Denna avskyvärda mobbning...

En pappa blir arg och skäller ut sitt eget barns mobbare. Nu hotas han av straff för det. Mobbaren lade ner sitt mobbande, men tydligen kan det bli hemfridsbrott av det hela. Ett annat mobbat barn tog sitt liv. Ett barn som tar sitt liv på grund av mobbning i skolan! Ska det vara så? Ska det överhuvudtaget vara möjligt?

Skånskan har en utmärkt artikelserie om mobbning. Det är skrämmande läsning om hur det går till i dagens skola. Ibland kan man undra vad vi har för samhälle egentligen? Varför hjälper vii nte varandra? Varför står vi bredvid och bara tittar på? Varför låtsas vi att det inte pågår? Den fasa det är att ha ett barn som blir mobbat är oerhört traumatiskt även för föräldrarna. Skulden för det hela läggs ofta där. De börjar också ifrågasättas på olika sätt. I skolan har man blanketter med åtgärder som prickas av en efter en och när det är uppfyllt kan man inget mer göra. Då slutar man. I vissa fall slutar det lyckligt i andra precis tvärtom.

Det smärtar att tänka på de barn som är rädda för att gå till skolan. De hamnar efter i inlärningen för hela tillvaron går ut på att vänta på nästa förnedring. Spända och skräckslagna sitter de i klassrummet och fasar för vad som ska hända på rasten. Att fråga om något man inte förstår är otänkbart för då får man hela klassens negativa uppmärksamhet. Fniss, tissel och tassel och blötlagd gymnastikpåse, omkringkastade böcker och glåpord är standardupplevelsen.

De stryker kring husknutarna och hoppas att ingen ser dom. Det stämmer till viss del för de vuxna verkar inte märka något. De vuxna säger om de överhuvudtaget ser att det nog inte är så farligt. Det finns ingen kamrat att ty sig till och den som kanske skulle vilja vara snäll vågar inte för grupptrycket är för starkt. Man kan själv råka ut för mobben och det priset är det få som vill betala.

Det är ofta förövarna får hjälp med olika åtgärder. De anses behöva det. Den som utsätts är nog lite konstig i alla fall verkar omgivningen tycka, eller så är det fel på föräldrarna. Man förflyttar skulden utanför sig själv. Det är ungefär som när vi ser någon halka, då tycker vi att den är klunpig och får skylla sig själv. Personen ifråga halkade för att det var just halt.

Var är de vuxna? Då menas de vuxna som tar tag i saken och inte de som bara gömmer sig bakom åtgärdsblanketten och nöjer sig med det. Jag menar de vuxna som bryr sig på det personliga planet. Vem som helst kan drabbas av mobbning. Man ska komma ihåg det. Vi borde göra något åt det.

När man frågar efter de vuxna så ska man också ha i åtanke att många vuxna också blir mobbade. De kan också vara rädda stackare. Ofta på arbetsplatsen. Vi känner till det där. Det är alltid någon i en grupp som blir betraktad som konstig. Det kan vara den som är stark och säger ifrån, det kan vara den som är lite svagare och inte kan försvara sig. Det kan räcka att man har en dialekt, glasögon eller kanske är smartare än de andra. Rätt man på fel plats handlar det ofta om. Det ställer krav på ledarskapet. Som ledare behöver man ha öppna ögon och öron och sinne för nyanser. Dessvärre är den typen av ledare sällsynta, många ledare styrs av sina egna behov att få uppmärksamhet. Vi behöver fler människomänniskor i både skola och företagen rent allmänt. Det är förstås också nödvändigt att arbeta med självkänslan hos den som mobbas så att denne stärks i sin självkänsla. Det är inte alltid ens eget fel det som sker.

Människan kan vara bra rutten... vi är inte större än så. Vi skulle behöva göra något åt det. Men vad?

Uppdatering: Det visar sig att det saknas stöd och åtgärdspaket mot mobbning i många kommuner. Det är inte bra. Men rent allmänt måste vi nog påstå att vi människor är rätt dåliga på att stötta andra. Man vill gärna lägga skudlen på den andre så att den mobbade får bära dubbel skuld i många fall. Det sitter i för den som blivit mobbad, kanske hela livet...

(SvD)

(intressant)
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, mobbning, skola, självmord,