Det kostar att blogga... Grupp eller individ

Att ha en egen åsikt kostar på. Framför man den så får man räkna med att betala. Ibland kan priset vara högt. Jobbet till exempel. Det har inte minst killen som skriver Beiersdorfsbloggen fått erfara, inte bara en utan flera gånger. Jag fann hans 1000:e inlägg vi Emmas blogg som i sin tur hittat det hos Mymlan. De har båda kommenterat det hela. Det hela är oerhört intressant och en mycket viktig diskussion. I synnerhet mot bakgrund av bloggosfärens genomslag under den senaste tiden. Det har blivit ganska uppenbart att bloggare har betydelse. Det finns här plötsligt en kraft som kan framföra åsikter från olika håll och olika perspektiv och den är helt okontrollerbar, där har vi nog också problemet. Behovet av kontroll över vad som sker är oerhört starkt.

Kritik tas sällan emot konstruktivt utan snarast tvärtom. Hur hanterar man en person/bloggare som har åsikter som kanske inte stämmer överens med de kollektiva. Visst får man ha åsikter men de får inte torgföras då det kanske kan skada företaget, eller krasst sno åt sig tolkningsföreträdet från annan. Då rasar hierarkierna snabbt och det går förstås inte för sig. Det uppstår konflikter i det mellanmänskliga som på något sätt måste hanteras.

Konfliktstrategier

I sin bok På spaning efter gruppens själ beskriver Eric Olsson en modell med fyra olika strategier för konflikthantering.

Den första är tvångs- och maktstrategier, där den ena parten försöker tvinga den andre till underkastelse genom hot eller liknande som utnyttjar den andra parten beroende eller svaghet, som försörjning till exempel. Det är ett kraftfullt redskap. Det fick om inte annat killen som jobbade på Procter&Gamble erfara när han helt enkelt blev av med jobbet för sitt bloggande. Oftast står det i anställningskontraktet hur man bör agera och det är väl inte på något sätt självklart att två parter uppfattar innebörden i orden likadant. Mot chefen kan man aldrig vinna exempelvis. Det är klart att man kan ta en kamp via facket om man har den ådran. Men som regel så vinner man sällan på såna aktiviteter.

Defensiva strategier, man låtsas inte om att en konflikt kan finnas även om man är medveten om den. Man kanske håller med men kokar av ilska inombords.

Det finns rituella strategier som automatiskt reglerar beteendet i gruppen. Det kan ske genom olika ceremonier, offentliga bestraffningar och ett reglerande av kommunikationen. Det är ganska vanligt att man i en organisation har en presstalesman exempelvis, de enda som talar med pressen. Egna initiativ uppskattas inte.

Sen finns den fjärde i Olssons modell som är strategi för samverkan, där skapas en ömsesidig överenskommelse om hur man ska hantera den aktuella konflikten. Det känns väl som den "vuxna" varianten. De här strategierna vävs förstås in i varandra och flera används ofta i samma konflikt.

Ordning i ledet

Det finns också andra dimensioner som exempelvis hur populär en person är i en grupp, en slags social distans där gruppen har godkänt vem som får stå på scenen. Man blir aldrig guru av egen kraft. Det är andra som utser vem som ska ha denna position. Sen har vi maktens ordning förstås, vilken position någon har i en hierarki. Detta påverkar också vem som får sticka ut i en grupp. Vem får vara populär? I en grupp/arbetsplats så är individerna underordnade den enande kraften. Gruppen är som ett organiskt system som genom integration mellan medlemmarna formar en gestalt. Gruppens kultur är de kollektiva bilder som medlemmarna har.

"Livsrummet" (Lewin i Svedberg 1997) är en mängd relationer mellan individer. Det finns ett ömsesidigt beroende i dessa relationer och det är de som utgör gruppen - inte de egenskaper enskilda människor har. Om en person plötsligt börjar blogga och får mer plats på scenen än andra kan man kanske förstå att det blir problem för andra. För vem är ledaren, vem är mest populär, vem får tala utanför rummet och vad får sägas?

Gruppsyn

Det finns olika syner på vad en grupp är. Exempelvis den individualistiska synen som har sin utgångspunkt i individen och individuella utvecklingar för att förklara ett beteende och den grupporienterade synen, som ser individen som en del av ett större system. Den första gruppen tillåter förmodligen i alla fall till en viss gräns att individen får eget utrymme.

Bloggaren Teflonminne beskriver sin arbetsplats Bahnhof som en öppen plats där det är tillåtet att uttrycka åsikter. Moderna företag som MrGreen uppmanar sina anställda att blogga, de är ett föredöme tycker bloggaren Disruptive. Dessa företag tillhör nog dessvärre fåtalet, än så länge. Behovet av interaktivitet med omgivningen ökar dock och de företag som inte tillåter detta kommer förmodligen få svårt att rekrytera stjärnskotten, ty de är vana att få "tala ut". I en hierarkiskt uppbyggd organisation så blir förstås utrymmet för individen mindre.

" Å ena sidan så vill företagen vara moderna och hänga med, men kontrollbehovet över informationen finns alltid med, och det är kanske inte så smart att slänga skit på sin arbetsgivare i sin egen blogg. Man måste helt enkelt vara lite på sin vakt när man bloggar om man är anställd, lite eftertänksam helt enkelt. Som de säger på Dell - blogga gärna om dina intressen, flugfiske och sånt. Men bloggar du om Laptops då vill vi vara med. På Sun finns det 4000 bloggar i ett bloggnätverk, även chefen bloggar. Man kan ju tänka sig vilken skatt av information och kunskap det finns i det nätverket." (min text i Bloggtidningen)

Åsiktsbloggar

Sen finns det då de politiska åsiktsbloggarna, till vilken den här bloggen må räknas. En självständig röst i natten, inte alltid medhållande men aktiv och engagerad. Så vill jag också att det ska vara. En grundsyn med egna vinklar, åsikter och funderingar.

Politiska partier är också stora organisationer som vill ha koll på informationsflödet, det gäller alla partier skulle jag tro. Inte minst har väl detta märkts i den så aktuella FRA-debatten där frispråkiga bloggare av alla modeller och partitillhörigheter haft åsikter och framfört dem på olika sätt och i olika genrer. Det har gjorts videofilmer, skrivits faktaartiklar, nidbilder, kåserier, gjorts analyser, tekniska beskrivningar mm mm. Ibland har saken försvunnit till förmån för personangrepp, det tycker jag själv är lite synd eftersom personangrepp oftast tar udden av det bakomliggande budkapet. Det viktiga.

Kontrollen över informationsflödet på internet har partierna tappat och min åsikt är att det är bra. För när man försöker styra information så tappar man helhetsbilden och styr för mycket in sig i detaljerna. Det tar i sin tur kraft från den dynamik som skapas av att många deltar i en diskussion och framför olika ståndpunkter som kan vara mycket användbara.

Den intelligente skulle sätta sig och försöka sammanfatta och ta vara på all information som kommit fram kring exempelvis FRA-lagen och se att där finns substans att ta vara på. Istället väljer man här att försöka styra informationen och negligera eller förringa deltagarna för att uppnå sitt eget syfte. Det är synd. Man får ställa sig över detaljerna och försöka se helheten.

Bloggosfären

Bloggosfären betraktas ofta som en grupp för sig och inte som individer med kunskap och åsikter. En grupp kan uppnå en unik kreativitet och problemlösningsförmåga och inspirera andra individer till prestation och inte minst lärande. Det är lite synd slå ihop bloggare i en grupp - förvisso med subgrupperingar och sen sätta denna grupp emot sin egen grupp. Detta gäller för såväl bloggare som för andra grupperingar. I många år arbetade jag som journalist och var min arbetsgivare (ibland mig själv) lojal, men självständigheten och grupptillhörigheten bland journalisterna på andra tidningar var stark. Det är den fortfarande 20 år senare… För mig finns det ingen skillnad på det jag skriver nu, eller gjorde tidigare. Det som skiljer är snabbheten i publiceringsavseende. Det är tröttsamt med den konfrontationstaktik mellan bloggare och traditionell media som ibalnd bedrivs. Särskilt när man tillhör båda grupperna. Allt har sin tid.

Karin Rebas har skrivit en intressant artikel om bloggares lillebrorskomplex. Bloggtidningen har tagit upp ämnet liksom samesamebutdifferent, Beta Alfa, dabitch. I det här smamanhanget är det intressant att läsa vad Bo Hedin anser om bloggares betydelse. SvD känns som den tidning som mest vågat ta till sig bloggarnas inlägg i debatter och gör det på ett väldigt öppet sätt.

I vårt informationssamhälle finns det oerhörda möjligheter att skaffa kunskap utanför sin egen ram, utanför den formella - om man bara vågar ta in den. Dessutom finns möjligheten att ge luft åt sina egna åsikter och möjligheten att dela med sig av egen erfarenhet och kunskap. Boken Nätverkssamhällets framväxt av Manuell Castell rekommenderas. Den har några år på nacken men är trots detta aktuell i sin beskrivning.

Huruvida jag själv kan få något nytt jobb efter mitt intensiva bloggande det senaste året återstår att se. Jag vill efter några års egetföretagande in i ett större sammanhang igen. Men det är möjligt att bloggandet har ett pris - även för mig.

Det finns säkert de som betraktar det som en merit att man kan producera i stor mängd, att man behärskar nya sociala media och kan konsten att driva en fråga och vara interaktiv. Men dessvärre så tror jag att det är många som tycker att det är läskigt också med dessa okontrollerade bloggare… det finns många fördomar att ta itu med.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggosfären, bloggande, arbetsgivare, nätverkssamhälle, transparens, grupppsykologi, gruppdynamik