(SvD) (Aftonbladet)
Uppdatering: Cristina Husmark Pehrsson uttalar sig åter i Aftonbladet och vidhåller det hon sagt tidigare. Man ska lyssna mer på henne än på de som försöker skrämmas tror jag.
Det var inte så länge sedan socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson i en intervju i samband med att Försäkringskassan hade meddelat en cancersjuk kvinna att hennes möjligheter till sjukpenning skulle begränsas:
"– Det finns ingen som är allvarligt sjuk som kommer att bli utan ersättning. För dem finns ingen bortre gräns."
Idag kan man i tidningarna läsa nya skräckscenarios om hur många som kommer att bli utan sjukpenning. Jag tycker att det är rent tarvlig rapportering och att det finns alla anledning att fundera lite vidare. Av 60 000 som är sjukskrivna idag skulle 40 000 gå in i nya jobb eller pension och 20 000 skulle få lämna sjukförsäkringen. Då kan man fundera över varför, eller hur? Dessutom är det en prognos som bygger på att ingenting annat händer.
För människor som är allvarligt sjuka finns ingen bortre gräns. Övriga som fortfarande är sjukskrivna efter ett och ett halvt år kanske behöver annat stöd och annan hälp? Rehabilitering till exempel, hjälp till annan sysselsättning eller kanske rent av pension. Det finns många olika lösningar. Varför talas det inte mer om dem?
"– Vi har hittills fått in något tusental ansökningar om fortsatt sjukpenning. Vår bedömning är att det kommer att bli få som beviljas, säger Bertil Thorslund till tidningen. "(SvD) (Thorslund är analytiker på Försäkringskassan.)
Vad jag funderar över är nu varför det inte talas mer om de alternativa lösningar till sjukpenning som finns. För de allra flesta behöver inte sjukskrivningstiden vara så lång som ett och ett halvt år så de kan räknas bort för övriga finns andra möjligheter. Sjukpenning är dock en tillfällig ersättning för bortfalla av inkomst. Att fundera över andra möjligheter än just sjukskrivning borde vara en självklarhet och det borde också i rimlighetens namn beskrivas i stället för att bara skrämma upp människor för en fara som kanske inte ens finns. Sjukpenning behöver inte vara den enda försörjningsmöjligheten, eller hur? Är man allvarligt sjuk så har man inget att frukta enligt Husmark Pehrsson och för andra finns det alternativa lösningar.
Vad som är uppenbart är dock att det krävs en större samverkan mellan olika instanser så att rehabiliteringskedjan fungerar. Det måste till en övergripande samsyn inte bara i teorin utan också i praktiken.
Det ska bli intressant att se vad regeringen kommer upp med, jag hoppas att det är något riktigt bra. Men ingen kan väl säga att det är fel att hjälpa människor att bli friska? Det beror naturligtvis på vilken ingångsvinkel man tar, men som Christina Husmark Pehrsson sagt - Det finns ingen bortre gräns för allvarligt sjuka. Att det blir fel i tolkningrna får nog tillskrivas fyrkantiga tjänstemän. De behöver få alternativ, klarare direktiv och utbildning i att ha människokontakter.
Det instrumentella måste ersättas av det mänskliga. Det är inte riktigt moderat säger en del genast. Det är det visst menar jag. Att bara ösa ut bidrag av olika slag utan mening är lika instrumentellt som att dra in dem. Det handlar om att hjälpa människor att komma vidare med sina liv och stå på egna ben igen, det kan handla om rehabilitering, bättre rustad arbetsförmedling, sjukvård eller annat. Det tycker jag är högst mänskligt...
Uppdatering: Kia Mundebo skriver så här och jag håller helt med henne. Informationssidan avd et hela r under all kritik. Tystnad är aldrig bra eftersom det startar en massa spekulationer.
Att det finns en uttalad målsätting att få människor tillbaka till arbete tycker jag är utmärkt. Allför många blev - ibland mot sin vilja- förtidspensionerade förut. Däremot är det djupt olyckligt att det inte finns klarare beskrivningar av HUR det är tänkt att fungera. Det skapar av lättförståeliga skäl en djup oro hos dem som är sjuka och även hos många friska tror jag.
