Mina barn har varit bortsprunga många gånger, de tillhörde de lite vildare sorten som på något sätt alltid gick (gör fortfarande förresten) sina egna vägar i god tro enligt mamma-hittar-mig -alltid-principen. Så visst har de varit borta i timmar och kommit hem nersmorda med lera för att de har kört speedway i vattenpölen på idrottsplatsen. Eller hittat någon gullig hund att vara med. Cyklat till centrum för att shoppa, gått på egna äventyr på varuhuset. Just det där med cykel blev en ny möjlighet till frihet. Jag minns när den minsta cyklade iväg och försvann på ön Ven. Det var förvisso en ö, men vad allt kan inte hända där? Jag satte mig i ett dike och grät i förtvivlan. Nåväl han dök upp, det gjorde han alltid. Nu har barnbarnen börjat cykla och historien upprepar sig. Självständiga cykelturer till badet utan vuxna i sällskap
Men att föreställa sig hur man som mamma och pappa känner sig när en lilla tioåring försvunnit på fjället går nog inte. Så skönt och underbart att de hittade honom. Vilken liten hjälte.
Man blir påmind om hur snabbt livet kan förändras i ett ögonblick bara. Till ont eller gott.
(Aftonbladet)
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
1 kommentar:
Det är farligt att leva, låt oss därför leva tills vi dör.
Jag skulle faktiskt tro att lillgrabben fått leka och busa under hyggligt fria former eftersom skolklassen kom från Jokkmokk, och det är nog just därför han hittades vid liv. Att få lov att gå vilse lite grann, att tillåtas snubbla och vurpa med cykeln osv. är nyttigt, det är så man lär sig ta vara på själv. Bränt barn skyr elden. En överbeskyddad storstadsunge hade antagligen hittats död.
Barn, gå ut i skogen och akta er, det är nyttigt.
Skicka en kommentar