söndag 9 augusti 2009

En tredjedel långtidssjukskrivna i onödan...

Det har talats mycket om utförsäkringar för långtidssjuka på senaste tiden. Det finns en oro bland de som omfattas av sjukförsäkringen om hur det kommer att bli i framtiden. Det är inte så konstigt kanske. Fler raka besked behövs. Cristina Husmark Pehrson påtalar dock hela tiden att den som inte klarar att arbeta på grund av sjukdom naturligtvis ska få vara kvar i sjukförsäkringssystemet. Det verkar dock inte gå fram, det är som om ingen hör eller vill höra vad hon säger. Det är möjligt att hon ska använda ett tydligare kommunikationssätt. Men det hon säger är att den som är sjuk inte behöver vara orolig. Tag fasta på det. Ni kan höra/läsa hennes senaste uttalande här. Hon säger också att det för dem som inte längre ska omfattas av sjukförsäkringen kommer att finnas andra stöd. Blir man utförsäkrad så ska man erbjudas andra insatser. Uppdatering: Läs här en beskrivning om hur de som råkar ut för utförsäkring kan känna det. Det är inte oväsentligt att ta med den variabeln i det hela också och inte bara gå på den instrumentella sidan. Om det är få som verkligen behöver hjälp så tycker jag självklart att de ska få det också. Det verkar som om Cristina Husmark Pehrson också tycker det, men det måste tydliggöras.

Jag tror dock att man ska ta människors oro på allvar och det är kanske lite lättsinnigt av ministern att säga att det inte är någon fara eftersom det är flera månader kvar till det slår igenom och tills dess ska man ha arbetat fram alternativa lösningar. Världen fungerar dessvärre inte riktigt så enkelt. Man har tre månaders uppsägning på en bostad till exempel. Arbetsmarknaden ratar den som varit borta från en längre period och dessutom uppnått en viss ålder. Så är det bara. Det är sådant som oroar många. Det finns individuella aspekter som man också måste ta hänsyn till. Jag kan tycka att ansvariga politiker ska ta med dessa variabler i sin kommunikation i stället för att ensidigt låtsas som om de inte finns. Jag tror att trovärdigheten för det man säger skulle öka då. Att skapa rädsla är inte ett bra sätt att skapa förtroende , och inte heller att bara presentera statistiska beräkningar. Jag uppfattar dock Cristina Husmark Pehrson som en varm och medkännande person när jag lyssnar på henne. Det är synd att det inte går fram bättre. Fokus hamnar alltid på det negativa.

Ingen ska dock glömmas bort och gömmas i sjukförsäkringstalen. Finns det möjligheter att bli frisk och komma tillbaka till arbetslivet så ska hjälp erbjudas och då krävs naturligtvis att man kommunicerar och talar med andra. Bloggaren den hälsosamme ekonomisten har reflekterat kring saken och konstaterar att samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen trots allt har lyckats.

Det beskrivs i media som om "bara" 36% av de långtidssjukskrivna lyckats återgå i arbete. Tänk så här istället att 36% av de som är långtidssjukskrivna kunde ha arbetat och haft ett fungerande arbetsliv. Då blir det en annan ingång på det hela, eller hur? Det är rent häpnadsväckande att så många som 36% varit bortglömda i sjukförsäkringssystemet. Det om något säger väl hur fel det hittills har varit och vilka möjligheter som finns, trots lågkonjunkturen.

Det är absolut viktigt nu att se till så att arbetsmarknaden också fungerar så att den kan ta emot personer som inte är högpresterande. Per Dahl på Barometern ger en del tips och menar att en hel del reformer borde sjösatts för många år sedan, för att undvika att människor hamnar mellan stolarna. Det är dags nu att förenkla för den företagare som vill anställa. Blir man som företagare tvingad att betala för en sjuk anställd under längre period och kanske själv behöva avstå från egen inkomst på grund av detta så är det inte så konstigt att man väljer att söka efter de kärnfriska personerna. Här finns förbättringspotential den saken är klar.

Låt oss leta rätt på de goda exemplen också. De finns och kan inge framtidshopp. Det är skamligt om man väljer att bara visa på de dåliga.

Gunnar Axén Kristianstadsbladet Aftonbladet

Andras åsikter om , , , , , ,

15 kommentarer:

Lars-Erick Forsgren sa...

