tisdag 28 juli 2009

Det pratas om föräldraförsäkring och jämlikhet...

Det tycks finnas en i människan inbyggd längtan efter rättvisa. På det ena området efter det andra. Just nu pågår i en mindre krets på twitter en diskussion om föräldraförsäkring som ska vara jämlik - mellan mamman och pappan. Det duger inte att papporna inte tar lika stor andel i ansvaret tycker vissa. Det måste lagstiftas fram. Lika för lika, tand för tand.

Personligen tycker jag att det är helt uppåt väggarna och att det är ungarna som ska ha stödet, det ska vara kopplat till dem och sedan av kloka vuxna användas på bästa sätt för barnets räkning. Det är nämligen olika hur det ser ut i familjer. Att bara se till mamma-pappa blir lite snävt, en familj kan bestå av bara ensamstående förälder, en mamma-mamma-barn eller pappa-pappa-barn, det finns säkert fler varianter. Kanske att barnet tas om hand av en mormor eller en farmor exempelvis. Min utgångspunkt är att barn inte ska vara inblandade i föräldrars jakt på jämställdhet, den får de sköta på annat ställe. Vilken unge mår bra av att vara den som är föremål för bråket om vem som ska ta hand om dom? Barn får ta för mycket från de vuxna enligt min mening. Egentligen så borde föräldrarna flytta runt till barnen varannan vecka vid skilsmässor. Varför ska de hatta runt med nallebjörnen och mamma och pappaväskan i handen? Egentligen?


När man börjar diskutera i kvantitativa termer blir det riktigt trist. Ty vem har tolkningsföreträdet för vad som ska mätas? Är det verkligen tiden som är den viktiga variabeln? Vem bestämmer att det ska vara så? Vad tycker barnen? Varför måste man bestämma det överhuvudtaget?

Ingen statlig inblandning

Självklart ska barn ha tillgång till både sina mammor och pappor i möjligaste mån. Men det ska inte styras av någon statlig intervention. Det måste till andra metoder. Exempelvis att man börjar fundera kring de kvalitativa variablerna. De kan iofs vara olika i olika familjer. Men jag tycker att familjen i främsta rummet ska avgöra hur de vill ordna sitt familjeliv.


Min egen fundering kring jämlikhet hamnar i respekten för våra olikheter. Vi människor är mer olika varandra sinsemellan än att vi är män respektive kvinnor. Inte för att jag på något sätt blundar för att det går att ta andra perspektiv där kvinnan är underordnad mannen, men man ska inte glömma att även där finns olika aspekter.


Attributionsteorin (inom psykologin) ger oss en viktig kunskap, den går ut på att vi tillskriver andra egenskaper som vi själva har utifrån den värld vi förstår. Att andra har en annan världsbild finns inte för oss, de kan se på saken på ett helt annat sätt nämligen. Vi lever i vår egen fyrkant formad av de erfarenheter och kunskaper vi har om världen. Så när vi ser en person snubbla så utgår vi från att personen är klumpig bara för att den är tjock, som exempel. Men att personen snubblade på grund av att det var en gatsten som låg snett eller att det var en oljefläck där tänker vi oss inte. På grund av att vi helt enkelt inte såg eller kände till det. Vi fyller ut vår värld utifrån de kunskaper vi har om den. Alla gör så gott de kan kanske man kan säga. Piaget beskrev barnens sätt att utveckla sin kompetens genom ackomodation, vi tar in något nytt i vår värld, vi lägger till det vi redan har och i nästa steg sker assimilation, vi utvecklar vårt tänkande och får en ny utgångspunkt. Vi lär oss mer hela tiden. Detta gäller även vuxna.

Det har hänt en hel del
När jag själv ser mig omkring, självklart utan att vara rikslikare förstås, så ser jag att det hänt en hel del inom jämlikheten mellan man och kvinna trots allt. Mina egna nu vuxna barn har en helt annan infallsvinkel på livet. Det fixas och trixas med tider, jobb och aktiviteter av alla slag. Ungarna deltar med liv och lust och mammorna och papporna delar på ansvaret för familjen. Det tycks inte vara som om mina ungar är udda utan alla deras kompisar gör likadant. Överhuvudtaget är papporna mer närvarande i barnens liv numera. Om det beror på politiska ställningstaganden ( i viss mån kanske) eller på att de själva absolut inte vill ha tillbaka sin egen barndom när de slets mellan föräldrarnas ständiga tjafsande om vems tur det var att ta hand om barnen, plocka disk, laga mat, städa och allt annat jämlikhetssurr låter jag vara osagt.


