torsdag 20 november 2008

Äntligen särskilt boende, eller…

Min pensionär började gå ut på nätterna och dra runt på stan i sökandet efter en öppen affär. Det var stängt och han blev upprörd och ringde hem till mig och ville diskutera ordningen. Oj då, är det natt? Menar du det? Förlåt då. Det var inte meningen att väcka dig. Så där har det hållit på. Dygnen vrider sig och vad klockan är har han ingen aning om. Att låsa sig ute för att man glömt nycklarna hörde till vanligheterna. Som tur var fanns snälla grannar som kunde upplåta en extrasäng. Tålamodet och tidsperspektiven räckte inte till att vänta på färdtjänsten som skulle ta honom till dagverksamheten. I stället tog han en rask promenad till sjukhuset och var där mitt i natten, blev utkörd av väktare som vore han en annan uteliggare. Ibland kom någon sköterska förbarmande med en filt och bäddade ner honom i en soffa i biblioteket.,

Inbrotten hemma stod som spön i backen. Ansåg han. Det var bästa servisen som försvunnit för att komma tillbaka dagen därpå. Det var en mortel från förr och en gammal chokladask som försvann och kom åter. Dock inga pengar, för plånboken hade han i fickan och käppen bredvid sängen så där kunde ingen komma nära för då kunde han hytta och klippa till. En trygghet mitt i alltihop. Kanske att det är känslan av att hemtjänsten springer ut och in med nyckel som skapar oron men naturligtvis också det alltmer försvinnande korttidsminnet. Allt som blivit stulet har återkommit och har naturligtvis aldrig varit bort mer än i hans sinnesvärld. Dessvärre så har personer blivit anklagade oförskyllt. Jag har slätat över förstås och ägnat mycket tid åt att vara katalysator mellan olika personer. Tjuriga åldringar kräver sin egen pedagogik och tålamod och distans måste man allt ha.

Tar han sina mediciner? Vem vet? Äter han? Vem vet? Kommer han ihåg att släcka de levande ljusen som han älskar att tända överallt? Vem vet? Drar han ur strykjärnet när han går ut?

Nu har han fått plats på ett särskilt demensboende och ska flytta in nästa vecka. Kommer att bli skönt för oss som är anhöriga eftersom tanken på att han skulle vara ute och springa på nätterna i vintertid utan att någon som helst koll på tid eller lokal vore outhärdlig. Glad men orolig är man förstås, för det går inte att låta bli att påverkas av det man läser om åldringsvården.

Ett rum med pentry på 37 kvadratmeter på åttonde våningen med utsikt över hela staden kanske blir bra. Men samtidigt när man läser om hur det kan gå till på äldrehemmen så blir man skrämd. Kommer personalen att bry sig? Kommer han att känna sig instängd nu när han inte får gå ut hur som helst eller kommer det att kompenseras av sällskapet han eventuellt får så att behovet att gå ut inte är lika stort?

Lite dåligt samvete har jag för att han nu blir inlåst, men vad ska man göra? Det måste ändå vara bättre än att han är ute och springer vind för våg på nätterna utan att veta vart han ska eller var han hör hemma.


Men en sak är säker – jag kommer att bli en djäkligt jobbig anhörig… Jag kommer att lägga mig i kosten, jag kommer att lägga mig i omvårdnaden. Jag kommer att med falkögon hålla koll på personalen. Jag tror jag ska erbjuda dem en gratiskurs i empati, kommunikation och medkänsla – kompetensutveckling.

Sanna Rayman funderar på om det är skolans gamla mobberskor som jobbar på äldrehemmen. Aftonbladet berättar om Bäckagårds äldreboende i Halmstad där man måste byta ut hela personalstyrkan för att de låter gamlingarna ligga i sängen medan de själva tittar på TV. Otroligt. Min egen erfarenhet hittills är att personalen är väldigt trevlig, hoppas att jag komemr att fortsätta att tycka det.

Jag tror att det är fel på utbildningen, på lönen och på ledningen och det är fel på resurstillgången. Politiker måste göra nå´t åt just den senare saken. Attityderna måste ledare och chefer jobba med. Gamlingar har levt spännande liv och de ska avsluta det på ett värdigt sätt. Dags att ryta ifrån om det här innan man själv blir för gammal och inte orkar längre.

Uppdatering: Lars-Erick har skrivit ett par intressanta inlägg i den här viktiga frågan. Hur har våra gamlingar det egentligen?

(SvD)
(Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

7 kommentarer:

Drottningen sa...

Jag gillar jobbiga anhöriga. Inte de där som skriker på mig för att de får vänta i tio minuter på att jag ska komma och öppna när de vill besöka mamma halv elva på kvällen (sorry, jag sitter inte vid porttelefonen, det kan till och med vara så att jag är på en helt annan avdelning), utan de som kräver god omvårdnad och som inte drar sig för att klaga hos chefer, kommuner, länsstyrelser eller vad det nu må vara.

De flesta nöjer sig med att skälla på personalen, och det vi kan göra är att föra det vidare uppåt..och då uppfattas vi som gnälliga.

Mary sa...

jobbig ska förstås vara lika med engagerad ;-), senmåsteman nog ställa kraven där de hör hemma.

både omvårdspersonal och gamlingar ska ha en bra miljö, man måste skjuta högre. Chefer och politiker. Lägga kritiken där den hör hemma.

A.P.SE sa...

Gudrun Schyman talar ju om att det skulle vara bättre med kvinnor i ledningen för företag och organisationer. Detta visar dock att det inte stämmer. Och jag tror säkert att de som jobbade på avd var kvinnor. Död åt feminismen?

Mary sa...

A.P.SE. - mogen kommentar, verkligen. *plonk*

Lars-Erick Forsgren sa...

Mary ,hur får jag fatt din email?

Mary sa...

Gå in här och kolla i vänstermarginalen

http://www.blogger.com/profile/09611971428303073966

Lars-Erick Forsgren sa...

OK, nu ser jag också att denna bloggpost handlar om de äldres situation. Såg först din comment på min blogg.
Skrev just en "påminnelse" om att även äldreomsorgen handlar om integritet.