onsdag 26 november 2008

Idag sätter vi upp gardiner på äldreboendet...

Nu ska här skottas fram en bil, sen blir det åka av. Först en tur till IKEA för gardininköp och nya sängklder och annat som kan behövas för att piffa till det hela. Det är högt i tak på äldreboendet och jag vill att det ska vara snyggt. Min pensionär flyttar in i morgon. Han är ivrig och ville att det skulle skett igår egentligen. Det är förstås lyckligt att han vill flytta in på demensboendet, hoppas att det håller hela vägen nu. Hittills har det varit väldigt bra i alla fall. Alla är trevliga och vi får hoppas att det förblir så...


Rädslan finns där förstås, i synnerhet när man läser artiklarna i tidningarna om hur illa det kan vara. Hörde också av en bekant om en familj som fick 20 minuter på sig att bestämma om gamla mamma ville ha en plats på ett särskilt boende. Hon behövde omhändertagande, för att chauffören som hämtade henne till dagverksamheten tröttnat på att hjälpa henne på med kläderna eftersom hemtjänsten inte varit där och hjälpt henne i tid. De hade nämligen andra arbetstider! Man blir inte så imponerad precis av samordningen mellan de olika enheterna som borde finnas. Man kan tycka att det är gamlingens tider som borde stå i fokus,eller hur?


Nåväl - för egen del har det känts oroligt att behöva stänga in den gamle. Men han är ute och springer på nätterna utan att ha någon som helst koll på tid och rum. Nu är det vinter och det är inte särskilt bra att bli utlåst då för att man glömt nycklarna och kanske rent av glömt var man bor när det blir lite pressat. Vad ska man göra? Det finns just inga alternativ?


Dock så har jag kommit överens med personalen om att han måste få gå ut och röra på sig lite om han vill, med adresslapp kanske? GPS? Sökbart chip? Jag vet inte. Men gå till kiosken och slänga käft med personalen där kanske räcker för att tillfredsställa behovet av sociala kontakter. Men som den gamle orienterare han är så vill han kanske sträcka ut på lite längre promenader. Fysiken är det inget fel på men det är värre med orienteringen i rummet.

Jag ska bli en jobbig anhörig...



(Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

5 kommentarer:

Gunilla sa...

Hej, du blir inte en jobbig anhörig bara för att du bryr dig och har önskemål. Samarbetet mellan personal och anhöriga är A och O i att det ska bli så bra som möjligt. En anhörig som bryr sig är ofta en stort tillgång!
Kram Gunilla
http://blogg.passagen.se/pgrrr/

Anonym sa...

Inte kommer du bli en jobbig anhörig inte! Jag jobbar på ett demensboende, och visst vill vi ha engagerade anhöriga. Säg att du vill jobba samman med personalen för din pensionärs bästa. Det är mycket vanligt att dementa springer ute på nätterna etc innan de till slut hamnar på ett boende. Det är såklart både farligt och riskabelt med tanke på allt som kan hända. Men kom tillsammans med personalen överrens om hur mycket och på vilket sätt din pensionär bör få vara ute. Att han ser fram emot att få flytta in bådar mycket gott tycker jag. Du ska se att allt kommer gå bra! Lycka till. Madde

Trevlig men utarbetad 24åring. sa...

Hej! Jag är en ung snubbe som jobbar extra i vården och verkligen gillar att umgås med personal och gamlingar. Men seriöst, som det skärs ned nu kommer det inte att hjälpa dig att vara en "jobbig anhörig". Det finns inte pengar att låta en i personalen ta timslånga promenader flera gånger i veckan med en vårdtagare, och då kan du bråka på den stackars personalen (som förmodligen också vill din mamma väl) hur mycket du vill. De har inget att säga till om i fallet. Det har inte chefen på arbetsplatsen för den sakens skull heller. Det enda är att försöka påverka hur mycket anslag som ges till vården i just din kommun så att de gamla får hjälp av fler som kan dela på ansvaret med läggning/matning och även viss rekreation.
Jobbar man t.ex. 2 (eller i värsta fall, bara 1) personer på en avdelning med 8-10 vårdtagare varav vissa dessutom kanske är "bråkiga" (tyvärr måste jag använda det ordet, det är inte vårdtagarnas fel heller, de rår inte för det; Men vissa tar mycket mer tid i anspråk och det går ut över alla) är det helt omöjligt att hinna med något annat än det som 'måste' göras (matning, upp och ned ur sängar, städning, toalettbesök o.s.v.) hur väl man än vill initialt.

Second Opinion sa...

Hej - kolla in artikeln http://secondopinionblogg.blogspot.com/2008/11/sista-ren-jobbiga-fr-mnga.html.
"De allra sista åren i livet är oftast allt annat än ljuva, säger Mats Thorslund, professor i socialt åldrande vid KI.”För merparten handlar det om att leva i fem-tio år i dåligt skick, även om vi hanterar vår situation väldigt olika.”

Tror man ska vara en jobbig anhörig, hälsar Maria Bjaring, Second Opinion

Anonym sa...

Hejsan, måste bara få kommentera igen! :) "En jobbig anhörig" är nån som skall bestämma allt, trots att det eg kanske inte är för den boendes bästa. Som klagar och tjatar på personalen istället för att samtala med dem och gemensamt komma fram till bra lösningar. Att bry sig, att vara närvarande, att fråga saker är inte att vara jobbig. Jag efterlyser fler anhöriga! Madde