Ändå så verkar just grundskolan en het potatis som ingen tar riktigt på allvar eller ens vill ta tag i. Istället talas det om spärrar för att komma in på gymnasiet och en utbyggd förskola som ska bli mer likt att gå i skolan. Men det där mittemellan då som är förutsättningen. Från förstaklassen till niondeklassen - grundskolan. Hur använder vi den tiden så att så få som möjligt ska behöva gå ett tionde år? Någonstans på vägen missas det trots allt.
Jag tror att någon form av "individuellt program" ska starta redan i första klass. Istället för att skapa en ram med hårda kanter som alla ska anpassas till så borde man se till individen och ge den nycklarna till sina egna förutsättningar. En del barn är mycket duktiga på vissa saker och ska inte behöva bli uttråkade av att sitta och vänta in andra för att tappa lusten redan i andra klass. När man går i tvåan ska man inte behöva tycka att det är trist och tråkigt bara för att man redan kan det som planen bestämt. Eller tvärtom, för att man inte alls kan det som krävs för att fortsätta. Skolan är byggd för den som är mittemellan, lagom bra. Men vi har de som är mycket bra och de som är mycket dåliga också - på vissa/olika saker. Alla behöver stöd på sitt sätt.
Om jag fick bestämma och jag funderar fritt här nu, så vore nästa steg i skolpolitiken att besluta om att varje elev ska ha en egen projektplan. Målet är klart - godkänt i alla viktiga ämnen i nian. Vägen dit behöver inte vara densamma för alla. Strategierna för att komma dit borde diskuteras. Delmål, förändring, nytänkande, metoder, åldersgruppsöverskridande undervisning, kontrollpunkter, individuella inlärningsstilar.
Ja - hela skolan blir ett individuellt projekt helt enkelt och varje elev presterar utifrån sina förutsättningar. Bra betyg och guldstjärnor till den som lyckas ska inte ses som misslyckande för andra utan snarare som en möjlighet att själv satsa och lyckas, utifrån sin egen horisont och kanske på andra saker. Det finns forskning på att betyg kan vara lyckat. Alla behöver inte vara lika bra på allt, eller lika dåliga hur man nu vill se det. Vi är olika. Precis som livet självt som är ett ständigt pågående projekt.
Det pågår naturligtvis individuella planer runt om i skolorna. Särskilt har vissa friskolor såna. Vi borde få mer diskussioner kring dessa. Det är bra för individen att få mätas mot sig själv, inte att mätas mot andra. Betyg är inget fel i sig, det är vad man fyller begreppet med för mening som är viktigt. Att nå mål kan ta olika lång tid för olika personer, låt det få göra det. Ungar är inte likadana bara för att det fyller 7 år. Det är där det hela börjar. Att man betraktar alla som lika med hjälp av åldersbegreppet. Det är olyckligt på många sätt. Lärande ska vara lustfyllt för det är då man knäcker de nötter som behövs för att komma vidare.
Så nu när vi ringat in förskolan och gymnasiet är det verkligen dag att ta en titt på hur grundskolan egentligen fungerar och inte låta frågan om att lärarna ska få ta av ungarna mobiltelefoner stå i fokus. Ordningsfrågorna är självklart viktiga men de säger ingenting om hur lärandet i skolan ska bli bättre.
Vi behöver tala om metoderna nu och fråga oss vad som triggar barnen att vilja lära sig. För uppenbarligen vill de lära sig, se bara hur de hanterar sina mobiltelefoner och datorer på ett mycket skickligare sätt än många vuxna som kan vara nog så etablerade och välartade i samhället för övrigt.
En 8-åring jag känner kan numera allt om Flygvapnet och de olika flygplansmodellerna. - Jag tog ut det på Wikipedia sa han när han kom med en fladdrande pappershög med informationen till skolan. Wikipedia vad är det sa hans fröken, det måste jag kontrollera. Vad händer när ungarna kommer till skolan med sina grupparbeten på en USB-sticka? Eller när de vill koppla upp sig på nätet för att visa sitt resultat? För lärare som knappt vet hur man får igång den gamla trötta PC:n som står i klassrummets ena hörn...
Visst finns det skolor som ligger långt framme, låt oss höra om dem och ge de goda exemplen en chans att skapa förebilder för en ny skola i stället för att kämpa med att täppa till alla hål som finns i den nuvarande skolstrukturen. Man ska ställa frågan - är det bra det här? Svaret är nej rätt upp och ned. Det som är allra sämst är diskussionen om hur dåligt det är. För guldkornen försvinner i allt elände. Låt oss starta projektet grundskolan och dra ned den på individnivå.
