onsdag 9 september 2009

ADHD - nya rön...

Människor är olika, vissa har svårt med ditten och andra med datten. Vissa har väldigt lätt med en del grejor men klarar inte alls av andra som kan tyckas vara enkla sysslor. Vi söker bokstavskombinationer för att kategorisera och formulera hjälp till den som är drabbad. Det rent av är så att i skolan krävs det en diagnos för att man ska få den hjälp man behöver. Vad är det för ett j-a samhälle egentligen?


Med tanke på hur samhället ser ut med all kategorisering och i fack stoppade människor så är det bra att det nu kommer fram forskningsresultat som visar att det faktiskt handlar om att en människa kan uppfatta världen på annat sätt än vad vi själva gör och också därför agerar annorlunda än vi tycker är normalt utifrån lådkonceptet normalt. Vem som nu äger den frågan egentligen - vad är normalt?

Om var 20:e människa i Sverige lider av någon slags bokstavskombination, det vill säga uppfattar världen på annat sätt och agerar utifrån det så tycker jag också att frågan om hur vårt samhälle är uppbyggt och kategoriserat ska ställas. Ska det vara så här? Hur stort är inte mörkertalet? Långt i från alla diagnosticeras. Ett sätt att hjälpa människor är faktiskt att rent allmänt ha större fördrag med den som inte tycker eller agerar precis som man själv gör.
En del är närsynta och behöver glasögon för att köra bil. Andra har problem med impulskontrollen eller har svårigheter med att ordna det mest vardagliga i sina liv. Det är dags att öppna uppför en vänligare värld för människors olikheter. De flesta är inte normala - de är olika. Olikheter är utvecklande. Utom för den som måste kategorisera och rätta in allt i boxen. Frågan är om inte just de är de farligaste?

Attitydförändring för acceptans av människors olika personligheter bör eftersträvas. Det kan säkert hjälpa lika mycket som att ställa diagnos. Förr hörde man ofta sägas - Hon är sån, han är sån och man hade överseende med det. Det finns rejält knäppa människor (tack och lov) som anses vara mycket framgångsrika enligt lådmodellen. Men för de som hamnar utanför rutan ser det annorlunda ut. Varför det?


Bort med lådorna - större acceptans för olikheterna. Det kan inte vara riktigt att man så fort någon inte passar in i ordningen slår till med en bokstavsdiagnos. Större förståelse för olikheter behövs i vårt samhälle. Vi kan börja där. Alla är olika. Vi måste öka acceptansen för det. Och hjälpa de som behöver förstås och inte döma så hårt och stoppa in i ett nytt fack. Skulle tro att de flesta av oss har personer i vår närhet som är "såna", det kan vara barn, det kan vara arbetskamrater, syskon, vi själva...
(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,




10 kommentarer:

Anonym sa...

Har inget emot personer med ADHD egentligen. Bara jag slipper att bli tillsammans med en (till).

Vilda sa...

Riktigt så enkelt är det inte...Jag är SÅ..men mår fan så dåligt av det. Har en ADHD-diagnos och blir lätt irri när jag läser det du skriver.

Att ha ett funktionshinder å inte fixa vardagen, att hela tiden ha en hjärna som kokar, att 24-7 ha 1000 tankar som far runt i huvudet som man inte kan greppa, att ständigt söka kickar för att få dopaminpåslag, att aldrig kunna kontrollera impulser, att ständigt varenda jävla dag må dåligt av buller från fläktar, bilar, blåst, musik, gräsklippare mm.mm.och därmed bli vansinnigt arg...

Detta är ADHD - och det är ingenting man vill personifieras med att hon är SÅN...

Visst, jag är absolut för en större förståelse för olikheter men blanda för den saken inte in ADHD som om det vore en "grej" eller ett beteende. Hell not.

Respekterar din okunskap i ämnet iom att du förmodligen endast är "en sån" utan bokstavsdiagnos.

Vänligen
Vilda

Mary X Jensen sa...

