Det är nog bra att man kan jobba efter 67 år om man vill..

Men problemet är åren mellan 55 och 67 - vad ska man göra då? Om man blev av med jobbet på grund av förra lågkonjunkturen och råkade vara aningens för gammal så har det inte blivit lättare med åren att få jobb. Praktiskt taget omöjligt om man inte vill hemfalla till jobb som att gå ut med grannens hund och liknande som en del seniorarbetsgivare har att erbjuda.

Oavsett hur många man har sökt - flera hundra kanske, så blir det inget ... Det är jobb där man man själv vet att man skulle göra ett toppenjobb och både erfarenhet och gedigen utbildning skulle vara till nytta blir, så blir det inget - ty födelseåret är fel. Du ramlar ur ramen direkt. Åren går och rekryterare och arbetsgivare tycks tro att man är konstig för att man inte har anställning och att det nog är "svårt" att börja jobba igen. Det är inte svårare än att man en gång lärt sig cykla eller simma. Någon timmes övning så klarar man säkert av det ny nyckelsystemet eller den moderna kaffekokaren. Så mycket mer har inte hänt, människan är fortfarande samma lilla skit i universum som tidigare.

Jag tycker inte att det räcker att säga att man ska jobba efter att man är 67 - det är självklart att man gör det om man vill ändå. Kanske i egen regi. Däremot så tycker jag att den åldersdiskriminering som med tydlighet råder när man passerat runt 50 år är fullständig förskräcklig. Där finns det förbättringspotential - i synnerhet hos arbetsgivarna. Regeringen kanske kunde underlätta för företagen genom att ta en del av pensionskostnaderna kanske? För det handlar ockå om att äldre arbetskraft är dyrare.

Är man på anställningsintervju hos en rekryterare som är 35 och får frågan om vad man drömde om att göra efter gymnasiet så blir man förvånad och undrar vilka referensramar har den här personen egentligen - bara sina egna kanske. Det blir fånigt att ställa en sådan fråga till en som är 50 och har haft en strålande och målmedveten karriär men av olika skäl som exempelvis lågkonjunkturen, konkurser eller annat ramlat ur ramen. Det kan hända precis vem som helst, dock inget man tror förrän man varit med om det ett par gånger.

Men tröskeln att komma tillbaka på arbetsmarknaden blir högre med åren. Tyvärr.

Jag tror att den här åldersdiskrimineringen helt enkelt beror på den uppdelning i åldrar som råder praktiskt taget över allt i samhället. Det är så pass knasigt att en unge som fyllt tio inte kan få börja spela fotboll för att nybörjargrupperna börjar vid 7 år (inte exakt men ni fattar...).
Svensken fostras tidigt till att välja att vara tillsammans med sin egen åldersgrupp. Så görs också valen vid rekryteringar. Det är skrämmande på många sätt, så mycket erfarenhet och kunnande man går miste om på det här sättet.

Åldersmix - det är modellen för framgång. För man kan fråga en 35-åring om de tror att de helt stannar upp i sin utveckling från och med nu. Svaret är säkerligen att de inte tror det och då är följdfrågan - varför tror du att en som är 50 har stannat upp då?

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, åldersdiskriminering, arbetstillfälle, per schlingmann, moderaterna, regeringen,