade, lågavlönade halvidealister skulle uppfostra dom till goda samhällsmedborgare. Det man gjorde sen var att systematiskt skära ner i skolan, skapa de stora barngrupper som finns idag och samtidigt frånta lärarna all form av auktoritet.
Det behövs inte bara "goda förebilder", utan även auktoriteter som man lär sig av. Dagens ungdomar ser inte upp till någon. Man kastar sten på poliser, jävlas med brandkåren vid bränder, man anser sig kort sagt ha alla rättigheter i världen utan att ha några som helst skyldigheter. För det finns ingen som tillrättavisat dom och när så skett har någon annan direkt skrikigt att det varit fel att göra så mot ett barn.
Dom är inte dummare än att dom fattar att dom kommer undan med mer och mer. Då blir det också värre och värre.
Först då frågar man igen efter föräldraansvaret hos föräldrar som fråntogs ansvaret för länge sedan.
Skicka en kommentar