Anonym - jag besvarar inte din kommentar. Tycker att den är dum.

Vilda - jag både vet mer och förstår problematiken än vad du kanske anar. Jag har det här på nära håll, liksom många av oss har. Jag är beteendevetare vilket medför att jag också har en hel del teoretiska kunskaper i ämnet.

Finns det hjälp att få ska man självklart ha den - det kanske behövs en diagnos för det. Liksom vid andra tillstånd.

Vad jag önskar mig är ju en större tolerans för människors olikheter. Av vilken sort det månde vara.

Alla är vi "såna" på olika sätt. Det är vad jag vill säga. Inget annat. En vidare diskussion helt enkelt. Det handlar trots allt om både ett individ- och ett samhällsperspektiv.

Anonym sa...

"Vad jag önskar mig är ju en större tolerans för människors olikheter. Av vilken sort det månde vara."

Självklart och jag håller med i detta!

Bakgrunden till min kommentar var bara att jag har 13 års erfarenhet av att vara ihop med någon som har ADHD.
Säger bara: -Aldrig mer!
Däremot kan jag gärna vara godvän med någon som har ADHD.

Spelar ingen roll hur förstående och tolerant man än är so partner. Man kommer aldig att vara bra nog eller tillfredsställa dennes önskemål tillräckligt. Man har inget eget liv. Allt bara handlar om den andre, som alltså är universums mittpunkt. Som individ har jag inte samma rättigheter. Hävdar man att man har lika rätt som den andra, så blir det alltid det här med "inte samma sak". Trots att det är exakt samma sak. Skillnaden är bara vem det drabbar. Snarare så har man bara skyldigheter att uppfylla.

Så... Jodå! Har inget emot ADHD:are. Bara jag slipper att vara tillsammans med ännu en.

Magnus Carlbring sa...

Bra skrivet Mary. Medförsteåelsen måste öka.

Men din slutsats är lite kantig: diagnoserna är viktiga. Bokstavskombinationerna avgörande.

Eftersom de gör att den som är funktionshindrad kan få rätt glasögon, rätt medicin och bli bemött på rätt sätt.

Forskningen kring hjärnan är ännu i sin linda; och visst - vi kanske inte vill veta allt om hur vi fungerar, tänker, handlar. Men kan människors vardag underlättas och utslagningen (för det handlar ytterst om det) minskas. Då är det bara av godo.

Mary X Jensen sa...

Berömmer du mig embryo? Wow. Nu dunsade jag i backen här...

Anonym jag kan förstå att det är besvärligt att leva med ADHD-personer. Eller ska vi säga att jag vet hur det är. Bra att du utvecklade dina tankar det blev lättare att förstå vad du menade då.

Jag tror att diagnoser är viktiga i synnerhet för den enskilde individen. Men jag tror också att det är viktigt att omgivningen blir mer tolerant mot att vi människor är och fungerar på olika sätt.

Magnus Carlbring sa...

Kunskapen om diagnoser måste ökas; det handlar om information, om rädsla och om fördomar.

Förr var CP ett skällsord, och Mongo. Glasögonorm. Sånt elakt elände. Nu är det Dampunge och Adhd som används nedsättande.

Det är förstås mycket lättare att vara tolerant mot en medmänniska om man vet att han/hon har svårigheter och saknar vissa förmågor.

Börje Frylmark sa...

De "nya rönen" är för oss med diagnoser mer ett kvitto på någonting vi redan kände till, men det skulle ju vara skönt om vi nu slipper höra det där "ryck upp dig och skaffa ett jobb"-snacket från omgivningen och istället får en sund diskussion kring ämnet.

Diagnoserna är oerhört viktiga för oss med funktionsnedsättningar och man blir bara förbannad på folk som envisas med att tjata om att det gått inflation i att diagnostisera med bokstäver. Säger man samma sak till någon med KOL? "Jaja, vi är väl alla lite rossliga, du behöver ingen diagnos - sluta rök och skaffa dig ett jobb!"

Skulle inte tro det.

