I går var det en väldigt konstig dag - när det gäller påföljder...

Ibland får man bara inte ihop världen. Man lyssnar och hör på helt olika versioner om det som i princip är samma sak. Vad är det som gäller, vad är sant? Finns det någon enkel sanning egentligen? Det handlar hela tiden om sammanhang och diskurser, kunskaper, infallsvinklar, fördomar osv.

Den riktiga sanningen är nog den att det går inte att få ihop världen på ett logiskt sätt för det kommer alltid in en ny vinkel och förvirrar. Kunskapens paradox brukar det väl kallas, att ju mer du vet och har att ta ställning till desto större blir omkretsen och världen av det som du inte känner till, okunskapen växer och du inser kanske att summan av det du inte vet blir blir bara större och större. Mer kunskap - desto mer okunskap. Undra på att människan försöker få ihop det och ordna till det hela tiden - (tvivel-tro-jämvikt). Man vill och kanske behöver få ordning i tillvaron.

I går så stod det klart att ungarna som sparkat ihjäl en annan kille på Kungsholmen fick en lägre straffpåföljd än de tidigare dömts till och att Rödebypappan som sköt ihjäl en ung man som mitt i natten kommit till hans gård för att trakassera honom och hans familj blev frikänd.

Nu börjar man fundera över vad ett liv kan vara värt ur rättssamhällets synvinkel. För alla inblandade är det förstås förskräckliga händelser i livet. Dick Erixon är inte nådig i sin kritik mot hur media hanterar frågan. Han menar att i det ena fallet friar man och i det andra dömer man, men det handlar om människolivets värde till syvende och sist. Man ifrågasätter självförsvaret och försvarar misshandelsdådet. Hur kan det komma sig, svårt att låta bli att undra.

Jag har tidigare funderat kring hur mycket en människa ska behöva tåla innan det brister som det gjorde för Rödebypappan när han slutligen tog till bössan. Däremot känns det mer obegripligt hur ett gäng kan ge sig på en enskild och slå och sparka tills han inte andas längre.

Om man tänker på båda tragedierna så kunde utfallet ha blivit tvärtom också, eller hur? Pappan eller någon i hans familj kunde blivit dödad och på Kungsholmen kunde det också kanske varit ombytta roller. Alla tänkbara scener är förfärliga och framförallt måste det vara oerhört smärtsamt för alla inblandade, oavsett. Är det lättare att tappa besinningen om man är pressad av flera års förföljelse och trakasserier än om man i grupp driver fram ett kollektivt raseri och ger utlopp för det på en enskild person?

I stridens hetta kan allt hända. Hur kommer vi åt den där känslan av att sätta stopp när det rinner över? Den där självdisciplinen som de flesta av oss har, verkar inte finnas hos alla och svaret på frågan kanske är - Det beror på. Att ta en annan persons liv är oerhört svårt att förstå att någon kan göra. De bilder vi själva har av det hela utgår ifrån våra egna föreställningar om betydelsen av det. Jag tror att man alltid ska ha det i bakhuvudet när man bedömer händelser i omvärlden som är svåra att förstå. Sen att människan dessvärre inte är så god som jag vill se henne blir man besviken av mest varje dag.

Peter J Olsson ställer en relevant fråga. Skulle inte polisen kunnat skydda Rödebyfamiljen efter alla turer? Får man annars inte försvara sig utan ska man bara låta det löpa på?

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rättssamhälle, rödeby, kungsholmsmordet, ungdomsvåld, rättssamhälle, polis, trakasserier