Hur uppfattar jag den nya sjukförsäkringen...

Med anledning av den diskussion kring sjukförsäkring som uppstått genom ett par m-politikers tilltag att kritisera en enskild person från en tidningsartikel i Aftonbladet så börjar man fundera över hur starka fördomarna är egentligen. Inte minst sagt vilken fart de får när de väl är i sving. Jag brukar kritisera den instrumentella framställningen av politiska frågor som berör människor. Den är alltför vanlig tyvärr. Som beteendevetare så har man kunskaper om att världen inte är svart eller vit och det blir mer självklart att försöka se saker och ting i lite vidare perspektiv. Att ställa frågorna. Hur blev det så här? Vad menas egentligen? Finns det bakomliggande okända orsaker till situationen? Det är allt för lätt att lägga skulden hos den andre, men det är sällan så enkelt. Det där med att se grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt eget,

För det allra mesta brukar jag försvara moderater men nu måste jag ändå framföra en slags förvåning här. Vad tänkte ni på när ni gav er på och analyserade en enskild namngiven person utifrån en artikel i Aftonbladet? Alla vet väl att artiklar i kvällspressen går ut på att hårdra situationer? Detta var väl ändå som att ta ut målvakten och fördubbla antalet spelare på planen.

Debattartikeln fick mig fundera över min egen syn som människa och moderat på det nya sjukförsäkringssystemet. Jag kom fram till en del egna slutsatser. Nationalekonimiskt är det viktigt att så många som möjligt jobbar för att vi överhuvudtaget ska ha råd med välfärd i samhället. Då är det viktigt att den som kan jobbar och inte göms undan i ett system som rymmer både allvarligt sjuka personer och andra som inte passar in av olika skäl. Så långt är det solklart. Vi vet sedan tidigare att även socialdemokrater har haft i tankarna att ändra systemet. Det har dock varit politisk dynamit och de har avstått.

Efter egen förmåga
För mig är det också självklart att man i möjligaste mån klarar sig själv eftersom det är först då man kan hjälpa andra. Det är en grundläggande inställning bara. Människor ska inte gömmas undan i system som ger utbetalningskort varje månad och sen glömmas bort. I 30-årsåldern ska man inte tycka att det är OK att vara sjukskriven resten av sitt liv. Det går inte att komma ifrån att vi har haft ett samhälle som delvis fostrat in många i den förvissningen, det blir en slags falsk trygghet. Numera kan man få hjälp att komma vidare om man fastnat, men för den skull så måste vi också fundera lite över hur det har blivit så här och varför människor tar det för givet, och hellre hjälpa en stjälpa. Nu ser hjälpen ut annorlunda än tidigare och varje individ måste delta själv. Man ska inte drabbas av Försäkringskassan utan kunna använda den och AF som möjlighet och ett steg att komma vidare. Visserligen så verkar det finnas anledning att se lite närmare på hur de organisationerna arbetar. Det är människor som jobbar där också med allt vad det innebär.
Möjligheter

Förvisso behöver det sägas att det inte ska vara självklart att man ska leva på samhället om det finns möjligheter att klara sig på annat sätt. Det är något som alliansen tagit fasta på med de nya sjukförsäkringsreglerna. Man ska inte göra karriär i det systemet innan allt annat har prövats. Rehabilitering är viktig och arbeten som utgår från vars och ens förmåga är också viktigt och att man får hjälp att komma ur en situation som kanske har förlamat handlingsförmågan är bara bra.

Det finns goda exempel

Ett exempel är en ung dam i min närhet som plötsligt blev så oerhört sjuk. Hon orkade absolut ingenting och gick igenom många undersökningar och ingen läkare kunde röna ut vad det kunde vara för fel. Hon blev bara sjukare och sjukare och tröttare och tröttare. Hon stod på randen till att bli utförsäkrad och så plötsligt kom en läkare på att hennes besvär berodde på biverkningar från de p-piller hon åt. Detv ar bara att sluta med dem och idag är hon i full gång igen. Det hade varit för tidigt att ge upp där eller hur? Att många får psykiska problem är en annan verklighet och då ingår det ofta i bilden att man vill dra sig undan och slippa ha kontakt med omgivningen. Då behöver man stöd att komma vidare och där finns tanken med rehabkedjorna som ska se till att det ska fungera. Jag tycker att det är helt rätt tänkt. Som statsminister Reinfeldt uttryckte i gårdagens debatt att om det inte fungerar så här i början av systemskiftet så får man lov att korrigera.

Jag vill verkligen poängtera att det finns empatiska moderater, vi är ganska många. Men vi får inte rubrikerna. Själv betraktar jag mig som obstinat empatisk moderat och är stolt för det.

 Det känns väldigt onödigt att Isobel Hadley-Kamtpz ser detta som dagen då alliansen förlorade valet eftersom svenskar inte vill bli styrda av folk utan empati. Eller att Livbåten som alltid har en eftertänksam ton i sin blogg och tidigare gillat arbetslinjen nu tar avstånd tack vare uttalandet i Aftonbladet. Att alliansfritt Sverige och Peter L Andersson och andra nu gnuggar händerna är väl i sin ordning, de är i opposition och vädrar förstås morgonluft. Johan W talar också om regeringens tillkortakommanden. Det är deras jobb på nåt sätt.
 
Själv läser jag den artikel som Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson skrivit i DN. Den är tydlig och den är utan fördomar men visar på att det finns problem även i det förslag som (s)-sidan presterar. Det är så debatten måste föras. Det är svårt att byta system, alltid. Men som Fredrik Reinfeldt säger, blir det allt för galet så går det att justera. Det är vad vi ska ta fasta på.
 
Håll kolla på och (s) och rätta till marginalerna

Det handlar om att inte bara köpa (s)-sidans argument rätt upp och ned. De använder sina stupstocksbegrepp och skrämmer livet ur folk, men de har egna markeringar i sina förslag. Det är fult. Det är politk från den värsta sidan. Paul Lindqvist påminner om vad (s) gjorde när de var i kris "Och hur gick man då tillväga? Jo man sänkte ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen och A-kassan till 75 %, dvs. man förde en borgerlig ekonomisk politik som bidrog till att få Sverige på fötter igen."
 
Det finns plus och minus med allt. Kent Persson är lika bedrövad som jag över det sätt som den här personfrågan hanterats och tycker att Axén och Riviere bör be den sjukskrivna Alexandra om ursäkt och sedan se till att hon får den hjälp hon behöver för att komma vidare. För ser man lite bortom det som sägs så är det uppenbart, att det är hjälp hon behöver. Hennes oro ska naturligtvis tas på allvar. Det är den mänskliga sidan av det hela. Individer har alltid varit drababde, av alla system, det är viktigt att vi kollar upp det.
 

Frågan väckte debatt på olika sätt:  annarkia som tycker att det är fel, hälsosamme ekonomisten som förklarar, Björndahl som funderar lite över Sahlins verklighetsminne. Dick funderar om det inte vore bra att byta jobb om man är missnöjd - innan man blir sjuk. Högberg

Aftonbladet

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, sjukförsäkringen, Alliansen, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Cristina Husmark-Pehrsson,