lördag 12 december 2009

Denna avskyvärda mobbning...

En pappa blir arg och skäller ut sitt eget barns mobbare. Nu hotas han av straff för det. Mobbaren lade ner sitt mobbande, men tydligen kan det bli hemfridsbrott av det hela. Ett annat mobbat barn tog sitt liv. Ett barn som tar sitt liv på grund av mobbning i skolan! Ska det vara så? Ska det överhuvudtaget vara möjligt?

Skånskan har en utmärkt artikelserie om mobbning. Det är skrämmande läsning om hur det går till i dagens skola. Ibland kan man undra vad vi har för samhälle egentligen? Varför hjälper vii nte varandra? Varför står vi bredvid och bara tittar på? Varför låtsas vi att det inte pågår? Den fasa det är att ha ett barn som blir mobbat är oerhört traumatiskt även för föräldrarna. Skulden för det hela läggs ofta där. De börjar också ifrågasättas på olika sätt. I skolan har man blanketter med åtgärder som prickas av en efter en och när det är uppfyllt kan man inget mer göra. Då slutar man. I vissa fall slutar det lyckligt i andra precis tvärtom.

Det smärtar att tänka på de barn som är rädda för att gå till skolan. De hamnar efter i inlärningen för hela tillvaron går ut på att vänta på nästa förnedring. Spända och skräckslagna sitter de i klassrummet och fasar för vad som ska hända på rasten. Att fråga om något man inte förstår är otänkbart för då får man hela klassens negativa uppmärksamhet. Fniss, tissel och tassel och blötlagd gymnastikpåse, omkringkastade böcker och glåpord är standardupplevelsen.

De stryker kring husknutarna och hoppas att ingen ser dom. Det stämmer till viss del för de vuxna verkar inte märka något. De vuxna säger om de överhuvudtaget ser att det nog inte är så farligt. Det finns ingen kamrat att ty sig till och den som kanske skulle vilja vara snäll vågar inte för grupptrycket är för starkt. Man kan själv råka ut för mobben och det priset är det få som vill betala.

Det är ofta förövarna får hjälp med olika åtgärder. De anses behöva det. Den som utsätts är nog lite konstig i alla fall verkar omgivningen tycka, eller så är det fel på föräldrarna. Man förflyttar skulden utanför sig själv. Det är ungefär som när vi ser någon halka, då tycker vi att den är klunpig och får skylla sig själv. Personen ifråga halkade för att det var just halt.

Var är de vuxna? Då menas de vuxna som tar tag i saken och inte de som bara gömmer sig bakom åtgärdsblanketten och nöjer sig med det. Jag menar de vuxna som bryr sig på det personliga planet. Vem som helst kan drabbas av mobbning. Man ska komma ihåg det. Vi borde göra något åt det.

När man frågar efter de vuxna så ska man också ha i åtanke att många vuxna också blir mobbade. De kan också vara rädda stackare. Ofta på arbetsplatsen. Vi känner till det där. Det är alltid någon i en grupp som blir betraktad som konstig. Det kan vara den som är stark och säger ifrån, det kan vara den som är lite svagare och inte kan försvara sig. Det kan räcka att man har en dialekt, glasögon eller kanske är smartare än de andra. Rätt man på fel plats handlar det ofta om. Det ställer krav på ledarskapet. Som ledare behöver man ha öppna ögon och öron och sinne för nyanser. Dessvärre är den typen av ledare sällsynta, många ledare styrs av sina egna behov att få uppmärksamhet. Vi behöver fler människomänniskor i både skola och företagen rent allmänt. Det är förstås också nödvändigt att arbeta med självkänslan hos den som mobbas så att denne stärks i sin självkänsla. Det är inte alltid ens eget fel det som sker.

Människan kan vara bra rutten... vi är inte större än så. Vi skulle behöva göra något åt det. Men vad?

Uppdatering: Det visar sig att det saknas stöd och åtgärdspaket mot mobbning i många kommuner. Det är inte bra. Men rent allmänt måste vi nog påstå att vi människor är rätt dåliga på att stötta andra. Man vill gärna lägga skudlen på den andre så att den mobbade får bära dubbel skuld i många fall. Det sitter i för den som blivit mobbad, kanske hela livet...