(Sydsvenskan)
(DN)
Lite andra Bloggar specifikt. Resursbloggen ser de nya bestämmelserna i svart. Det gör Svensson också. Den osynliga paienten undrar var (s) fanns förut.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukförsäkring, rehabilitering, försäkringskassan, husmark pehrsson, regeringen, moderaterna, samhälle
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
20 kommentarer:
Det är dags att vakna upp till verkligheten. Detta är inte skrämselpropaganda utan verkligheten. Jag vet att förnekelse är ett vanligt försvar att ta till när verkligheten känns för hemsk, men även du kan ju riskera att bli sjuk, eller hur?
Vad jag menar är att just sjukpenning är en tillfällig ersättning för bortfall av inkomst.
Är man sjuk så länge som ett och ett halvt år så finns det andra skyddsmekanismer i samhället. Eller hur? Ingen behöver stå utan tak över huvudet i Sverige.
Vad är det för mening med att vara sjukskriven år ut och år in om det finns andra möjligheter.
Som sagt det är inte hugget i sten att man INTE ska kunna få sjukpenning under längre period om man är allvarligt sjuk. Så jag förstår inte hur man kan hänga upp sig på siffror rätt upp och ned.
Den enda skyddsmekanismen som finns kvar är just Socialbidrag, och här kommer, som jag tror är den springande punkten, det är kommunen som finansierar det till skillnad får sjukpennigen som staten finansierar. Det ställs krav på att få socilabidrag, krav som att man ska stå till arbetmarknadens förfogande tex, och bara för att man upphör att få sjukpennning, så innebär ju inte det att man plötsligt blivit frisk!
Det är precis vad Cristina Husmark säger. Att är man inte frisk efter ett och ett halvt år så är det andra system som skall in.
Rehabiliteringsstöd, pension eler fortsatt sjukskrivning om man är allvarligt sjuk. Det är väl den springande punkten att definiera vad som är allvarligt sjuk. Det måste bli tydligare så att inte sjuka människor blir rädda.
Jag kan tycka att det är klantigt att man inte kommunicerar ut de olika varianterna bättre, att man inte gjort en processbeskrivning av hur det hela ska fungera.
Nu verkar det som om det handlade om stupstocken efter ett och ett halvt års sjukskrivning, så är det naturigtvis inte.
Socialbidrag har inte bara en annan huvdman utan är också kringgärdat med sina egna lagar och bestämmelser. Men vad jag förstår så handlar det inte om att bara lägga över allting i gamla strukturer utan mer om att finna nya vägar. Det tycker jag är bra.
Nu råkar jag känna personer som haft lungcancer, KOL och stroke (det är en och samma person) som efter en längre sjukskrivning rehabiliterats fått löneförhöjning och nu arbetar deltid med stöd. Hon ville jobba för allt smör i Småland och är jättenöjd nu. Så jag menar det finns varianter på temat.
Problemet med vad Cristina Husmark säger är just att hon inte säger något! Dom har ju hastat igenom denna förändring utan att tänkt igenom konsekvenserna. Med en sån här stor förändring är det inte ok att säga "det kommer besked i höst.."
Det är just dom här personerna med cancer, stroke, dom med psykiska besvär och även dom som varit med om olyckor som det handlar om, och det är tidskrävande att komma tillbaks, och ibland kommer man bara tillbaka till halvtid. Det ges ju inget klart besked om vad som skall hända med dom.
Jag är rädd att man mer kommer att se till ekonomin än till att faktiskt skapa ett system som är gångbart, och tar hänsyn till problemen för individerna.
Och som det ser ut idag, så är socialbidrag det enda alternativet, och..ja, Socialbidrag är en stupstock!
Jag håller med om att kommunikationen är fullständigt urusel... Men varför inte lita till vad Cristina Husmark säger. Det finns ingen bortre gräns för allvarligt sjuka.
Jag tror på det.
I begreppet socialbidrag ligger "stupstockstanken" - visst är det så. Men det är också en tankevurpa att utgå ifrån att det handlar om just socialbidrag när/om sjukpenningen tar slut. Det är väl inte på något sätt uttalat, eller hur? Bara något man antar, utan att egentligen veta. Men det är klart att ovissheten gör att man känner sig otrygg så visst borde regeringen rappa på med informationen.
Det är inte uttalat att det blir socialbidrag, men det är i nuvarande läge det enda som står till buds, så visst är det ett antagande från min sida.
Jag har lite svårt att lita på vad en politiker säger, jag vill helst något konkret innan jag bestämmer mig.
Vad som skrämmer mig, och gör att jag tvivlar på att det kommer att bli ett "gångbart" förslag, är det att staten försöker skjuta över det ekonomiska ansvaret till kommunerna, det är inte bra. Då blir det lite svarte petter över det hela och ingen vill sitta med honom när det slut.
Man vet inte, men själv ser jag på det hela med en positiv tanke.
Ibland kan jag tänka att det blir bättre med kommunerna eftersom problemet kommer närmare och det blir lättare att ta itu med det ännär det passerar via staten. Men jag kan ha fel där.
Att bli socialbidragstagare med all dålig klang det har kan jag förstå ger enkänsla av obeahg. Men soms agt det övergår mitt förstånd att man inte lyckats kommunicera ut hela processen. Fran ax till limpa. Någon måste väl ha tänkt på det i alla fall.
Mary!
Vad är det för andra alternativ du pratar om? Den tidsbegränsade sjukersättning har ju också tagits bort och den varaktiga sjukersättning är bara avsedd för dem som aldrig har
någon chans att komma tillbaka - det ska vara en stadigvarande förlust av arbetsförmågan som inte kan återfås. Detta innebär att alla med andra långvariga men inte stadiga sjukdomar ställs utanför, ffa de med depressioner, men också de med reumatiska sjukdomar, multipel scleros, vissa cancersjukdomar, vissa hjärt-skäl sjukdomar mm. Så vad är det för alternativ till socialbidrag som du menar, (förutom att leva på sin make/maka vilket kommer att bli det vanligaste alternativet)
Att lita på Cristina Husmark är inte särskilt lätt eftersom hon varken är tydlig eller pålitlig.
Hur skulle du uppleva det här om du SJÄLV var långtidssjuk och i riskzonen för indragen sjukersättning? Om jag får lov att fråga.
Resursblogg du skriver:
"Detta innebär att alla med andra långvariga men inte stadiga sjukdomar ställs utanför, ffa de med depressioner, men också de med reumatiska sjukdomar, multipel scleros, vissa cancersjukdomar, vissa hjärt-skäl sjukdomar mm."
Kan du visa mig att detta står skrivet uttryckligen någonstans eller är det ett antagande? Det är en viktig skillnad.
Det finns vissa sjukdomar som inte går att bota och det är de som Husmar Pehrsson säger att det inte finns någon bortre gräns för. Att man efter ett och ett halvt års sjukskrivning ser över situationen kan jag inte se något fel med. Forskningen går hela tiden framåt, sjukdomar som inte gick att bota igår kan man bota idag. Det rör sig hela tiden. Jag tycker att det tydligt sagts att det är sjukpenningen som tar slut och att det därefter ska till andra vägar. Pension är ett exempel. Det dras för snabba slutsatser helt enkelt. För att man känner oro för förändring, det gör de flesta. Eller också så drar mans lutsatser för att man vill det.
Kraxpelax - du vet inget om mig mer än att jag skriver på den här bloggen, eller hur? Men antagligen skulle jag bli orolig, men jag skulle skaffa mig all information och inte sitta och gissa eller dra slutsatser av tidningsartiklar.
Jag vill påpeka att jag inte försvarar elände utan snarare försöker förstå och förklara att det inte alls behöver se ut som det beskrivs.
