Operation söndring för att härska...

Söndra och härska är ett gammalt känt knep för att splittra upp enheter i mindre och därigenom själv få större kontroll över var och en. Det handlar om makt förstås och just nu handlar det också om att vinna valet 2010. Vi har under veckan som gått sett Mona Sahlin erbjuda samverkan med både Centerpartiet och Folkpartiet. De har dock tackat nej eftersom de inte kan tänka sig att vara med i samma gruppering som V. Sahlin använder SD som skrämselmedel, de får inte bli vågmästare menar hon. Det hela blir komplicerat förstås. Intressant också att moderaterna är fullständigt uteslutna i diskussionen precis som om de inte fanns. Där kommer väl principen inget hört, inget sett, inget sagt in - de tre aporna. Men tyvärr det är bara på låtsas, det går inte att fly, för omgivningen är desto mer medvetna om hur verkligheten ser ut.

Det är nog trots allt svårt att låtsas bort att Fredrik Reinfeldt är den popuäraste politikern ute hos den stora allmänheten. Alla partiledarmätningar visar på det. Går inte att borste från detta hur gärna man än vill som socialdemokrat. Statsministern är populärast. Det kan säkert vara svårt att svälja detta faktum för andra.

Nu säger både Centern och Folkpartiet nej tack till inviten. Båda partierna har minskat och sossebloggaren Peter Andersson ser hur "moderaterna tuggar i sig alliansvännerna". Förvisso har moderaterna tagit stort utrymme men de är också det största partiet i alliansen så det är väl helt i sin ordning på något sätt.

Det som stör mest är att Mona Sahlin hela tiden jobbar stenhårt på att sätta skräck i medborgarna och tala om hur nära undergången vi är och hur hon och socialdemokraterna kan fixa det här. Bara de kan utesluta moderaterna och själva sitta vid makten. I och för sig oppositionens uppgift, men är det bra för landet?

Det är inte så tokigt i landet Sverige, det har förvisso varit lågkonjunktur ett tag och inte bara här, men det är det då och då och nu börjar kurvan vända uppåt igen vad det verkar. Det är bra för alla. När alliansen talar om arbete så talar socialdemokraterna om bidrag. Alliansen vill att alla ska bli vinnare utifrån sina egna förutsättningar och socialdemokraterna vill att alla ska kunna leva på bidrag. Regeringen har gjort stora insatser för att få fart på arbetsmarknaden, det talas väldigt lite om det. Det kommer inte fram i bruset, tyvärr.

Mona Sahlin talar om regeringens arbetsmarknadspolitik som "satanisk" - det är ett rätt oerhört uttalande som bara kan slås av Marita Ulvskogs uttryck "statskupp" när borgarna vann valet eller när hon talade om våldtäkt på socialdemokraternas IT-system. Det är förvisso gammalt men ändå. Ibland saknar jag Ulvskogs dramatiska uttalanden. Hon kan verkligen konsten att få till replikerna så att man studsar. Hon var en bra valarbetare för alliansen.

Huvudspåret i all rapportering gäller de som ramlar mellan stolarna. Man ska inte glömma att de alltid funnits oavsett regeringsalternativ. Det handlar mer om att finna på vägar att hantera undantagen. Det finns anledning att förstå och agera utifrån att alla människors problem är olika och även om det finns reglementen så kan man ibland behöva gå utanför dem för att hantera olika situationer. Om den möjligheten och förmågan fanns skulle vi slippa skräckhistorier av den art som florerar och som tacksamt används av Mona Sahlin när hon uttrycker sig om regeringens olika satsningar. Bara formen talar hon om och bryr sig inte om innehållet.

Peter Andersson tänker till kring frågan om regeringsbildning och de senaste turerna. Vi har absolut olika ingångar i det här men det är intressant läsning trots allt. Vi behöver lyfta blicken lite, allihop. Det finns flera hundra tusen unga väljare de väljer andra frågor framför partikäbbel. De vill ha internetfrågorna på bordet. Därför finns Piratpartiet. Det är där lärdomen om unga och internetmänniskorna ska hämtas. Vill man ha unga väljare så måste man välja deras frågor och inte jobba vare sig med skrämsel eller försök att "lära dem" vad som är det rätta. Man får vända upp och ned och ut och in på sig själv helt enkelt och det är en smärtsam historia. Det vet var och en som försökt själv ochöversätter man det till en stor organisation så kan man tänka sig att det är enklare att stanna tryggt i det gamla.

Olof Ruin, professor i statskunskap analyserar och DN skriver att det snarare är MP än SD som kan få den avgörande rollen. Kanske att han har rätt. Dessvärre så hänger mycket av MP på språkröret Maria W som faktiskt enligt idag gällande regler ska lämna sin position året efter valet. Vad finns bakom henne egentligen? Vet vi det?

Partiegoismen är en trojansk häst menar Thomas Gür och förespråkar en allians mellan de borgerliga partierna. Det skulle gynna alla. Utom möjligen att man skulle förlora pengar. Men kan man öka i förtroendekapital så torde det vara värt det. Jag tror på bredd i frågorna i politiska sammanhang.

Så nej Claes det handlar inte bara om alliansens svagheter. Det är resultaten som bör göra ett parti till vinnare i nästa val inte taktiksnacket och förgörandet av andra. Övertyga väljarna istället om att ni gör ett bra jobb är även mitt tips till alla politiska partier.

Kent Persson refelekterar också över valet på sin blogg.


Bloggar: Johan W, Nemokrati, Dick Erixon,

PJAL,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, val2010, arbetsmarknadspolitik, moderaterna, socialdemokraterna