(SvD)

(intressant)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

8 kommentarer:

Signe Rocklin sa...

Den där pappan förtjänar medalj! Klart man måste få försvara sitt eget barn.
Mobbing är detsamma som psykologisk misshandel. Det är inte mindre allvarligt för att det är ett barn som misshandlar.
Jag blev själv mobbad i skolan, så jag vet hur hemskt det är. Man gör sig så liten och osynlig som möjligt. För om mobbaren inte ser en så kan de ju inte mobba en... Många dagar hade jag så ont i magen av ångest att jag inte kunde gå till skolan. Andra dagar fejkade jag för att få stanna hemma...

Jolalus sa...

Helt i linje med svensk 68-politik i allmänhet!

En hjälte till pappa tar sitt barn i försvar när rektor och skola vänder bort blicken.

Aja, baja! Så får man inte göra, DÅ blir man åtalad. Hemfridsbrott! Allvarligt!

Tack för alla dessa dagliga sjuka rubriker - alla ni i flumvänstern, sossar och batiktanter som fått härja fritt sedan 1968. Ni har kört Sverige i botten på snart sagt ALLA plan.

Sten sa...

Föräldrarna sympatiserade uppenbarligen med mobbningen eftersom de polisanmälde tillrättavisningen.

För att komma tillrätta med det själviska beteende som mobbning är bör samtliga mobbare lyftas ur sina ordinarie klasser och placeras i särskilda mobbarskolor. Där kan de sedan mobba varandra bäst de vill. De har ju alla förtjänat att komma dit.

MacDanne sa...

Det är illa att de vuxna inom skolan, inte gör mer mot mobbing. Jag kan däremot inte försvara denna pappas beteende helt heller. Visst förstår jag att han vill få slut på mobbingen, men det är inte rätt att kränka mobbaren för det.

Om du kränker mig, så kränker min pappa dig. Det är bara ett nytt sätt att formulera öga för öga, dvs ren hämnd.

Det var bra att pappan fick stopp på mobbingen, men jag är ytterst tveksam till metoden. Tänk om mobbaren börjar må lika dåligt som den han mobbade. Är det bättre? Pappan kanske inte bryr sig, eftersom han fått stopp på mobbingen mot sitt barn. Jag tycker dock att det är helt fel väg att gå.

Det går att lösa mobbingproblematik på andra sätt, där både den mobbade och mobbaren kan bli respekterade i fortsättningen.

Johan Y sa...

@MacDanne

Att ge någon en utskällning för att få slut på långvarigt förtryck är inte kränkande. Det som är kränkande är att låta mobbaren fortsätta mordhota sonen för att man är rädd för att säga ifrån.

Viss mobbning är svår att komma till rätta med men i många fall så behövs det bara någon vuxen som vågar sätta gränser.

Lejoninnan Elsa sa...

Det verkar som att det här är årets nyhet: Mobbning! Något nytt och fasansfullt. Det har vi aldrig sett förr. Och tänk att de stackars små barnen blir utsatta för detta hemska! Hallå! Vakna för guds skull! Det här är väl inget nytt. Det har mobbats i alla tider. Faller du inte inom ramarna då är du ute på hal is. "Oäktingar" retades för länge sedan och fattigungarna fick fan för att de var just fattiga! Mobbningen gäller även i arbetslivet. Vill chefen smeka dig lite här och där när ni är inne i kopieringsrummet, då är det att bita ihop och låta det ske. Annars åker jobbet all världens väg.

Sanjassi sa...

Läser man en intervju med rektorn på skolan så blir orsaken till att ingen tagit tag i mobbingproblemet tydlig. Rektorn påstår att ingen mobbing finns. Ej heller några andra problem i klassen. Tror eleverna något annat så har de fel. Huga.

http://www.skanskan.se/article/20091211/LUND/712119999/1057

@MacDanne, En utskällning ska ett mobbar-yngel stå ut med. Det är inte synd om mobbare, tvärtom. Att skälla ut ett mobbar-yngel är inte att kränka och ingen mår långvarigt dåligt av en utskällning.

Mary X Jensen sa...

Lejoninnan Elsa vem har påstått att mobbning är nytt? Men det förändrar väl inte saken.

Mobbning är fel...