Inte räcker det med rödvin om omvårdnaden är svag...

Jag skriver en del om äldrevård här på bloggen, för det är väldigt viktigt. Sanna Rayman påpekar att om inte omvårdnaden fungerar så spelar blingblinget ingen roll, alltså typ lite rödvin. Hon kan ha rätt i det. Man måste förstås se det hela i ett större sammanhang. Men också utifrån att olika gamlingar har olika behov. Det viktiga är att hålla kollen så gott man kan. Äldre människor är intressanta och har många gånger levt ett spännande liv och det på olika sätt. Vi har också ofta ganska mycket dåligt samvete för att vi inte räcker till och då är det enklare att lägga ut ansvaret på någon annan, det gör man säkerligen omedvetet, inget konstigt med det. Via Sannas blogg hittar jag Calle Schulmans berättelse om hur han vårdade sin gamle far. En historia jag gillade väldigt mycket. Fick dessutom bekräftat att de nog är gulligare bakom tosserierna än vad de alltid uttrycker de där grabbarna,

Det är också så att vi nu börjar inse att det inte är så lång tid kvar som vi har våra åldringar. Det är mycket som kanske skulle sagts och tidigare berättats som nu kan vara för sent. De kognitiva förmågorna förändras i snabb takt och det finns inte alltid möjligheter att förstå. Många gånger tänker jag på allt som blev outsagt mellan mig och min mamma. Sånt som är för sent nu.

Min egen gamling flytt till äldreboendet har hittills varit positiv, han har velat komma hemifrån, vi har fixat i ordning så att han har det fint och bra. Men nu har det stött på komplikationer här. Han kanske är för "frisk" för det här stället!!! Då kan man undra varför detta inte har påtalats tidigare. Vi hade ingen aning, och hur ska man kunna veta vad som gäller när man äntligen blir erbjuden en plats. Det här inte till vardagligheterna precis att känna till allt om åldringsvården och det ska man inte heller behöva. Informationen måste fram på ett bättre sätt,

Nu har han blivit inlåst och får inte gå ut. Det passar naturligtvis inte honom som är van att älga omkring på stan. På dagtid har han koll på livet det är på natten det strular till sig med klockan.

Idag ringde han och sa att han skulle sluta äta för nu var det ingen mening med livet längre. Han får inte gå ut och kan inte köpa sin egen tidning. Panik har uppstått i mitt läger. Vad göra? Prata med personalen självklart, men de är bara tre och kan inte gå ut med honom. Men han kan ju gå ut själv än så länge. Vi har inte flyttat honom för att han ska låsas in utan för att han inte kan klara sin dygnsrytm och är ute och springer på nätterna. Men på dagarna måste han få röra sig fritt. Annars är det ingen vits.

Nu ska personalen ha samråd och jag ringer till chefen... det här går inte an.

Fortsättning följer. Här ska inte tappas modet på en vecka inte. Då får han väl flytta hem igen och så får vi fixa det här på annat sätt helt enkelt. Han är för frisk för boendet - och det får man veta när han väl flyttat in. Jag ska ställa till ett djäkla liv om det här. Kom inte och säg att det är självklart att man ska veta från början vad som vänta om man inte blir upplyst. Man har bara sina egna föreställningar om vad som gäller och det är utifrån dem man fattar sina beslut.

Uppdatering: Talade med syrran hon är lite mer rutinerad och ibland krassare än jag. Gamlingen hamnade på ålderboendet eftersom han har en alzheimerdiagnos och detta är rätta stället. Jag är nog naivt överseende med folks egenheter och ser dem inte som de problem det kan vara. Nåväl nu håller jag på och ser om han kan få "jobba" lite på boendet så att det blir någorlunda meningsfullt i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, åldringsvård, pensionär, alzheimer, äldreboende, värdighet, samhälle