Ja du Mary, nog finns det kommunikationsproblem. Frågan är dock om det i detta fall skulle göra saken annorlunda.

Ex-vis, att 1/3 varit sjukskrivna i onödan är ett våghalsigt påstående.
Rimligare är väl att förmoda att deras sjukdom mildrats under tiden de varit långtidssjukskrivna. Samt att de genom olika slags arbetsträning nu i någon mån kan arbeta (anses kunna).

Att få ett vettigt arbete efter lång tids frånvaro från arbetslivet är tyvärr ett annat problem, som du också påpekar. Med negativa ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Och frånvaron av arbete, från att kunna konkurrera på arbetsmarknaden kan i och för sig förvärra en sjukdomsbild som annars skulle kunna vara ljusare.

"Sjuk" är en sak, "arbetsför" är en annan.
Ibland tror jag, nästan, att C H-P vill det hon säger. Men, som du också påpekar, skapar de av henne initierade åtgärderna oro, som inte befrämjar vare sig friskhet eller arbetsförhet. Eller jobb.

Jag tycker faktiskt inte synd om henne, utan om de som drabbas av utanförskap, ekonomisk misär och rädlsa pga hennes politik.

Lars-Erick Forsgren sa...

PS. Jag vill påpeka att din rubrik är mera provcerande än det faktiska innehållet i ditt inlägg. Det andas mera av den medkänsla och insikt som även ministern skulle behöva ha.
DS.

Mary sa...

Lars-Erick - Jag har satt rubriken med vilje, för att den skulle provocera.

Jag tycker självklart också mest synd om de som drabbas av tokigheter. Där behövs det klyftiga människor som arbetar med problemen, inte paragrafryttare. Det behövs bättre kommunikation absolut.

Kraxpelax sa...

Det är ju bra att saker och ting tycks fungera. Det är förfärligt sorgligt att människor kommer i klöm, men i kristid är besparing bitter nödvändighet för att koncentrerar hjälpen till verkligt behövande. Vad utförsäkringsproblemet beträffar är regeringen vad jag hört medveten om det svåra problemet och utreder åtgärder. Det bör skyndas på med största kompetens, eftersom man måste förstå människors ångest.

Alliansregeringen visar i alla fall tecken på medvetenhet och kompetens, likväl finns enstaka gräsliga missförhållanden som omdelbart måste åtgärdad, jag tänker på det idiotiska kravet på släktintyg för legitimation; att man på så sätt ställer till med ett helvete för många ensamma människor kan ju vilken barnunge som helst räkna ut med ändalykten. Nu senast var det en stackars svårt sjuk 84-årin gsom blev utan medicin av just denna anledning! Det här är skandal, och lika sorgligt är det att bara de allra mest schablonmässiga klagomål kommer fram i den allmänna debatten. Det finns en och annan inkompetent filur att kasta ut också inom alliansens administration!

- Peter Ingestad, Solna

Kajsa Warg sa...

Mary! Jag följer din blogg. Och ibland kan jag tycka att du är vettig, ibland undrar jag vilken verklighet du ser. Men så är det ju med alla. Jag gillar att läsa den i alla fall!

Men det här med utförsäkring. För egen del fick jag veta att det inte ens var någon ide att söka förlängning av sjukersättning. För arbetsförmågan ansågs inte vara nedsatt i tillräcklig grad för att behålla mina 25% av sjukersättning.

Ändå blev jag rekommenderad att gå ner i tid för att orka med. Av samma person/handläggare. Följdaktligen så har jag nu 25% (tillfälligt hoppas jag) nedsatt arbetstid - och därmed inkomst. Jag förlorar även pensionspeng mm för denna delen.

Allt för att min arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom. Och jag skulle ju inte oroa mig ... Och Christina Husmark-Persson har ju sagt att ingen som inte klarar, på grund av sjukdom, skall bli utan ersättning.

För att komma tillbaka i arbete har jag, skall sägas redan gjort det som sagts vara det man skall göra, som även jag anser ganska självklart, om bara möjligt. Bytt yrke, arbetsplats, omplacering på min arbetsplats ... Fått rehab och arbetsträning. Det mesta har fungerat ganska bra. Och jag har uppnått 75% arbete, strävar mot 100%. Men nu - som ensamförsörjare - med en snävare ekonomi.