Diagnosen är ett viktigt verktyg, en plattform att utgå ifrån för att på bästa sätt kunna gå vidare och komma tillrätta med problemen, åtminstone så gott det går. För vi har problem och vi behöver hjälp; vi behöver stöd från såväl samhället som från omgivningen, och det vi behöver är förståelse - inte nedlåtande kommentarer om hur lata och korkade vi är.

"Vi har alla en säng av ADHD", är någonting vi ofta får höra. Jag har fått höra det till leda och jag har tröttnat på att argumentera. Förvisso är det sant, såtillvida att vi alla lite till mans kan vara glömska, ofokuserade eller impulsiva, men det är en enorm skillnad på att vara lite disträ och slarvig och att dagligen genomgå ett rent helvete med hjärnan ständigt nära kokpunkten.

Det är så sant, att om det fanns större acceptans av människors olikheter, då skulle vi slippa det här diagnosticerandet hit och dit. Om alla rullstolsbundna hade ramper och hissar och liftar och allt var anpassat enligt deras behov, ja då skulle de inte kallas handikappade. Möjligen funktionsnedsatta.

Och om samhället la ner lite tid och pengar på att utbilda såväl läkare som lärare som Svenne Hatt om hur ex vis ADHD ter sig, ja då skulle jag antagligen inte vara funktionsnedsatt, utan mer som vem som helst.

"Normal", som en del vill kalla det.

Bokstavsberikad sa...

Vill bara påpeka en sak för "Anonym".

Det råkas vara så finurligt att även personer med ADHD har totalt helt jätteolika personligheter, precis som ni sk normala. Jomenvisst , chockerande inte sant?

Jag känner till personer med ADHD som utplånar sitt eget jag fullständigt för att vara till lags inför den "Normale" partnern. Som tar skit så det står härliga till och krymper ner sitt eget jag till obefintligt.

Sedan känner jag till dem med ADHD som är det raraste du kan tänka dig, men har en social förmåga som är inte den bästa. DÄr blir det ofta missförstånd med omgivningen.

Och självklart, jag känner även till en ADHDare som beteer sig precis som du beskriver din föredetta partner.

Och vill du veta något ännu mer spännande? . Att jag (som har ADHD) har levt i ett förhållande med en "Normal" person. Blivit helt och hållet psykiskt misshandlad, nedtryckt i skorna, slagen och ifråntagen den illa stolthet jag hade. Tack och lov orkade jag bryta med personen innan något riktigt tråkigt hände.

Så snääälllllaaa, sluta dra alla över en kam. Inom dessa diagnoser finns precis samma skala på personligheter/beteenden som hos alla andra.

Jag kan inte tycka att det där beteendet du beskriver är annorlunda hos en "Normal" än hos en med ADHD. Jag har träffat på det beteendet och långt värre beteenden hos MÅNNNGGGAAA "normala"
genom åren.

DÄremot finns det en biologisk naturlig förklaring hos den person som har ADHD och detta beteende, vad "ursäktar" en "normal" med beteendet?

Beteendet är lika tråkigt hos vilken det än uppenbarar sig.

p-o sa...

Ja det är ju ganska många aspekter på det hela du tar upp. Att kategorisera och sätta in i fack är ju ändock det vi egentligen gör med språket såvitt jag har upplevt det även om poesin ibland gör några tröstlösa försök att beskriva gränslösheten, men för att vara logisk måste gränslösheten också sluta på samma ställe som den börjar beroende från vilket håll man nu kommer.

Att det kan underlätta med kategoriseringar stämmer väl inom politiken och inom medicinen,men visst självfallet är lådtänkandet i all sin klentrogna stereotypi en fara för den egentliga mångfalden. De så kallade bokstavskombinationerna bildar enligt vad jag sett påfallande ofta betydelser i formen av så kallade ord och visst så säger begreppen ett och annat ibland, även om jag liksom antagligen också du tycker att de mest sköna stunderna i livet antagligen är helt ordlösa i all sin bokstavsömma midsommarnattsömn.