måndag 27 oktober 2008

Måste verkligen alla in i rutan...

Uppdatering: På förekommen anledning så är detta mina tankar kring vårt inrutade samhälle där vi gärna vill se att alla fungerar inom rutan. Det hänger inte nödvändigtsvis ihop med den artikel i SvD jag länkar till nedan. Detta är alltså en utvikning kring ämnet som sådant. en kreative kanske kan tänka vidare. Think outside the box så att säga...













Varför måste alla in i rutan? Vem har bestämt att rutan ska se ut som den gör egentligen? Jorden är ju rund. Innan bokstavsdiagnoserna fanns så blev människor som gick utanför ramarna mer betraktade som lite si och lite så och så var det inte mer med den saken. De accepterades också för det. Men alltsedan utrymmet för hur man ska vara blivit alltmer inramat, så har svårigheterna att vara lite si eller så eller annorlunda blivit något som måste diagnosticeras för att den som befinner sig utanför ska få hjälp att anpassa sig in i ramen igen. Vem har hittat på ramen?

Vad spelar det för roll egentligen om vissa människor vill gå utanför eller ut och in över gränserna? De flesta av oss är trots allt lite si och så på olika sätt, hur trist skull det inte annars bli här i världen? Hur begränsande är inte rutan med sina tjocka linjer.

Kan man inte tänka sig att vidga ramen för vad som kan betrakta som normalt? Finns det helt normala människor egentligen? Hur tråkig skulle inte världen vara om det inte fanns människor med speciella egenheter, talanger och personligheter? För vem har bestämt att det är just inom rutan man ska hålla sig?

Refelektioner som är lätta att göra i dessa tider då alla måste vara inom rutan för att känna sig och betraktas som normala. Jag säger som mitt barnbarn - varför finns det något som heter normal egentligen? Det är en högst relevant fråga.

Förvisso finns det de som lider oerhört av sitt utanförskap (här passar det uttrycket in) men oftast beror det på att de känenr att de inte passar in i rutan. Så varför finns det en ruta egentligen? Är inte dags i det här upplysta samhälle vi lever i att börja acceptera varandras olikheter och se fördelarna med att människor är olika. Att vi ska hjälpa varandra ser jag som självklart men vi ska naturligtvis också acceptera varandra för de olikheter vi har. Vi vore väl inte människor om vi inte vore lite olika.

Varför måste vi alltid kategorisera? Det är roten till mycket ont för människan IMHO. Vi borde verkligen bygga ett tolerantare samhälle.

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

ADHD och ADD sa...

Hej
Artikeln du länkar till påstår väl inte att alla ska få rum i samma box, eller om de algoritmiska betingelserna för cirkelns kvadratur.

Artiklen tar upp ett demokrati problem, vilket är uppenbart på flera områden i samhället. Detta demokratiunderskott är ett vetenskapligt faktum som lär gälla oavsett hur man väljer att lägga ut alfabetets kombinatorik till de så kallade bokstavsbarnen. Orden du vet.

Mary X Jensen sa...

Jag tar väl också upp demokratiproblemet, på mitt sätt...

Jag fick egna tankar av artikeln, det är dem jag uttrycker här. Men medge att världen skulle bli lättare om toleransen för olikheter vidgades.

Anonym sa...

Det är förmodligen sant att det förr i världen fanns större förståelse för oss som stapplade omkring utanför ramen. Men det var förr. Och det var mycket mycket länge sen.

Jag hyser dessvärre inga större förhoppningar om att toleransen skulle öka med tiden - tvärtom.

Annars håller jag med dig, i stort.

Anonym sa...

jag håller med dig fullständigt i den här frågan. Problemet är bara ett världen i praktiken inte accepterar dom här tankarna. jag vill ta mig själv som exempel. Jag har väldigt lätt för att lära mig vissa saker, medan andra saker måste nötas in, för att sedan sitta som berget. Detta syns också på mina betyg. Toppbetyg i matte, men urusla betyg i övriga ämnen vilket har gjort att jag inte har ett slutbetyg från gymnasiet. För jag kunde helt enkelt inte ta till mig kunskaperna i den hastigheten som skolan krävde. Skolsystemet och betygssytemet var inte anpassat för mig. 15 år efter gymnasiet kommer jag fortfarande ihåg psykologilektionerna, men jag kan garantera att dom flesta som fick toppbetyg däri inte kommer ihåg vad det handlade om, medan jag kommer ihåg det mesta det tog bara längre tid för mig att skriva ner det till hårddisken i hjärnan. Jag är nätverkstekniker, men klarar inte av att få betyg i nån kurs.
Sedan har jag bytt webläsare, vilket numera leder till att om jag ska publicera namn så måste jag ha en adress, vilket jag inte har och därför stämmer inte adressen.