Men som tur är så är jag redan innan låginkomsttagare, så jag förlorar ju inte så mycket i kronor räknat. Och jag har inte heller kunnat lägga mig till med dyrare vanor. Också en fördel.

Som tur är. Har jag kommit upp i 75%. Och är inte lika utsatt som många andra. Jag undrar också. Om jag fungerar bra i mitt nuvarande yrke och på min nuvarande arbetsplats, och förväntas komma upp i arbetstid - någon gång i alla fall även om tidperspektivet är okänt. Är det ändå rimligt att jag, trots de förändringar jag redan gjort, skall söka mig ett annat jobb, som jag eventuellt, men inte säkert, kanske skulle kunna klara på 100%.

Att söka ett jobb på 100%, när jag inte har 100% kapacitet. Hur gör man det?

I dag har jag också både ett stöd från arbetsledning och kollegor på min arbetsplats som faktiskt gör det rätt troligt att det mest skulle vara negativt för mig att byta. "Apparaten" runt mig är liksom uppbyggd.

Men min inkomstnedsättning är också helt klart kännbar. Och hade jag inte, av lyckliga omständigheter, haft lite sparat, hade det rent av blivit grymt snålt. Ändå, är min arbetsförmågenedsättning i dagsläget sådan att om jag går upp i tid, för tidigt, så finns det uppenbar risk att jag blir sämre igen. Inte ett hot. En bedömning. Och jag har försökt, i våras, men misslyckats. Men den prövningen var inte nog för att få bedömningen nedsatt arbetsförmåga i försäkringens regler, men däremot såpass nedsatt arbetsförmåga att jag ändå rekommenderats, av försäkringns företrädare att minska arbetstiden ... Vad skall man tro och tänka?

Mina frågor är många, en del retoriska, en del upproriska, men en del är faktiskt bara frågor också. För man blir lite lätt förvirrad ibland.

Mary sa...

Kajsa, tack för att du läser min blogg och för att du tycker jag är vettig ibland. Det är ju så att man utgår ifrån det man själv vet. Därför tycker jag att det är så bra när du och andra skriver här. Det ger en bild av verkligheten och vi får hoppas att fler än jag läser och faktiskt försöker förstå.

Det var inte bra tidigare heller det kan vi väl ändå vara överens om.

Det är alltid konstigt när man talar om att jobba hel eller deltid. Hur mycket man orkar, hur mycket jobb som finns osv. Jag kan inte tillräckligt om alla detaljer för att svara på dina frågor. Jag tror att det behövs rakare kommunikation bara. Så att man vet.

Jag framhärdar dock att det är bättre att jobba utifrån sin förmåga än att vara sjukskriven.

Kajsa Warg sa...

Mary!

Du kom igenom hela mitt inlägg ;) System kan alltid utvecklas, men man kan också säga en del om tillämpningen av systemen och hur det får dem att fungera. System måste följa med i tiden, gemöjligheter till avsteg, och sättas in i verkligheten.

Om ett system inte fungerar så kan det vara systemet, tillämpningen eller omvärlden som "ser till" att det fallerar.

Rakare kommunikation? Nu förstår jag dig inte riktigt. Och du kanske inte mig ;) För min del så finns det nog jobb alltid. Men det går inte att jobba mer, vilket jag testat under olika former. Jag blev sjukare helt enkelt.

Ja, jag tycker definitivt att det är bättre för mig att jobba efter min förmåga! Helt klart! Jag råkar trivas och må bra av mitt jobb dessutom! Det som jag ställer mig frågande inför är att jag uppenbarligen, genom test att arbeta, för närvarande saknar de sista 25% arbetsförmåga.

Det på grund av sjukdom. Och enligt ministern skulle jag i det läget få behålla min ersättning, men enligt reglerna, får jag det inte. Man kan bli konfys för mindre ...

Kommunikationsbrist, kanske mellan ministern och lagskrivarna, eller tillämparna?

Det är klart att jag trots det tydliga beskedet från handläggaren kunde ha ansökt om en förlängning ändå, men jag hade bedömts av samme handläggare och det hade ju inte förändrat bedömningen. Då hade jag kunnat överklaga, det är sant!

