Modernt politiskt arbete...

Enfrågepolitik – så kommer det att bli…


De politiska frågorna styrs inte längre på traditionellt sätt uppifrån. Nu finns nya kanaler, det vete sjutton om man inte ska ta och vända på pyramiden a la Jan Carlzon när det gäller politiken. Numera kan man nämligen snabbt som ögat mobilisera i olika intresseinriktningar genom exempelvis bloggar och användardrivna hemsidor. Många kommer samman och benar gemensamt ut fråga efter fråga med alla tänkbara kompetenser och inriktningar. Se nu på de senaste frågorna kring integritetslagarna FRA och IPRED. De har sammanställts allt från djup fackkompetens ut till satirens rand och det har beskrivits med ilska, med humor med bilder, musik och ord. Synpunkter och faktagenomgångar. Allt i samma arena och utan redaktör. Det är just att sammanställningen så småningom, att de olika uttrycken samlas i ett ställningstagande som ger kraften. Bland annat bloggandet. Samverkan med traditionell media är nödvändig men samtidigt så är mer än 80% av svenska folket uppkopplat på internet idag och det finns alltid vägar att nå fram. Vissa helt oanade.

” Det diskuteras juridiska spörsmål, tekniska finesser, etiska aspekter, det talas om underrättelsetjänst och signalspaning och regeringsduglighet. I en salig blandning. Vad som också är intressant när det gäller den här diskussionen är den genomslagskraft den fått som en överallapartieröverskridande fråga .

Människor från alla partier och inriktningar har samlats i ett enda stort grupparbete (Sanna Rayman) kring FRA-lagen. Så mycket kunskap och så mycket fakta kring en enskild fråga har väl aldrig tidigare varit möjligt. Men nu i de sociala mediernas tidevarv så är det en självklarhet att olika tankar och kunskaper knyts ihop med varandra.

För oss om haft nätet som en självklar plats att hänga på i många år är detta inte konstigt alls, det är som korvkiosken var förr i tiden fast med många fler mopedister som deltar numera. Man samlas och byter erfarenheter och kunskaper och skaffar nya kontakter.

För den som är van att ha hela tolkningsföreträdet för sig själv måste detta bli en chockartad upplevelse. Man vet inte varifrån skurarna kommer längre. Att i stället för att delta så distansierar man sig, det tyder på viss omognad. Att delta ger nämligen möjligheter att påverka. Men för den som traditionellt sett alltid har varit ledare av sin skock och nu ser sig omsprungen måste det förstås vara jobbigt. Som att stå kvar på busshållplatsen och vänta när sista bussen redan har gått. Det krävs mod av politiska partier nu att släppa fram den som inte tycker likadant i alla frågor, att lämna utrymme för olikheterna och i stället söka efter likheterna. Det blir partiernas nästa utmaning. Att hålla ordning är inte det väsentliga utan att släppa fram dynamiken i olikheterna och fånga den minsta gemensamma nämnaren och där sätta in stöten.” (MMK)

Vissa tidningsredaktörer har haft det jobbigt, de är vana vid att ha taktpinnen och försvarar sig med att det är just de själva med sin kompetens som kan avgöra vad som är läsvärt. Det kanske har varit så, men numera så finns det rejält många med bra mycket högre kompetens på sina specialområden som delar med sig av sina kunskaper och insikter. Det är ingen motsättning utan snarare en förbättring att så många kan delta i ett samtal, och därmed finns också friheten att lämna med ett klick på tangenten om det inte passar, och så kan man nöta frågan i annat fora om den fortfarande intresserar.

Idag sågas Piratpartiet som populistiskt och enfrågestyrt av kulturjournalisten Andreas Ekström. Han menar att Piratpartiet är 2000-talets Ian och Bert och menar i princip att det är döfött att rösta på dem eftersom de inte har något program för att ta ansvar för äldrevården järnvägar och pensionssystemet mm mm. Han skirver att det enda budskapet de har är att ”gratis är gott”. Det är självklart en förenkling från hans sida, även det tillhör det journalistiska arbetet som han förespråkar starkt här. Om han fördjupat sig lite i och sökt meningen i det Piratpartiet står för så kanske han skulle dra en annan slutsats. Hur som helst så finns det anledning att vända på fler plättar i pannan. Andreas har också en blogg och det finns absolut anledning att fundera på det som sägs där. Det intressanta är hur många vinklar det finns på en fråga.

