Vid ett flertal tillfällen har jag läst i tidningarna att man säger att våldsmän av olika slag har ADHD. Det finns risk för att det blir stigmatiserande så att alla med ADHD börjar betraktas som våldsmän, mördare och fängelsekunder.
Så är det naturligtvis inte.
Se upp med detta och protestera när ni ser det. Det är snarare lådan normal som ska brytas sönder, för nästan ingen passar i den.
Uppdatering:
Ooops - Mymlan går i klinch med mina tankar ovan och säger att jag har tänkt fel. Nåväl så är det nog inte, möjligen annorlunda. Sen skriver mymlan att ADHD inte är ett begrepp utan en diagnos. Javisst kan man vara petig. DAMP är iofs ett begrepp och en övergripande diagnos för en massa underdiagnoser av olika slag. Där ADHD är en. ADD en annan.
Jag vill inte på något sätt motsäga att många kriminella personer har någon DAMP-diagnos det är konstaterat. Men jag tycker att det olyckliga är om det blir så att man i tidningsartiklar lätttvindigt ger alla kriminella ADHD-diganos av bara farten mitt i texten som om det vore hela orsaken till dådet man skriver om. Jag vill inte att mördare med självklarhet ska förknippas ned olika diagnoser som sedan gör att man kanske för över den fördomen till andra med samma diagnos som inte alls är kriminella. Det var min mening med ovanstående.
Jag har studerat ämnet grundläggande och försöker arbeta med att hjälpa både barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder av olika slag. För min del är det en självklarhet att alla ska ha hjälp. Jag vill se en individualiserad skola av den anledningen. Samtidigt vill jag ha bort "konstigheten" med det hela. Det betyder dock inte att man ska utesluta hjälp och stöd. Det är samhället i övrigt som är väl fyrkantigt.
Så Sofia jag tänker inte fel bara annorlunda och ur ett annat perspektiv på frågan,
Här kan man läsa mer om olika diagnoser
Läs även andra bloggares åsikter om politik, adhd, damp, kategoriseringar
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
10 kommentarer:
Låt mig vända på steken lite.
Jag har diagnosen ADHD. Utan diagnosen hade jag inte fått hjälp, och hade varit i en desperat situation. Desperata situationer föder hos många våldsamt beteende. I och för sig hade jag nog inte blivit så, med min dubbeldiagnos. ADHD innebär otrygghet på så många sätt. Att omgivningen ofta är oförstående är bara ett av dem. Impulsiva handlingar är en del i att hantera vakenhetsnivån, ett sätt att hålla sig igång och fokuserad.
Jag tror inte att det är en dålig sak att associera ADHD med våldshandlingar, om man samtidigt påpekar att fängelsekunder med ADHD som varit notoriska återfallsförbrytare inte alls haft något problem att hålla sig ifrån brottslighet när de väl fått behandling med mediciner som Ritalina och Concerta. Någonstans måste man våga säga sånt och lita på att allmänheten förstår att det alltid finns undantag. För det gör det ju i alla sammanhang. Det finns folk med ADHD som lyckats mycket bra i livet, som haft en variant som låtit dem kanalisera sin hyperaktivitet in i något konstruktivt.
Men det är antagligen sant att mer än hälften som sitter i fängelse har ADHD. Poängen är att i och med att diagnosen uppmärksammas och förstås i allt större utsträckning så är det inte troligt att det kommer att se ut så i framtiden. Men om man försöker sopa detta under mattan så kan det mycket väl gå långsammare än det behöver göra.
Jag vill inte alls sopa under mattan, tvärtom. Tror att jag har ganska stora insikter om vad det innebär att ha ADHD. OCh vad det kan innebära.
Vill bara påpeka att det kan bli tokigt om vi drar alla äver en kam.
Det gläder mig att höra att du fått ordning på ditt liv. Det behövs en större acceptans för våra olikheter menar jag.
Hej! Jag är INGET fan av moderaterna och er politik... ska jag vara ärlig så är Moderaterna de sista jag skulle rösta på MEN detta var de bästa jag läst från ngn som är moderat :D
:P
Hmmm sen vill jag veta lite hur Reinfeldt kan med att äta halalkött???
Jag kan vända ännu mer på steken ;-)
Först lite om mig:
Jag har också ADHD, eller rättare sagt så är det ADD som jag har. Jag har också diagnoserna Asperger syndrom och Tourettes syndrom.
Jag har varit aktiv som vice ordförande i en lokal Attention-förening. Jag har varit ute och föreläst om ADHD med mera.
Jag ser inte ADHD, ADD osv som diagnoser. Inte heller är det personlighetsstörningar. Jag ser dem snarare som personlighetsdrag. Min motivering:
En personlighetsstörning finns det ju knappast något positivt med. Det är ett negativt begrepp. Personlighetsdrag som ADHD, ADD med mera har dock många positiva egenskaper också.
Visst finns det en del negativa sidor också, men kan någon nämna personlighetsdrag eller en personlighetstyp som bara har positiva egenskaper?
Problemet med ADHD och dessa "diagnoser" är att omgivningen har en tendens att fokusera på de negativa egenskaperna. Lärarna i skolan ser barn som har svårt att koncentrera sig eller är hyperaktiva. Själv är jag underaktiv, och jag fick ofta höra att jag dagdrömde i skolan.