Trots att jag då skulle fått hjälp med detta skulle det ändå ha kostat mig en hel del ork och kraft som jag nu väljer att lägga på att återkomma i jobb på heltid.

Under lång tid har man ansett att deltid är bättre än inget. Det är visserligen värre för dem som blir av med hela sin ersättning, från ena dagen till den andra - och obs - än så länge utan åtgärder. Eller stöd att ta sig vidare. Men för mig att få vara kvar på 75% med en ekonomisk rimlighet skulle bättre följa det man tidigae anfört vad gäller att deltid är bättre än inte alls.

Och oavsett vilken regering, och vilket system, system som inte fungerar eller har uppenbara och kännbara fel bör revideras. Och helst borde delarna som skall stötta och hjälpa som nu tydligen är under arbete komma samtidigt med att skärpningar sker. Så att det finns rimliga förutsättningar.

Förresten undrar jag vilken åtgärd som skulle hjälpa mig, och de i min situation, vilket är ett antal! Att gå in i arbetsträning - nej - jag har gjort av med mina tre månader - och får inget mer. Resursjobb? Fullständigt slöseri eftersom jag fungerar i det jag gör, om än på begränsad tid ....

Tid, skule jag behöva. Tid. För jag blir bättre och bättre. Långsamt. Och tid, ja det just det skriver Den Hälsosamme ekonomisten om. Att man skall få. Men tid. Det får man inte i dagens system.

Jag är kanske udda i det här sammanhanget, eftersom jag fått både behandling, rehabilitering, hjälp av både arbetsgivare och försäkringskassa. Kanske hade jag kunnat få mer - eller bättre hjälp? Vem vet?

Men jag vet inte heller om det hade gjort större skillnad. Inte de senare åren i alla fall. I början hade jag problem med en klantig arbetsgivare.

Ja, jag är engagerad. Jag skulle vilja förbättra. Jag är så'n bara ;) Därför som jag skriver, eftersom jag inte klarar att vara politiskt aktiv på annat sätt just nu.

Jag skulle vilja sitta ner och diskutera med ett antal personer. Om detta - och om annat också.

Det räcker inte heller, Mary, med att säga som ett försvar, att det inte var bättre förr - heller. Det räcker liksom inte.

Men jag kommer att fortsätta läsa och följa. För man kan inte bara sitta helt still och blunda. Det hjälper inte heller. ;) Det är också intressant att se hur andra tänker - och delta i det samhälle som man lever och bor i.

Mary sa...

Hej igen Kajsa.

Jag ensam bär inte ansvar för sjukförsäkringssystemet på något sätt men det intresserar mig. Jag förstår om det är jobbigt att vara sjuk och inte kunna/orka arbeta heltid.

Men samtidigt om vi vidgar begreppen och ser till hur det är för övrigt. Vi tar mig som exempel. Jag är frisk, välutbildad och vill verkligen jobba. Barnen är stora och jag kan satsa. Men jag får inget jobb/anställning, bara ströuppdrag och jag lovar dig att jag söker och har sökt många jobb. Jag är tillräckligt kvalificerad för att passa in på många olika jobb dessutom. Men det hjälper inte.

Med åren har jag blivit utförsäkrad och får ingen sjukpenning alls. Ingen överhuvudtaget alltså. Jag har ingen inkomst att tala om. Trots allt har jag det bra eftersom min man har bra jobb och tycker att det är OK att försörja mig. Hur det skulle bli om jag blev sjuk vågar jag faktiskt inte tänka på.

Jag kan alltså inte räkna alls med att jobba halvtid och få bidrag upp till heltid från det allmänna. Det är lite samma sak, eller hur? Egentligen? Det är mycket som är fel i samhället och man får jobba för att förbättra det.

Kajsa Warg sa...

Så sant! Jag har inte menat att beklaga mig med mina kommentarer här - såg att de blev ruskigt långa dessutom.

Och visst kan man ha intresse för frågor som man inte har ansvar för/ensamt ansvar för ;)

Ja, inte är det roligt för de arbetslösa heller varken förr eller nu. Känner den sitsen - också. Och är glad att jag är borta från den. För närvarande alltså ;)

Jag är glad att du svarar på mina kommentarer och ditt engagemang lyser igenom i ditt bloggande. Antagligen därför som den är trevlig att följa. Mina tankar ramlade iväg fort när jag skrev, så det blev mycket - ingen hejd ;D

Samhällsbyggande är spännade och roligt i många aspekter. Låt oss fortsätta vara engagerade!

