söndag 6 december 2009

Jag öppnar inte dörren och inte svarar jag på okänt nummer...

Jag öppnar inte längre dörren när det ringer på om jag inte säkert vet vem som ska komma. Det på grund av en del incidenter jag har varit i närheten av. Ung trevlig man hjälper äldre dam med matkassar och när han gått har hon blivit bestulen på både smycken och plånbok. Märkliga tavelförsäljare som bara dyker upp när man minst anar. Jehovas vittnen som inte drar sig för att komma in genom altandörren på baksidan av huset. Nej, spontana besök göre sig ej besvär här.

Telefonen svaras det aldrig på här om numret är okänt eller obekant för den delen. Vissa nummer känner man igen och svarar inte av den anledningen. Varför ska jag överhuvudtaget slösa tid på telefonförsäljare? Jag är så urbota trött på dom och deras kompisar som ska genomföra marknadsundersökningar och stör mig på tider då jag vill vara ifred. Mig söker ni och når via internet och vanliga brev. Jag vill själv bestämma formen och tidpunkten för när jag vill bli kontaktad.

Är jag unik och ensam om att känna så här? Jag vet inte det. Men jag har en känsla av att det ligger lite i det svenska kynnelaget att inte vara så väldigt öppen mot sin omgivning.

Sanna Rayman undrar om det finns knackare nog för alla dörrar och tar även hon upp aversionen mot att öppna sin. Oppositionsrådet Mathias Sundin tycker å sin sida att politiker är lata som inte vill knacka dörr. Det är ett framgånsrecept tycker bloggaren Pophöger. Alla håller inte med och tycker att det känns påträngande när okända ringer på dörren.

Att gå runt och snacka med folk i närområdet som man redan känner går kanske an. När de är ute i sina trädgårdar. Jag tror att man ska fundera lite över det svenska kynnelaget rent allmänt innan man drar igång en USA-inspirerad kampanj. Vi är inte amerikanare.

Min man drog en parallell här. Tänk om läkare plötsligt kom hem och ringde på och diskutera dina eventuella sjukdomar? Det är ungefär lika privat som politiska åsikter för många.

Hellre svar än påståenden. Så en annan idé kan vara att se i stället till att politiker finns tillgängliga på öppna platser. Vill man ha kontakt så gäller det att öppna upp för allmänheten i vardagen det är så man bygger långsiktiga relationer. Varför inte jourhavande politiker? Att det alltid ska vara möjligt att nå en politiker borde vara självklart. Telefontider är av ondo och en effektiv spärr för kontakt. I den privata sektorn har man inga telefontider - och det tycks fungera ganska bra.

Däremot har nätet en stor potential och politiska partier behöver fundera lite kring sina strategier där. Inte bara använda exempelvis twitter som megafon utan vara mer interagerande. Det gäller dock att välja rätt person med både befogenheter och mandat att uttala sig annars blir det inte bra. Det finns företag som med framgång twittrar ett exempel är SJ, ett annat är Piratförlaget och ett tredje Saltå. Alla dessa interagerar på olika personliga sätt med sina följare. Det känns som om man är med och det är positivt. Många politiker finns med på twitter bland mina vänner. Från alla partier.

Gudrun Schyman (som är en av de bästa på att hålla kontakt med sina väljare och andra) och jag brukar snacka om trädgård och peppa varandra rent allmänt. Det är inte partitillhörigheten som är viktig här utan den mänskliga realtionen. Socialdemokraten Eva-Lena Jansson är en annan mycket aktiv twittrare. Göran Hägglund kd:s partiledare tittar in och deltar i samtalet liksom Lilith också hon kd-politiker. Farmor Gun är en av de mest framträdande opinionsbloggarna vi har

Ibland hettar det till. Vi tycker olika. Men respekten finns alltid där. Våra följare kommer från alla håll och kanter. Min egen följarlista är vitt spridd den yngsta är 13 år och den äldsta närmar sig 80-åren. Vissa är politiker, andra är IT-människor eller mediapersoner, chefredaktörer, bloggare, journalister, företagare, entreprenörer, beteendevetare, PR-folk. Det slår vilken dörrknackning som helst... Och ni kan tänka er hur många vi når med vårt snack. Alla har sina egna följare, förvisso finns det överlappningar men den är inte total.

Igår fick vi genom Ester Anais veta att Iran kopplar ur internet. Hon hade läst det i LeFigaro. Detta långt innan det kom upp som nyhet på svenska medier. Att vara med på twitter ger många fördelar.

Överhuvudtaget handlar det mycket om att delta i samtalet som sker via sociala medier precis som vilket samtal som helst. Så bygger man förtroende och tillit. Man kan förvisso rasera det också genom att bara agera megafon och aldrig delta, men det är upp till var och en. Här finns en kanal och den är livaktig som bara den. Vilken jag föredrar kan ni bara gissa. Jag gillar att få kontakt med människan och de får kontakt med mig och inte bara partiprogrammet. Jag tror på den mänskliga kontakten. Många missförstånd kan redas ut.

En av mina viktigaste twitter och bloggkompisar är Kent Persson. Men honom behöver jag inte övertyga om moderat politik förstås. Men vi kör tandem.

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

6 kommentarer:

Åsa sa...

Jag tycker det här med hur/när det ska kontaktas är intressant, det varierar så mycket vad man tycker är bästa sättet. Som vanligt är det den starkare som bestämmer.

X vill gärna ha kontakt med Y. X föredrar helt ett telefonsamtal. Y säger att mina kontaktvägar är internet. Undrar om de får kontakt? Vem bestämmer?

Att sälja åsikter, saker, tjänster via telefonen, vid dörren, vid uppsökande verksamhet på stan upplever som negativt och det är ett automatiskt nej till det.

Politisk kontakt med väljare är viktigt. I området där jag bor tror jag bara 60% röstar. Tror knappt det bor några politiker här i kvarteret som pratar med människorna på gårdarna, så det kanske är bra att försöka på något annat sätt. Knacka dörr tror jag däremot inte på.

embryo sa...

ja jag förstår då rakt inte det här med telefonförsäljare

hur många telefoner kan man egentligen köpa i sitt liv

det undrar jag nu

yo

Fred H. sa...

Du är inte ensam Mary. Själv agerar jag som du vad gäller dörrpåringning och telefonsamtal.

Peter Reuterås sa...

Kan bara hålla med. Som tur är var det länge sedan jag hade säljare vid dörren och har numera bara mobil och ingen fast telefon och det har lett till mycket färre säljsamtal.

Per Almkvist sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Ni med telefonfobier borde kunna starta en riksförening!

Jag blir så trött på alla dessa människor som inte kan svara i sin telefon, bara för att dom inte känner igen numret. Har både bekant och en släkting som är likdana. Var tvvungen att ringa släktingens mamma som sedan ringde till sonen och sa till denne att svara nästa gång jag ringer. Om man är orolig för att råka få en försäljare på tråden, så är det väl bara att säga att man inte är intresserad och sedan bara lägga på. Kan väl inte vara så svårt!? Tänk om man verkligen behöver få tag i personen, men man ringer från en telefonautomat eller lånat någon annans mobiltelefon? Hopplöst att nå denne då!