Huvudinriktningen i skolan ska inte vara att upprätthålla ordningen utan att kunskapstörsten ska flöda genom lokalerna. Ungar ska inte behöva sitta som på dåtidens pinnstolar, tysta och raka i ryggen för att slippa magisterns pekpinne över fingrarna. De ska inte heller behöva sitta med hörselskydd för att andra för ett väldigt liv och läraren står i katedern gröna i ansiktet av begynnande migrän. Det krävs kunniga och engagerade lärare och ungar som lockas att lära utifrån sina förutsättningar, de finns och borde få större utrymme i diskussionerna och inte försvinna i det allmänna gnället.
Ja, jag tror på en skola för individer, inte för ett kollektiv där alla betraktas som samma individ på grund av sin åldersgrupp. Generaliseringen är grov, medvetenheten om detta finns naturligtvis, men man måste börja någonstans.
(SvD) , (SvD) (DN), (Aftonbladet)
Läs även andra bloggares åsikter om skolan, politik, skolpolitik, grundskolan, pedagogik, gymnasiet, individen, projektplan, goda exempel, förkunskaper, moderaterna, regeringen
5 kommentarer:
Äntligen något vettigt om skolan!
Som elev under många år, lärarvikarie under studieåren, men ffa i egenskap av trebarnsmor har jag stor erfarenhet av skolans värld oh har förundrat mig över det slöseri med mänskliga resurser man accepterat. Jag har velat hjälpa mina barn till den individuella skolgång som jag bedömt passat dem bäst. De är väldigt olika, en är vanlig men envis, nästa har svårare för sig och den sista har haft superenkelt. Den sista är den som jag haft mest problem att få skolan att ge adekvat hjälp. Man har inte sett hans behov av stimulans. För den som hade mer problem hade man större förståelse.
När min äldsta började skolan fanns inte så mycket mer än ”vanlig skola”. Han gick där tom 6an, och det var nog bra för honom. Sen började han bli avundsjuk på lillebror som redan kunde engelska flytande fast han var 5 år yngre. Den äldsta ville också han gå i engelsk skola. Vi anmälde honom till den nystartade Engelska skolan där all undervisning var på engelska. Sonen är klok men han hans främsta styrka är envishet. Han klarade skolan, började på engelskspråkigt gymnasium, dock blev jag, hans mor, osams med rektorn efter åk 2 och skolverket höll med mig i den kritik jag framfört. Detta gjorde att han inte kunde gå kvar. Mycket bekymmersamt, ingen skola ville ta emot honom med endast 1 år kvar o den första skolan hade inte läst ämnena i sedvanlig ordning. Till slut fann vi en utmärkt skola på annan ort. Han gick Handels och jobbar sedan flera år utomlands, men hårt arbete långt in på nätterna.
Mitten barnet hade svårare för sig, behövde mindre grupp och mer tid samt en lugn miljö. Nyss hade en Montessori startat så gruppen var nu bara 18 elever, med 10 nya för varje år. Pedagogiken och gruppstorleken kunde inte vara bättre och sen var det dessutom vår närmsta skola. Mot slutet av mellanstadiet hade gruppen blivit otymplig och orolig o dessutom han fick börja i en skola med bara jag tror de var 8 i klassen. Vilken drömtid! Sen blev det Engelska skolan tillsammans med de övriga syskonen. Gymnasiet innebar 3 år på internat i små röda hus med äppelträd i alleer och programmet var naturvård, handgripligt och tydligt och inte sitta på skolbänken hela dagarna. Han har hur mycket jobb som helst idag, klarar sig på att jobba halva året och åker skidor den andra halvan.
Yngsta har haft det superenkelt. Dagis blev tråkigt, den närmsta skolan ville inte ta en 6åring trots att det var beslut om det, men det fanns ännu ingen organisation uppbyggd. Jag kände till British Primary School, jo de tog emot, men för att börja ettan skulle han ha varit 5 år. Han kunde inte ett ord engelska som all undervisning hölls på och dessutom kunde många lärare inte svenska. Han fick börja ettan o vara överårig, men till julen hade han lärt sig språket tillräcklig för att kunna flytta upp till tvåan till sina jämnåriga. Därefter till Engelska skolan. När han kom dit vid julen i 4an från 4an i den andra skolan var han plötsligt 2 år yngre än klasskamraterna. Jag kollade av att åk 4 var ungefär samma krav i de båda skolorna- detta alltså trots åldersskillnaden. Han kände ju ingen, ville inte gå in i skolsalen och jag hann bli ordentligt oroad. Det skulle naturligtvis tolkas som att han inte var mogen för den nivå och man skulle vilja placera honom ett eller två snäpp lägre- och då visste jag att han helt skulle sluta gå. Det kunde vara svårt att motiver ändå för han hade inte tillräckliga utmaningar. Jag löste det helt enkelt genom att låta honom skolka ibland och tog själv en semesterdag och vi gjorde något annat. Visst hade det varit bättre om det funnits mer individuell utbildning som triggade intresset. De bästa lärare mina barn haft var nog icke-kompetenta. De hade istället för pedagogikpoäng ett intresse och engagemang, kunde sitt ämne och var nog ovanligt begåvade. En lärare i matematik kunde hålla parallell undervisning på tre olika nivåer i samma klass och han studerade egentligen litteratur på universitetet. När sonen skulle söka till gymnasiet nekades han för han var för ung bara 13 år. Att gå om 9an för att tillfredställa reglerna var aldrig tal om. Gå som lärling hos kanske en rörmockare, var ett alternativ. Lära sig ett språk var ett annat. Vi hade möjlighet att betala för en skola utomland och han lärde sig det året franska och tog Sorbonneprovet. Sen åter Sverige och naturvetenskapliga programmet på vanligt gymnasium. Han och läraren ansåg att han skulle tentera franskan istället för att bara sitta av tiden. Rektorn hade i en intervju varit bekymrad över att eleverna valde bort språk till förmån för ”lättare ämnen”, men när sonen ville tentera för att kunna läsa ett annat språk på vanlig lektionstid.