Personval

Ta och fundera på ett annat sätt. Vi talar mycket om personval idag. Det handlar då oftast om att rösta på personer som står extra starkt för specifika frågor men ändå är omringade av det politiska systemet i traditionella partier. Det här är förstås lite komplicerat eftersom utrymmet för enskilda politiker att stå fast vid sina ståndpunkter inte är helt enkelt eller självklart. Vi har senast sett detta i FRA-debaclet och övriga frågor kring internet och olika integritetsaspekter. Organiseringen av partierna motverkar det. Man kan tycka vad man vill om den saken och visst är det oerhört trist att det inte blir som man själv önskar. Självklart måste man då protestera. Men inte genom att fördumma enskilda personer, ty de är alla instängda i organiserandets fängelse och viktigheten ligger på olika nivåer. Det kan handla om regeringsduglighet som går före sakfrågor och det kan helt enkelt handla om olika uppfattning i sakfrågan.

Att betrakta Piratpartiet som om de vore Ian och Bert är att begränsa synfältet en aning. Populistiska kanske de förra var, men det är fel att säga så om Piratpartiet, de är snarare att betrakta som en produkt av en generationsväxling och då menar jag inte åldersmässigt utan mer teknikmognadsmässigt. Vi har ett internet idag som ger människor olika typer av möjligheter till kommunikation och det på ett sätt som inte vill styras. Som nog inte heller ska styras.

Unga människor hänger ofta upp sig på en fråga som för dem kan vara viktig. Det kan handla om fildelning till exempel. Den moderna konsumenten går inte längre bara till en butik utan delar upp sina lojaliteter med många. Man köper strumporna på Dressman och skjortorna på NK kanske. Man kör en gammal Volvo till och från dagis och hyr en Mercedes lyxvariant på semestern. Behovet att bekräfta sig genom att visa sin tillhörighet genom att välja som andra är inte längre lika stort.

Den moderna människan gör egna val och har tillgång till alternativen, inte minst via internet. Det är samma sak när det gäller politisk tillhörighet. Tidigare röstade man på ett parti och hörde hemma där. Idag är det mer vanligt att man röstar olika i kommunal-, landsting och riksdagsval. Detta är en viktig aspekt för de politiska partierna att ta hänsyn till framöver. För inget är givet längre. Alla röstar inte som sina föräldrar numera.

För egen del så har jag svårt nu med att tycka om riskerna med att den personliga integriteten får ge vika för exempelvis FRAs avlyssningsverksamhet. Det får mig att fundera och att tveka. Men egentligen är det ganska enkelt och troligen kommer fler unga personer att välja utifrån egna viktiga frågor. Allt annat finns bara där. Jan Lindgren skrev på Emmas blogg en gästkrönika. Om väljarnas vapen.

Det går inte att komma ifrån att det parti som vågar öppna upp för kraften i detta nya aningens svårstyrda, om man nu tror på den gamla sortens ordning med att inte visa missnöje utåt. Men tänk på mina gamla mostrar – det var alltid någon som var osams med en annan och så kuttrades det här och var. Men nåde den som utifrån försökte splittra, då blev enigheten total. Det är där partierna måste hamna om de ska överleva. Alternativen är för många och det är lätt att strunta i och hoppa över de traditionellt ofta patriarkstyrda partierna. Det är helt enkelt gammalmodigt. Nu handlar det om viral politik och det går snabbt och ingen kan styra den egentligen. Höger-vänster, ja allihop samverkar i enskilda frågor och det handlar mer om att följa upp och hänga med än att förhindra. Jobbigt men nödvändigt. Kanske att moderaterna är en bit på väg med sin hemsida moderat.se – men det är en bit kvar att gå. Ty de bloggar som presenteras som mest bloggade är dock alltid de av partiet utvalda representanterna till exempel. Där kan man vara säker på att det inte går partiet emot. Internet lever dock sitt eget liv och det är bara en knapptryckning bort så är man på en annan sida. Men viljan finns där och det är bra att det experimenteras.

Emma tipsar om Christopher Kullenberg som ger sin syn på detta i en artikel i SvD idag. Dessutom bloggar han om saken – en intressant tänkare Kullenberg. Anna Troberg tycker att det är fel att kalla Piratpartiet för Ian och Bert, de växer ändå ganska snabbt. Mymlan är skeptisk till ett parti som bara har en fråga på agendan.

Men fundera lite på det här med personval och se hur långt man kan tänkas dra den tanken och möjligheterna med det. Där passar Piratpartiet in nämligen.

Jag står dock fast vid mina val även om jag för tillfället känner mig som en obstinat moderat just vad gäller integritetsfrågorna och internet. Men i framtiden kommer man inte att vara lika lojal med partipolitiken är mina fem framtidscent.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, piratpartiet, personval, enskilda frågor, moderaterna, samhälle, internet, viral politik