onsdag 31 december 2008

Klockan 04.00 ringer telefonen...

- Hej, det är jag.
- Hej är det du som ringer här mitt i natten?
- Ere mitt i natten, oj då det visste jag inte.
- Ja, det är mitt i natten.

- Ursäkta det är inte meningen att väcka dig, men jag har ingen att prata med. Det är dött här. Inte en kotte. Alla har gått hem och stängt verksamheten.
- De kanske behöver sova?
- Sova och sova, jag har inte fått någon mat på två dar här.
- Jo, men det har du väl fått? (jag tror att han har tappat kollen lite, för mat får han nog om än ur gråa plasttråg).
- Nej, inte ett dugg. Jag har sovit.
- De väcker väl dig?

- Nej och jag kommer inte ut förstår du. Jag är instängd. Jag har inte gjort nå´t. Jag har inte varit ute på flera veckor. De håller mig inlåst här. Jag försöker komma ut men det går inte (jösses, ska jag ge honom koden?)

- De frågar väl om du vill gå ut varje dag.

- Ja, med någon ledsagare ja. Jag vill gå ut själv. Det här är vansinne. Inlåst. Snart är det slut. Jag lägger mig på golvet här och ställer till ett helvete för dom. (himmel vad ska jag säga?)

- Jag tuttar på huset här snart så får vi se vad de säger, det är ändå slut nu. (han har inga tändstickor - får vi hoppas)
- Det får du absolut inte göra.
- Vad ska jag göra då? Jag kommer inte ut, instängd som i ett fängelse. Jag måste ut.

- Kan du inte vänta lite tills att det kommer någon nu då så att du får en macka och lite kaffe? Vänta tills det blir mer dag. Kan du inte titta på TV lite? (vad ska man hitta på att säga?)
- TV och TV, det är ju bara myrornas krig på den där apparaten. Det är ett elände det här. Man kan inte bara låsa in människor på det här sättet. Jag har inte gjort något. Jag sitter i ett fängelse. Förlåt att jag störde säger han och lägger på.

Ska vi låta honom flytta hem igen?
Vad händer då?
Är det ens möjligt?

Nattsamtalen har jag ändå, trodde att det skulle bli lugnare med boendet, men det tycks bara vara förvaring och har förvärrat saken. Ingen hade ens en aning om att det handlade om att bli inlåst på en demensavdelning, ingen sa det och vi hade ingen tidigare erfarenhet eller kunskaper om hur det fungerar.

Att vara lite mitt emellan förvirring och klarhet måste vara ett elände. Fy tusan för att bli gammal. Något måste göras åt det här. Så här går det inte att ha det.

Från Caremas hemsida:

"Vi arbetar för att var och en ska få uppleva varje dag som en god dag med omtänksam och trygg omsorg, välsmakande och näringsriktig mat samt meningsfulla upplevelser som berikar livet. Vi vill att våra kunder ska få uppleva att det händer något trevligt varje dag. Vi är måna om att lyssna på vad varje kund eller deras närstående vill ha. Vi har en särskild kontaktman för varje kund."

Kund - tjenare. Om kunderna fick och kunde välja skulle verksamheten vara stängd, de skulle gå någon annanstans. Kontaktperson finnes, med det talas olika språk så det är lite si och så med kommunikationen. Det är att kräva för mycket att man ska behöva lära sig ett nytt språk när man passerat 80 och börjar tappa sitt eget.

Jag tror på privat verksamhet, absolut. Det ser dessvärre inte bättre ut i den kommunalt drivna, det vet jag för jag har kollat. Politiker måste ställa större krav på äldrevården.

6 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Mary, Mary, detta väcker smärtsamma minnen från mina föräldrars sista tid.

Mary sa...

Lars-Erick, jag förstår det. Det är en hopplös situation och man vet inte vad man ska göra. Utom att protestera alltså. Det kanske inte hjälper just nu, men senare.

Åldringsvården måste upp på tapeten.

Monika Ringborg sa...

Min mamma är på ett bra ställe och hon fick det mycket bättre än hon hade det innan då hon var hemma. De tar väl hand om henne.

Det smärtsamma för mig är att hon tynar bort...

Det var rörande att läsa din dialog med din far.

Mary sa...

Monica det gläder mig att din mamma är på ett bra ställe. Jag tror nog att min gamling också är det på sitt sätt, personalen är urgullig och de jobbar utifrån de förutsättningr de har.

Men han är mittemellan att kalra sig själv och inte, det är det som är så smärtsamt för oss alla just nu.

Jag vill ge åldringsvården ett ansikte. Det måste finnas något mellanting mellan att vara fri och bli instängd.

Mary sa...

Monica det gläder mig att din mamma är på ett bra ställe. Jag tror nog att min gamling också är det på sitt sätt, personalen är urgullig och de jobbar utifrån de förutsättningr de har.

Men han är mittemellan att kalra sig själv och inte, det är det som är så smärtsamt för oss alla just nu.

Jag vill ge åldringsvården ett ansikte. Det måste finnas något mellanting mellan att vara fri och bli instängd.

Anonym sa...

Intressant att det finns många anhöriga som upplever detta dilemma om man ska ta platsen på ett demensboende.
Min mamma är dement och behöver mer stöd än hemtjänsten kan ge. Min pappa som också finns i livet vill absolut ej släppa henne till hemmet för han tycker han ser till henne. Personalen anser inte det och jag kan nog hålla med dem i viss mån, men dela på ett par som varit gifta i 60 år är grymt. Boende ihop kan ej ordnas! Vad är det för samhälle vi lever i? Vill vi ha det så här?
Ska åka och ge dem beskedet idag, vet varken ut eller in! Ska jag som enda barn behöva ta detta beslut själv? Vart kan man vända sig med sina tankar?