På 70-talet var det inte OK att en pappa tog barnledigt från jobbet. Det betraktades som konstigt och karriären fick ett hastigt slut om man framhärdade. Detta var då faktum på stora företag. Idag har mycket i den vägen ändrats. Många företag fyller exempelvis ut till full lön för den som är hemma med barn och ger kanske längre ledighet också. Det är bra och det är klart att det ska utvecklas, men inte genom tvång och intervention. Staten ska hålla fingrarna borta här- Social engineering enligt Alva Myrdalsmodellen är inget som bör eftersträvas.

Självklart ska vi inte stanna upp och vara nöjda, men vi ska se att en hel del har hänt och det finns många andra variabler att jobba med än föräldraförsäkringen frö att uppnå jämlikhet. Kvalitativa sådana. Attitydförändringar. Det ska inte vara en black om foten på arbetsmarknaden för att man varit hemma några år med barnen till exempel utan det ska räknas som erfarenhet. Oavsett om man är mamma eller pappa. Karriär, barnafödande, familjeliv, studier behöver inte ske samtidigt. IMHO.

Respekt

Vad gäller jämlikhet så tycker jag man ska ta en annan vinkel. Nämligen den om respekten för varandra, för varandras olikheter, egenskaper och talanger och dra ut det bästa av dem för att uppnå en harmoni i förhållandet. Det kommer även barnen tillgodo nämligen. Det är inte viktigt att kvanitifiera allt som pågår i en relation. Det handlar mer om kvalitet, vilket i sig kan innebära att mamman eller pappan eller mor-far-mor eller far-mor-far är den som tar hand om barnen när de är små och behöver knyta an till någon närstående. Därför anser jag att det ska handla om barnförsäkring, inte föräldraförsäkring. Barnpenning kanske?

Sen hur man praktiskt går tillväga är en fråga som bör vara öppen för diskussion.

Nemo/Musselmannen och Karin förmedlar sina åsikter på sina respektive bloggar.

Uppdatering: Göran Widham har gjort ett intressant inlägg i debatten. Läs här.

7 kommentarer:

Hippie Tanten sa...

Instämmer till fullo. Dessa frågor bör diskuteras mer inom politiken. Det är också en del av en större frågeställning, nämligen hur mycket vi skall tillåta att politikerna, m.h.a "ekonomisk utpressning", styr våra liv.

Nemo sa...

Jag förstår och köper ditt resonemang till fullo. Det håller.

Men - jag är inte beredd att lyssna på tal om krav på ökad jämställdhet än här och än där - såvida du inte är beredd att rannsaka den här grundbulten. för det är en grundbult som får stora effekter inom arbetsliv, löneutveckling, sjukskrivningar osv.

Är det så - att rättvisa och jämställdhet inte är en hjärtefråga - att individens och familjens frihet väger tyngre.. då är jag med i båten.

Min värdegrund är dock av ett något annat slag. Just nu.

Mary X Jensen sa...

Hippie Tanten: Precis.

Nemo: Jag anser inte att föräldraförsäkringen är grundbulten i jämlikheten.

Widham sa...

Nu inspirerade du mig till att verkligen tänka efter. Tack Mary!

Tomas Nyberg sa...

Delad föräldraledighet är grunden till jämlikhet.
Men det är föräldrarna som ska avgöra uppdelningen, inte försäkringskassan.

I vår familj har vi alltid delat ansvaret hemma. Ingen av oss är karriärister men jag tror att här ligger nyckeln till de kvinnor i karriären som vill till styrelserummen.
Vi män måste ändra strukturen och släppa fram kvinnorna m a o dela ansvaret hemma och kanske tidvis ta ett större ansvar.

Jämlika löner för kvinnor och män med lika arbete är en avgörande fråga och en självklarhet. När detta är löst så blir det lättare för familjer att dela ansvaret under småbarnsåren.

Vi har en lång bit kvar och jag fattar inte...Hur svårt kan det vara att rätta ett strukturfel?

Tomas

Mary X Jensen sa...

Kvinnor ska självklart inte ha mindre lön än en man för samma jobb. Att man delar på ansvaret är också självklart. I min familj som nu är inne på nästa generation med barn som har barn är delandet på ansvaret för familjen det självklara.

Jag vill dock inte att staten intervenerar i familjelivet. Tror inte på det som idé.

Karin Friberg sa...

Jag är också för synen att man som individ ska kunna välja själv. Men det är inte riktigt så jag ser på den här försäkringen. Jag ser det mer logiskt. Du betalar skatt – du skaffar barn – du får föräldraförsäkringen: ingen annan. Jag ser liksom inte föräldraskapet som något valbart, det alternativet finns inte för mig. Skaffar du barn är du förälder och då ska du gulla med din bebis i minst ett halvår på egen hand. För mig är det logik.