Är politiker pinsamma i sociala medier...

Förvisso kommer allt möjligt fram ur vrårna när vem som helst kan producera och publicera. Vi hade en period av detta alldeles i början av worldwideweberan. Alla kunde göra sina egna flygblad och gjorde det också. Färg och glam och 34 typsnitt på en A4 var mer regel än undantag. Farhågan att reklambyråer skulle bli av med jobben kom av sig ganska snabbt, ty ingen kom fram i villervallan av den överkreativa allmänheten med ambitioner att själva fixa reklambyråns jobb. Alla bara skrattade åt det som skedde och ingen blev tagen på allvar. Förvisso försökte reklambyråerna länge hålla sig undan datorerna. En mig närstående AD jobbade med färgbroschyrer på en svartvit skärm. Det gick bra eftersom han kunde sina färgscheman. Tänk er att någon skulle göra detta idag? Inte troligt. Detta påminner samtidigt om en dam som satt och jobbade med bokföringsprogrammet utan skärm. Hur kunde det bli rätt? Jag gör en pappersutskrift ibland sa hon. Är man proffs så kan man lyckas.

Vi är inne i en ny fas nu med de sociala mediernas framfart. Var och en av oss kan nu producera och publicera eget material och lägga ut det på hela webben. Om det är bra eller inte låter vi vara osagt. Men om vi refererar till dåtid så är det ungefär samma nu. Det går att göra allt möjligt och vi gör det. Jag läste själv en 10 poängs universitetskurs om ljud- och video och lärde mig en del. Det kan vara en av anledningarna till att jag INTE gjort en egen film och lagt ut på youtube under provvalskampanjen. Kanske att jag kommer att göra en inför nästa omgång, om jag kommer med på riksdagslistan på en plats som gör att det är idé att personvalskampanja. Det återstår att se. En slags självinsikt kanske.

Visst finns det en hel del som jag tycker är skoj och som kanske andra tycker är pinsamt i medierna just nu. Det gäller både de som tar sig själva på för stort allvar och de som försöker vara lustiga utan att ha några egna ändlägen. Vi har sett kampanjfilmer med egna sånger, vi har sett både det ena och det andra faktiskt. På det stora hela en väldigt blandad kompott. Det är mest kul alltihop. Lite pinsamt ibland kanske. Men va falls.

Om man bara använder de sociala medierna på samma sätt som gamla pressmeddelanden, det vill säga som en megafon utan möjlighet till interaktivitet så missar man poängen med det hela. Bloggar, Facebook, twitter med mera är också verktyg för samtal, för möjligheter att sprida och ta emot kunskap och information. De politiker som knäcker den nten kommer att lyckas framöver.

Johannes Forsberg skriver i en krönika om det fascinerande i att man genom alla dessa ocensurerade medier får se att politiker inte är annat än människor de också med allt vad det innebär i storhet och tillkortakommanden. Så sant, så sant.

Dagens torgmöten hålls på internet. Att politiker visar sig bara vara helt vanliga människor är bra för demokratin. För den som trodde något annat blir alltid besviken. En del ska man rösta på och andra inte, det blir tydligare när de öppnar upp sina innersta tankar på en blogg eller talar från hjärtat på annat sätt via sina egenstyrda medier. Det är den ena sidan, den andra är att när tidningarna drar igång sina drev så kan dagens politiker förtydliga sig på sina bloggar eller andra sociala medieverktyg. Gårdagens treraders genmälen på undanskymd plats blir historia. Det är intressant det också. Mitt i ytligheten finns det också en fantastisk möjlighet till fördjupning.

Tack vare sociala medier kan vi hitta guldkornen bland våra politiker. Det tycker jag är det bästa, de andra kan man faktiskt bortse ifrån. Helt och hållet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sociala medier, internet, youtube, twitter