var det inte utan problem. Skolan måste betala den lärare som gör tentan så plötsligt blev det en belastning. Vi erbjöd oss stå för kostnaden men det var emot reglerna. Gymnasiet var första gången han var i en svensk vanlig skola och kom hem nästan chockad. Elever kom o gick ur klassrummet, hade mössa på sig, åt godis o talade i telefonen, hälsade inte ordentligt på lärarna, knäppte med fingrarna, talade rakt ut i rummet och sa ”hörru” till läraren istället för Mrs England eller liknande.
Grundskolan o gymnasiet hade varit lite byråkratiskt och jag trodde att universitetet skulle vara annorlunda, men nej!
Även universiteten behöver ses över. Varför ska man behöva spendera ett år i tid o med de kostnader det medför bara för att inrätta sig. Även om du är helt flytande på ett språk MÅSTE du börja på nybörjarnivå. Vore det inte enkelt att få tentera för nästa nivå? Kanske nästa projekt för regeringen? Och låt de som klarar det att gå två utbildningar samtidigt få göra det, just förutsatt att man klarar det. kan inte samhället se vitsen med att en ekonom också har en juristutbildning? Det kommer inte bli rusning men vore värdefull för de som klarar det och vill att man såg över de hindrade regelverk som finns.
Vad menar du egentligen med länken "forskning på att betyg kan vara lyckat"? Försökte söka runt litegrann på internet för att ta reda på vad Ellen Winners bok om begåvade barn kan tänkas innehålla i det avseendet men det enda jag hittade var dina egna gamla inlägg som inte var så informativa. Ska jag behöva läsa boken för att förstå?
Erik, slarvigt av mig. Jag ska ta mig tiden att ge lite bättre svar. Återkommer senare med källor.
Läs boken - det rekommenderas. Den är verkligen intressant och berättar bland annat om hur barn som kan mer än andra, exempelvis läser romaner när de börjar ettan (jag var ett sån´t barn, även om det jämnade ut sig över tiden, haha) och blir uppmanade att sitta och göra ringar kring bokstaven B istället för att få andra utmaningar. Jag minns själv hur jag försökte låtsas att jag inte kunde läsa och satt och stavade mig igenom orden vid högläsning för att det inte skulle märkas. Man ville ju inte avvika från de andra. Nåväl min lärarinna genomskådade det hela så det ordnade sig.
Men som förälder och vuxen har jag upplevt de svårigheter som finns för barn som inte är strömlinjeformade.
Hur understimulerande är inte det? Jag tror dessutom
"anonym": vilket utförligt inlägg! Och intressant!
Det här med att tenta av: I ett Östersundsgymnasium var det helt ok på 80-talet att tenta av i princip vilka ämnen som helst. Vi koncentrationsläste och tentade av psykologi, religion, engelska... Men i Stockholmsområdet fick inte ens de som studerat i USA chansen att tentera engelskan! Redan då var man mer "omyndig" i mellansverige än uppåt landet (jag vet inte hur det är söderut) och nu verkar det tyvärr vara så att det börjar sprida sig. Den där omyndighetsförklaringen av ungdomar (ja, de är ju inte myndiga, men varför ska man inte kunna betrakta en 16-åring som relativt vuxen?) verkar sprida sig över landet. Kravlöst och ointresserat, är vad det är!
Visst vore det bätte om man fick tenta av det man redan kan.
Varför ska en kurs på KomVux i Matte behöva ta en hel termin om man kan läsa in den på tre veckor till exempel?
Skicka en kommentar