Tack!

Mary sa...

Kajsa det är kul med dina kommentarer. Tycker att det är bra. Men vet du jag betraktar mig inte som arbetslös utan som arbetssökande.

Anonym sa...

Jag kan tycka att idén är bra med att få folk i arbete, men när halvt förlamade ms-sjuka (som min mamma) får brev från försäkringskassan där dom tycker att hon ska tillbaka till arbetslivet är lite väl magstarkt. Då hon inte kan göra något med händerna och inte heller kan förmedla något så är ibland arbetslinjen ganska fånig.
Frågan är om alla blir friska bara för att dom inte har stämpel sjuk på sig längre.
/Daniel A.

Anonym sa...

Att många inte tror på det CHP säger beror på att det är ren lögn. Det finns redan nu väldigt många sjuka som inte får vara sjukskrivna trots att de inte klarar att arbeta. Hela deras värld förstörs utan vare sig försörjning eller ork. Jag är själv jätteorolig över att snart bli utförsäkrad, för det har varit problem med förnedringskassan redan från början och har blivit ännu sämre med denna regerings försämringar. Vi sjuksrivna ser vår verklighet och att den inte stämmer med regeringens lögner. Därför litar vi inte på dem. Om de verkligen försökte hjälpa så skulle vi få trygg sjukskrivning och få rehabilitering - inte övermänskliga krav, ekonomisk misär och förstörda liv!
/Isobel

Mary sa...

Innan man anklagar någon för lögn ska man ha rejält bra på fötterna tycker jag.

Det handlar om olika verkligheter tror jag man ska säga. Det ger ett bättre utgångsläge för att få igång en diskussion. Man når inte fram genom att kalla andra för lögnare. Däremot genom beskrivningar och förklaringar av läget.

Kajsa Warg sa...

Nä det är sant! Lätt att fastna i begrepp som arbetslös/arbetssökande/"mellan anställningar" och sånt ;)

Samtidigt, genom att skriva ett sådant svar, så tar du udden av det jag skriver. Och kallar mig, indirekt, något annat ... också. :P

Om det nu inte bara var lite vanlig språkvård - förståss.

Anonym sa...

Det är fem månader tills min sjukersättning går ut. Den press som jag känner på mig har gett mig generalisterat ångestsyndrom, vilket medfört ökade medicinkostnader samt att jag nu också prövar KBT. Detta för ett problem som jag aldrig haft tidigare, då jag främst haft djupare depressioner.

Det hotet som jag upplever är för mig verkliga.
Jag vet att jag hade inte mått så här om den tillfälliga sjukersättningen funnits kvar.

Jag bad inte om att födas med mina funktionsnedsättningar och jag har verkligen försökt att kämpa på, men till slut gick det inte längre.

Varför kunde inte Husmark Pehrsson presenterar sitt förslag innan hon ändrade reglerna?

Om hon inte ens förstod innan att detta skulle skapa oro och ångest hos personer med psykisk ohälsa, då kan hon faktiskt inte vara speciellt lämpad för sin uppgift.

Att behöva höra hur hon i TV står och säger att hon hoppas att det löser sig till det bästa är ett hån.

Alla resurser har lagts på dem som fick sjukersättning enligt reglerna som gällde innan 1 juli förra året.
De får studera, engagera sig i organisationer eller försöka arbeta.

Vi med tillfällig sjukersättning, unga med aktivitetsersättning eller de som faktiskt blir beviljade sjukersättning trots de hårdare reglerna är lämnade i sticket.

Vi med tillfällig sjukersättning eller unga med aktivitetsersättning är väl dem som bäst skulle behöva få pröva dessa saker, eftersom det är dem som regeringen vill utförsäkra.

Nu skulle jag visserligen själv med detta hotet hängande över mig inte kunna klara en sådan sak.

Men i grunden är jag positivt inställd till den ändringen.

Det är bara orättvist att ålder, vem du haft som handläggare eller vilken försäkringskassa du tillhört blir avgörande, snarare än din sjukdom eller funktionsförmåga.