Thatcher - modig politiker...

Min återkommande gästskribent Stefan Holmqvist (aka SHQ) mailade och sa att PJ i Svenskan skrev en bra krönika häromdagen. Jag blev inspirerad och skrev, vill du publicera? OK sa jag. Resultatet nedan...

Vi skulle behöva lite mer mod i dagens topp-politiker...

PJ Anders Linder skrev bra häromdagen och ja rentav mycket bra. Det är på tiden att Thatcher kommer i rätt perspektiv. Dagens unga vänstermänniskor bespottar Thatcher för att deras favorit rocksångare från England gör det men dom förstår inte varför. Hon var polare med Pinochet och hanterade facket och strejker med läderkjol men är det verkligen allt? Nja inte riktigt för dom som betraktar Thatchers "legacy" kan nästan delas in i två läger.

Först alla nämnda rockrebeller och deras tonårsfans som avskyr Thatcher och sen ett par hederliga vänstermänniskor. Sångaren vet varför han kritiserar men hans svenska fans gör det absolut inte - salongsradikalismen och punkrevolution som mode. För dom: Tatcherföraktet är något lika dekorativt som en Che T-shirt. Det hör liksom till paketet. "Thatcher var den värsta krigshetsaren sedan Winston och så polade hon med Pinochet osv". En elak människa.

Jag tror att det är med Thatcher som det är med Carl Bildt: Kritikerna av dessa personer får ofta svårt att skilja på sak och person oftast. Bägge framstår som näsvisa, arroganta och ibland nedlåtande men själva politiken, budskapet i sin kontext är sprunget ur en genuin välvilja men går den betraktande kritikern helt förbi.

Dom lite mer insatta och sansade tror jag ser den bild som PJ plockade fram i sin krönika. Att hon gjorde så mycket mer än bara elaka saker, att hon var beslutsam, kompromisslös och järnhård under en politisk tid där det var absolut nödvändigt att vara precis så. Det är ju inte det jämt.

Thatchers politik att kapitalisera medelklassen och se till att även dom tjänar en hacka, att lämna dom i fred, att belöna deras slit var inte bara grunden för paradigmskifte utan blev lite av fundamentet över det väst vi har i dag. Reformerna hon genomförde och som upplevs för elaka för många men vad som missas ofta (och PJ är lite inne på det) är att hennes kurs stack i ögonen lika hårt på extrem vänster som den gamliga mossiga adeln som förvaltat nästan alla pund i ett par tusen år. NHS, Doll och andra sociala skyddsnät bevarades inte bara intakta utan utvecklades. Hon ville helt enkelt att medelklassen skulle börja tjäna lite pengar och få det bättre och i dag är väl engelsk medelklass den mest kapitalistiska medelklassen som finns i Europa. Både på gott och ont kan tilläggas.

I dag vill många debattörer, helt oavsett politisk schattering, klä sig i den skrud som stavas "kommunistbekämpare" eller "Murrivare". Reagan var överstepräst för denna rörelse men dessvärre glömmer vi ofta Thatcher. England fick under 70- och 80-talet stå emot ett rejält tryck från minst sagt subversiva krafter och infiltratörer i allt från miljörörelser till underrättelsetjänst. En stark antikommunistisk förhållning växte fram och var ytterst nödvändig och hon gjorde det enkelt. Kommunismen måste bekämpas. Full stop och man kan inte tveka eller börjar dutta om det hela känns hopplöst.

Falklandskriget hade samma beslutsamhets signum över sig men har fått häftig kritik efteråt. Falklandskriget handlade inte om att försöka undvika ännu ett avskrivande av landområde från imperiet. Defence Secretary John Notts utredning The way forward från 1981 klargjorde att man inte skulle ha kvar en flotta stark nog att kunna försvara eller ens underhålla imperiet. Realismen hade hunnit i fatt grandejurismen och prakengelsk stolthet.

Nej, kriget handlade inte heller om prestige eller kolonial klaustrofobi utan det hela går tillbaka till antikommunismen.

Det andra handlade det om att visa sin styrka. Efter murens fall har en hel drös med analytiker inom GRU och Röda Armén klargjort att man inte höll det för troligt att Storbritannien faktiskt skulle anfalla och att dom skulle vinna trodde ingen. Kriget gjorde att Sovjet fick revidera sin bild av Storbritannien och till en fullt kapabel och mycket potent militärmakt. Detta var mitt under den mörkaste och mest slutna kommunismens "peak" och ett budskap att få Öst tänka ett par gånger extra att förvandla det kalla kriget till ett riktigt ett var ytterst viktigt.

Smeknamnet "Järnladyn" myntades under detta krig som absolut inte var någon "promenad i parken" eller något så enkelt som "yrkesmilitärer mot värnpliktiga landsortspojkar". Hennes påstridighet innebar även att man tog enorma risker där väldigt mycket under vissa händelser i kriget hängde på en skör tråd. Det hela hade kunnat förvandlats till ett nederlag av något så enkelt som att argentinska missiler träffade det hangarfartyg man ämnade träffa eller att fällda bomber verkligen detonerade på sina mål. Flera av brigadchefens Julian Thomson var skeptiska på ett krig så långt borta och med fartyg som första utgångspunkt men Thatcher stod på sig och skärpte tonen. Resten kan vi.

Sen kom 90-talet och slutet på järngardinen blev också slutet för järnladyn. Den politik som bedrevs på 90-talet tror inte jag hon begrep mycket av och dom uttalanden och utspel hon gjorde blev ofta fel. Hennes styrka hade blivit hennes svaghet och vänskapen med Pinochet är en sorglig historia från början till slut.. Det var dock en föränderlig tid då.

Som "hälften engelsman" kan jag intyga att folk utanför England tycks glömma hur illa ställt och fattigt det var.

Jag bodde inte där då, men har hört historierna, pratat med människorna under den tid jag bodde där och läst det man måste läsa om man begripa det land man är bosatt i. Jag tror det är nödvändigt att någon typ av erfarenhet från England för att kunna sätta tant Thatcher i rätt perspektiv.

Hon stod på sig, tog risker och det gav resultat.

Vi skulle behöva lite mer mod i dagens topp-politiker. Obama do the talk but can he....

/SHQ

Han heter Stefan Holmqvist och bloggar annars här och här...


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Thatcher, järnladyn, politiker