Mycket av de problem som finns runt dessa "diagnoser" har att göra med att omgivningen, som t.ex lärare, inte klarar av att vissa elever är annorlunda. Vi lever i ett relativt kollektivistiskt samhälle, där alla barn förväntas sitta i skolan och göra samma saker.
Vi måste få till en mer individuell skola. Inte så att vi måste anpassa efter varje enskild individ, men det behövs fler alternativ.
Ta t.ex gymnasieskolan. Förr i tiden fanns lärlingsutbildningar, som var rent yrkesinriktade. Idag läser man alla ämnen som ger högskolebehörighet även på de yrkesinriktade programmen. Alla är inte bra på teori. Vissa kan sitta och läsa i en bok om hur en bilmotor fungerar, medan andra lär sig själva om de får en trasig motor och en verktygslåda.
Vi behöver alltså både teoretiska utbildningar och rent praktiska dito. Vi måste också låta alla individer utvecklas efter sina förutsättningar, och inte låta jantelagen styra skolan.
Det verkliga och allvarligaste stigmatiseringen av alla problem är väl ändå att inte avhjälpa dem? OM vi bara tittar på hur kriminellt kriminalvården agerar i det hänseendet så kan vi se en del grundstigmatiserande fundament.
http://adhd-npf.com/adhd-behandling-i-kriminalvarden-extremt-lonsam/
Här ser vi hur odiagnostiserade beter sig på ett sätt som borde vara kriminellt i all sitt polerade vetenskapsförakt. Hur ska vi undivika att herr generaldirektörn stigmatiseras av sin egen populism, vilken han inte drar sig för att meddela regeringen?
När det sedan gäller medias rapportering av ADHD så är den mestadels irrelevant, för den rapporterar ytterst sällan om den flertusenåriga diskriminering som gör att flickor med ADD, ADHD eller Asperger syndrom får mindre hjälp och får hjälp senare ifall det kommer någon hjälp alls. Är det inte lika viktigt att undvika stigmatisering av de våldsskapande elementen inom den verklighetsfrämmande journalistkåren som bara har som främsta intresse att kränga lösnummer?
Rakel - jag tycker verkligen att man ska hjälpa de som behöver hjälp! Vad jag vile poängtera var bara den lilla aspekten att om ADHD sprängs in i texter så kan det börja förmodas att alla som har det är kriminella. Viktigt att göra den reflektionen. Vi drar ofta alla över en kam.
Om vi ska få ordning på den här mänskligheten så måste vi nog sluta att dra oss för att säga det som behöver sägas bara för att folk drar alla över en kam, och börja lära folk att inte dra alla över en kam. Den striden vinns inte i ett enskilt ämne.
Mina diagnoser är ADD och Asperger, för övrigt.
MacDanne: Asperger och ADHD är diagnoser. Man använder vissa kriterier för att kunna använda ett begrepp som förklarar vissa svårigheter som en individ har i relation till samhället och sin omgivning. Om man ska vara krass så får man ju bara dessa diagnoser om de innebär ett funktionshinder. Diagnoserna har för mig inneburit att jag kunnat lära mig hantera de delar av diagnoskriterierna som verkar hämmande på mina framtidsplaner. De har inte på något sätt tvingat in mig i en samhällsnisch där jag inte velat vara. Likt kategoriindelningen på ett bibliotek har de hjälpt mig hitta den hjälp och de insikter jag behövt.
Diagnoserna har varit ett oumbärligt verktyg för mig. Folk klagar hela tiden på kategorisering, jag brukar fråga dem om de tycker att man ska sluta ställa böcker i bokstavsordning på biblioteket med...
Diagnoser är självklart viktiga och det behövs absolut mer öppenhet kring dem.
Det jag menar är att om man börjar använda en NFP-diagnos som en förklaring till hemska grejor som mord och annat så öppnar man upp för folks fördomar och de ska inte underskattas. Det kan allt för lätt bli så att den som söker jobb och har ADHD inte får jobbet för att de betraktas som möjliga kriminella. Det är väldigt galet, för så är det inte.
Jo, det är galet.
Men, jag tror faktiskt att det bästa i det läget vore att helt enkelt välja några fina stycken ur den här sidan; http://isnt.autistics.org/ och citera dem.
"Neurotypical syndrome is a neurobiological disorder characterized by preoccupation with social concerns, delusions of superiority, and obsession with conformity."
"Tragically, as many as 9625 out of every 10,000 individuals may be neurotypical."
"About a year ago I learned I was on the autistic spectrum. Inspired by this discovery, I read everything I could get my hands on about the autistic spectrum. Much of it makes sense-- for the first time in 41 years, I had a description, albiet an unexpected one, that fit me.
But a lot of what I've found out there, mostly written by "experts" and "professionals", has been arrogant, insulting, and just plain wrong. My bête noire of the moment is finding my emotions described as "flat". As someone with considerably greater expertise in my emotions than the "experts", I can state unequivocally that my emotions are not "flat". They are different, yes, but they are most certainly not "flat."
...
My brain is a jewel. I am in awe of the mind that I have. I and my experience of life is not inferior, and may be superior, to the NT experience of life."
Skicka en kommentar