Men Mary, problemet är just att det inte finns någon heltäckande information som tydligt beskriver konsekvenserna och slutlig praxis - Lagen är ju luddig och ogenomtänkt.
Det finns ingen konsekvensanalys värd namnet.
Du sitter ju själv och gissar och tror. Vilket faktastöd har du själv för din tro på Regeringen?
Jag lyssnar på vad Cristnia Husmark Pehrsson säger och utgår inte ifrån att hon bluffar.
Det handlar om att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Det gör man inte om man är cancersjuk eller har någon annan mycket allvarlig sjukdom. Dessa personer bör få sjukpension efter 550 dagar. Sjukförsäkringen skall vara en temporär lösning liksom arbetslöshetsförsäkringen. Det är ingen permanent försörjning. Husmark-Pehrsson gör rätt som rensar upp i detta träsk. Det måste bli tydligare hur länge man kan uppbära försörjning från sjukförsäkringen och på vilka grunder.
/Dexter
Man behöver bara läsa Föräkringskassans riktlinjer, se http://www.socialstyrelsen.se/amnesord/halso_sjuk/riktlinjer/forsakringsmedicin/ . Då förstår man vilka som kommer att hamna utanför systemet och ramla mellan stolarna.Det blir de med psykiska besvär, utbrändhet, whiplash, långvarig smärta mm. Alltså alla som har subjektiva besvär och ha sjukdomar/sakador som inte kan "bevisas" med röntgen eller andra prover.
Det är blå-ögt att tro att dessa åtgärder inte kommer att drabba sjuka orättvis!Visst är det bra att rehabiliteringen förbättras med sikte på återgång i arbete, Men de som inte kan arbeta behöver också rehabiliering för att inte bli sämre och för att få en dräglig livskvalité!
Dessutom ställs det enbart krav på den enskilde, inga på arbetsgivaren. Är det rättvist? Ingen vill anställa den som bara kan jobba 10 timmar i veckan. Ska den enskilde få lida för det?Dessutom får man t ex inte a-kassa om man arbetar under 17 tim/vecka.
Jag har upplevt både socialbidrag och varit sjuk en längre tid. Min sjukdom var inte livshotande men hindrade mig från att arbeta. Om min försörjning som sjuk hade flyttats över till socialförvaltningen, med allt vad det innebär av omyndigförklarande och kontroll och gradvis utarmning hade jag hellre valt att få dödshjälp. Det menar jag helt uppriktigt och efter många funderingar i anslutning till senaste årens debatt kring sjukförsäkringen. Eftersom självmord är så stigmatiserat väljer jag därför att skriva det här anonymt.
Man behöver inte vara långtidssjukskriven för att bli utan sjukförsäkring. Man behöver inte vara sjuk överhuvudtaget. Det räcker med att ha fått avgånsvederlag och inte känna till att det inte räknas som lön av försäkringskassan. Till skillnad från fack och arbetsgivare och arbetsförmedling så gör de inte det. Anmäler du dig som arbetslös inte samma dag som du får ditt vederlag blir du nollad och förlorar din försäkring. vi är många som drabbats redan. Jag har kärlkramp och borde göra ett ingrepp enligt läkaren, men jag kan inte tära på dyra akassedagar på det sättet. Operationen får vänta tills dess att jag får någon anställning eller...tja...
vist är vi är trygga i Sverige eller hur...
Det där med att hamna mellan stolarna är heltrist. Jag sitter själv i samma situation. Jag blev av med jobbet och försökte klara mig på egen hand, utan att passera via arbetsförmedlingen. Så jag förlorade också min SGI och är faktiskt livrädd för att bli sjuk. Jag har dokc förmånen va att ha en man som kan försörja mig medan jag söke rjobb. Men kul är det inte.
Däremot tycker jag att det är bra med den nya sjukförsäkringen med sina rehab- och kontrollstationer. Det är en annan sak.
Hoppas du får ett jobb som passar snart.
Sammanfattning av läget: Kanske plats för ett regeringsbyte efter nästa val?
Skicka en kommentar