tisdag 28 oktober 2008

Er tid ska komma - Ana Luisa Valdés

På förekommen anledning vill jag påpeka att jag inte lagt några som helst politiska aspekter i det jag skriver nedan utan har helt och hållet koncentrerat mig på det mellanmänskliga. Det är viktigt att kunna ha fler perspektiv än de givna.

Jag läste nyss en bok

Författarinnan Ana Luisa Valdés är jämnårig med mig. Hon har sitt ursprung i Uruguay och jag mitt i Sverige. Vi har träffats ett par gånger och den gemensamma nämnaren utöver vår ålder finns i IT-branschen. Ana skrev en bok om kvinnor och internet och jag jobbade som IT-journalist. Där slutar likheterna. När jag nu läser Anas nya bok – Er tid skall komma som handlar om hennes upplevelser som ung flicka i hemlandet så slår det mig hur olika människors öden kan vara.

När Ana som har en sträng uppfostran med klosterskola och krävande föräldrar så lallade jag runt i Lilla Ursvik och Sundbyberg som på den tiden var en föregångskommun på många sätt. Gatorna var uppvärmda med fjärrvärme där fanns ingen is på vintern. Skolorna saknade inga resurser alls, läroböcker fick vi nya och personliga exemplar varje år och på det hela taget var det mesta ganska sorglöst.

När Ana blir tonåring och gör revolt och är ute och smyger med stadsgerillan Tupamaros på nätterna så flyttar jag hemifrån på grund av att min lillasyster alltid knyckte mina kläder. Mamma kom farande med matkassar och höll ögonen på mig mer än jag nog då förstod. Politiska ställningstaganden gjorde inte jag i min skyddade tillvaro. Mina problem var mer kopplade till helveckad kjol och pärlhalsband och vilken frisyr som var modern för tillfället. Man kan kalla det sorglöst i jämförelse.

Ana som levt en skyddad borgerlig tillvaro började däremot slåss för de fattiga och hade ”såna” bekanta som hennes mamma inte kände till alls och säkerligen inte varit glad över om hon fått veta. När jag blev mamma vid unga år och flyttade in i mitt första lilla radhus kastades Ana i fängelse. Samma jord och ändå så olika.

Jag gör den här jämförelsen nu för att när jag läser Anas bok så inser jag hur oerhört svårt det är att förstå. Det enda i fängelseväg som går att relatera till för min del är fiktion och en och annan dokumentär, det medan man sitter mjukt och skönt i soffan hemma och kan stänga av om det inte passar. För Ana var och är verkligheten en annan och när hon i sin bok beskriver om sin fängelsetid som ung flicka så är det inte utan att man börjar fundera över futtigheten i de problem jag själv hade 1973. Mitt första barn föddes det året så det var naturligtvis en ömvälvande tid även för mig. Men det går inte att jämföra med det Ana har att berätta om sin tid i fängelset där hon helt okuvligt gör allt för att överleva. Man ska kanske inte heller jämföra men nog ger det perspektiv att göra det.

När hon som straff blir tvingad att gå runt runt runt i sin cell utan att någonsin sätta sig ner så går jag uppe på natten med min skrikande baby som jag inte riktigt visste hur man skulle få lugn. Pressen var hård. Jag var så ung och det var Ana med. Men hon satt i fängelse, blev fråntagen mat, kläder, blev torterad, fick inte tala med andra, blev utsatt för övergrepp, fråntagen kontakten med sin familj, hade en syster på rymmen från det onda som ingen visste var hon fanns, hon fick dålig mat och hon stängde förmodligen av en hel del av sitt känsloliv för gott.

Ana kunde mycket väl ha grottat in sig i hemska detaljer kring sin fängelsevistelse och hur hon blev behandlad där, men hon gör inte det utan håller sig ganska strikt till det som hände utan att återge så mycket känslor kring det hela. Det är möjligt att det är det enda sättet att förhålla sig till situationen. Det är oerhört starkt gjort att distansiera sig och hålla tillbaka, för nog fanns/finns det känslor här, självklart. Det tog henne trettiotvå år innan hon kunde skriva ner sin berättelse. När hon på en återresa till hemlandet möter ögonen på en av sina förtryckare i glasskön och båda rusar därifrån kan man i en mening förstå den spänning som finns kvar, det kan aldrig gå över. Det som förundrar är den kollektiva kraften som finns i människan i synnerhet när det gäller ondska. Det allra värsta är att den som utförde det onda ansåg att de gjorde rätt och på något sätt går de alltid fria. Det finns naturligtvis ingen som helst pardon mot de som gör andra illa, men en förklaring är nog att de själva när de var mitt uppe i det hela trodde att de gjorde det rätta. Människan är verkligen inte någon underbar varelse i all avseenden och det oavsett vilken politisk inriktning man tillhör. I grupp går det ofta överstyr.

Anas bok är läsvärd på många sätt. Den ger en rak och strikt beskrivning utan några som helst krusiduller av hur djävligt livet som människa kan vara om man råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är nyttig läsning som kräver reflektion och eftertanke. En bra bok helt enkelt som förflyttar tankebanor och ger perspektiv på livet. Både det egna och andras. Läs den...


En annan recension av Anas bok från bloggaren Mumma.
Anas blogg finner ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Ja Mary, det du och Ana Valdés visar så tydligt är just behovet av en sant demokratisk stat. Med öppenhet, rättssäkerhet, personlig integriet och att vi aldrig får låta byråkrater ta över makten från demokratiska politiker.

Men det är ju det som är problemet idag, vi har för få idag verksamma politiker som har den styrkan och positionen att de kan stå emot de odemokratiska krafter som också finns.
Svensk demokrati lever farligt. Det vi måste förhindra är att det går helt överstyr - vi måste återvinna demokratin.

Anonym sa...

Hej!


Kul att du gillade Valdés bok. Men hur får du det att gå ihop med Moderaternas mångåriga medlemskap i den konservativa internationalen International Democrat Union (IDU), som stött högerdiktaturer och högerkrafter i Latinamerika, bland annat i Uruguay.
Du kanske bara tittar på ditt kära "måttfulla" parti med ena ögat?
T ex din favorit Gunnar Hökmark har samröre med den högeropposition i Venezuela som genomförde en statskupp MOT den demokratiskt valda regeringen - den var en vänsterregering.

Men du kanske får det att gå ihop på något sätt? Vore spännande att veta hur.
Vänligen
/JB, Stockholm

Mary sa...

JB - jag kopplade bort politiken.

Skrev utifrån de rent mänskliga aspekterna. Så det var ganska enkelt. Skit förekommer överallt när människor komemr i grupp och det oavsett politisk inriktning egentligen. Ibland är det nyttigt att se människan mitt i allt ihop. Det är självklart enklare att skylla på någon annan, någon yttre omständighet. Men jag väljer ibland att inte göra det.

Anonym sa...

En bra recension där du lyfter fram det medmänskliga perspektivet i din analogi.
/ace