Om att få vara med...

Människan är social och vill få bekräftelse. Hela tiden känner vi av det där. Vill vara med och delta. När vi inte får vara med i gemenskapen som vi trånar efter så känner vi oss utanför och otillräckliga. Det är en hemsk känsla och tankarna kommer. Vad är det för fel på mig? Omgivningen kan vara fullständigt iskall och oförstående.

Ni vet när man har jobbat intensivt tillsammans med någon och plötsligt blir det tyst. Telefonen slutar ringa, ingen hör av sig. Det blir tyst och tomt. Ändå ser man verksamheten runt omkring fortgå, man är bara inte en del av den längre. Man blir inte inbjuden till möten eller är önskad deltagare i arrangemang. Man ser, men man blir avvisad. Vissa känner igen det där starkt. Andra inte. Vi reagerar olika på sånt här. En del blir aggressiva vilket förlänger avståndet till omgivningen än mer. Andra blir ledsna och sårade.

Det märkliga är att de allra flesta menar väl, men vi förstår inte varandra. Mycket på grund av att vi inte ens försöker. Vi är nöjda med vår egen lilla värld och bedömer allt utifrån den och ser därför inte andra. Det är tragiskt. För tänk så många missförstånd vi skulle kunna undvika om vi bara lyssnade på varandra och försökte förstå vad den andre menar. Det kanske inte alls stämmer med vår egen tolkning av det hela.

Hur som helst via Sporring som också skrivit om relationer fick jag fatt på denna underbara film om tecken. De som finns där. En del mer uppenbara än andra. Han å sin sida fick filmen via Jonas Larsson på bloggen You. Me. We.

Tag en kopp kaffe och njut av den här filmen. När man känner sig som mest ensam och när man minst anar så händer det.

Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, gemenskap, utanförskap



Länk: