torsdag 14 januari 2010

Med hjärtat i politiken...

Den senaste tiden har frågan om instrumentellt kontra inspirerande hantering av politiska frågor kommit upp. Inte minst när det gäller sjukförsäkringssystemet. Den ena sidan försöker förklara och den andra förringar. Någonstans mitt emellan ligger nog sanningen.

När det gäller sjukförsäkringen så har rapporteringen kring den varit minst sagt spektakulär. Inte ens att använda sig av självmord för att förklara systemets brister har man dragit sig för. Det är väl ändå ett av de mera brutala och tragiska saker som kan ske i ens eget och omgivningens liv. Det är inte annat än personliga katastrofer det handlar om, för många. Att detta sen används som rubriker i tidningar är vanskligt. Ingen kan säga att det handlar om reglerna i sig utan snarare hanteringen av dem. Där brister det storligen.

Kommunikationstips

Man kan inte bemöta frågor som handlar om människors känslor med siffror. De finns natruligtvis i botten men kanske inte är de lämpligaste att ta fram i alla situationer. Det går inte alltid att bemöta med en kameral stil och plocka fram siffror och slutsatser och fakta och regler och annat. Det är inte svaret på frågan så att säga. Det uppstår då självklart motsättningar. Kanske helt i onödan. Det är förvisso så att regler ska följas det är därför vi har dem. Men det är också så att man måste organisera sig så att det blir rimligt att kunna följa dem poch ta hänsyn till alla variabler. När det gäller FK liksom arbetsförmedlingen så är det männsikor det handlar om. Det är inte så att det ska sägas ja och amen till alla men en mänsklig hantering bör alla kunna kräva. Någonstans finns det ett kundförhållande trots allt. De flesta har inte varit sjuka alltid utan bidragit till samhällsinsatserna på olika sätt.

Så tips till politiska partier. Det är inte riktigt bra att svara på känslosamma frågor med siffror. Det krövs en viss empati och medkänsla för att kunna förklara sina ställningstaganden. Det är ett ansvar vi har. Det behövs empati i politiken och även de borgerliga måste visa detta. Det hjälper inte att ha siffermässigt rätt när det handlar om människors livsöden.

Om det är så att det presenteras att människor tar sitt liv på grund av de nya försäkringsreglerna så är det förfärligt och borde bemötas med just den känslan och empatin det kräver och inte att man drar ned mössan och drar igång statistiksnacket. Det är okänsligt i överkant kan man tycka, men naturligtvis också ett sätt att försvara sig själv från det hemska. För ingen tror väl att någon har önskat att det skulle bli så. Dags att tänka om lite här.

Tackar speciellt Paul Ronge idag som tycker att både jag och Kent Persson är empatiska moderater. Jag tror att jag kan tala för oss båda och säga att jag är stolt över att det uttrycks. För det är så jag vill att det ska vara. Obstinat empatisk moderat...

Det behövs medkännande inte medlidande i politiken.



Aftonbladet SvD

27 kommentarer:

embryo sa...

Hej Mary!

Såg du Uppdrag Granskning (se dokumentären/reportaget på svt/play annars)?

Den borgerliga majoriteten i riksdagen blev varnad för detta. Till och med användes termen sjukförsäkringssjälvmord. Man kan läsa om det i artikeln i Svenskan du länkar till.

Givetvis kan inte politiker lastas för enskilda medborgares handlingar.

Men de kan lastas för sina egna handlingar och sina egna beslut.

Och de regler som har skapats är - jag hittar inget bättre ord - inhumana; något mer oempatiskt har man sällan skådat.

Man kan tala om empati, det är förstås det avgörande. Men prat är en sak, handling nästa: de nya reglerna är vansinniga och har skapat ett Moment 22 som kommer att stöta ut fler och fler människor från samhället. Alla görs till arbetsföra, då man jämförs mot absolut hela arbetsmarknaden i Sverige.

Men det noggranna reportaget i Uppdrag Granskning visar ju att det inte funkar så, att allt är en skrivbordskonstruktion eller - man vågar inte tro det - en konstruktion för att de facto knuffa ut folk. En ättestupa.

Alliansen har lagt grunden till verkliga utanförskap; nya utstötta, personer som det inte ens är någon idé att räkna in i statistiken.

Det är fruktansvärt att uppleva och personligen anser jag - har ändå varit med under några politiska perioder i det här landet - att en mer tragisk tid har jag aldrig sett.

Vem och vilka tar konsekvenserna av sina egna beslut. Det undrar jag nu.

Johan sa...

Hej Mary

"Obstinat empatisk moderat ..." ett så skönt uttryck och jag älskar folk som inte viker sig för den mentala-grå-sosse-mobbningen som finns så utbredd i Sverige. VAD tycker du är den viktigaste skillnaden mellan Calle Bildt moderata lednings period och Fredrik Reinfeldts? Oj nu spånar jag ut för mycket ... jag tänkte fråga dig om du inte kunde maila mig för jag önskar snacka business med dig om det går för sig

vi höres hoppas jag
Mvh
Johan

Bengt Svensson sa...

Det är klart att det är ett systemfel, tyvärr så behövs nog fler självmord och arbetsplatsolyckor för att konstatera att de system som en gång skapades för individens trygghet idag mera ses som rundningsmärken.

Skulle det här principen kunna fungera även i andra sammanhang?

Säg att åkeriernas branschorganisation anställer några handläggare. Deras uppgift är att med hjälp av besiktningsprotokoll och verkstadsrapporter, utan att själva se bilen, avgöra om lastbilen har någon arbetsförmåga kvar. De kan alltså trots att besiktningen dömt ut bromsar, upphäva belutet, eller besluta att lastbilen fortfarande får användas med reducerad last.

Omöjligt scenario, säger nog någon, men tänk om ...

.. det handlar om miljarder
.. utveckligen kan gå gradvis under många år
.. åkeriföreningen har stort inflytande i politiken
.. man påstår att handläggarna är experter och ger dom myndighetsstatus
.. man ser till att besiktningsmyndigheter och verkstäder inte lägger sig i hanteringen
.. man inbillar folk att som enskild går att det att överklaga
.. man inte utreder dödsolyckor med lastbilar inblandade

Mary sa...

Det finns en sak som sällan påpekas. Det är att i det gamla systemet hamnade personer mellan stolarna också med tragiska händelser som följd. Min inställning är att man inte som individ kan lägga hela sitt liv i händerna på andra. Alla klarar inte att vara självständiga, tyvärr. De behöver hjälp och dt ska de ha också.

LeoB sa...

@Mary:

Det är glädjande att du skriver "Det behövs medkännande inte medlidande i politiken".

Jag håller helt med dig om det. Men det verkar lätt att gå vilse i detta. Det är inte konstigt, det är ju en balansgång. En känslig sådan. Speciellt om man nu griper in i andra människors liv.

Du skriver om självmord att "Ingen kan säga att det handlar om reglerna i sig utan snarare hanteringen av dem". Där blir jag tveksam.

Du menar att självmord handlar om inget annat än personliga katastrofer. Det får mig att tänka på vad man ibland sagt om narcissistiska människor: att de begår självmord för att de misslyckats. Det var så man tänkte en gång. Idag tror jag nog att man inom åtminstone psykologin närmar sig tanken att det är det interpersonella som är det viktiga. Den narcissistiska begick kanske självmord därför att han/hon förlorat den enda möjligheten som han eller hon hade till mer omfattande erkännande av andra, dvs att vara duktig.

Nu undrar du kanske vad jag vill ha sagt? Jag tänker på den här människan tv-programmet (som jag inte såg). En stor del av en sjuk människas vardag är kanske ibland just kontakter med försäkringskassan. De är kanske då ibland också väldigt ömtåliga kontakter, "ser någon hur jag har det, får jag vara med, trots att jag är som jag är?". Om man inte "får vara med" så är det en av de starkaste psykiska belastningar som man kan råka ut för. Har man tur har man vänner, familj eller andra som ser en och kan stötta en. Men inte alla har det.

I äldre kulturer dog man ganska direkt om man blev socialt utesluten. Inte av brist på mat, nej helt enkelt av att kroppen kollapsade av den psykiska påfrestningen. De inre organen orkade inte med. Vi är inte annorlunda idag. Påfrestningar drabbar oss likadant - om uteslutningen blir eller upplevs lika svår.

Med en striktare tillämpning av regler, som ju alliansen förespråkat, är det då inte risk att man går alldeles för långt? Och är det då inte troligt att även självmord kan bli följden i många fall? (Eller att man helt enkelt dör i något som ser ut som en fysisk sjukdom, men i själva verket är resultatet av något som upplevs som en social isolering?)

embryo sa...

"Alla klarar inte att vara självständiga, tyvärr."

Men vad menar du?

Är det att inte "klara av att vara självständig" att bli/vara utbränd, deprimerad, ha trasiga leder?

Såg du Uppdrag Granskning? Kvinnan det handlar om blev mor när hon var typ 19. Hon har jobbat hela livet, tagit hand om två barn, haft eget företag. Hon har ju klarat av att vara självständig - mer än många - och bränts ut på kuppen.

Då drabbas hon av de nya reglerna. Då - hennes chef beskriver henne som "slut" - ska hon stå till arbetsmarknadens förfogande.

Hon har inte lagt "hela sitt liv" i händerna på andra; det är ju precis tvärtom.

Och hon är inte ett undantag; hennes fall lyder under reglerna. Lyssna på vad de säger. I praktiken finns det ingen som inte skulle kunna räknas som arbetsför. Om man ska relateras till den reguljära arbetsmarknaden. Vilket innebär att alla - vi alla - skulle kunna räknas bort från ersättningssystemet.

Det är till slut bara de som är friska och har jobb som klarar sig.

Det är konsekvensen.

Anonym sa...

Om man läser "Det sovande folket" får man en väldigt bra inblick i ideologin bakom de regler, som nu får till följd att förtvivlade människor t o m tar sitt liv.

" Vi vill ju inte se människor svälta, i övrigt skall ingen standard skattefinansieras" är en glasklar programförklaring från Fredrik Reinfeldt, till den socialpolitik han vill se genomförd i Sverige.
Det betyder ju att den människa som inte efter en viss sjukskrivningstid(idag 6 mån)klarar av att gå tillbaka till arbete skall leva på socialbidrag. Socialbidrag beviljas inte till den som har några tillgångar utöver egna kläder, radio, TV och möjligen en cykel.

/karl

Mary sa...

embryo - ingen kan eller ska dra alltför långtgående slutsatser av programmet uppdrag granskning. Det programmets format är att skapa känslor och engagemang, att erbjudande i svart vitt utan utrymme för reflektioner. Man måste var medveten om just detta.

LeoB sa...

@Mary:

Måste inte du i gengäld vara medveten om att du har svårare att ta till dig fakta som talar emot det du står för?

Om vi tittar på psykologisk forskning så är det ju ofta så. Inget specifikt för dig alltså. Men du lär inte, precis som andra, kunna begrunda de fakta som tas fram om du inte försöker ta till dig dem.

Ett grundläggande problem i politiken skulle jag vilja säga. Speciellt om man vill vara empatisk.

Mary sa...

Men Leo - man bestämmer inte allt själv när man ingår i en grupp. Eller hur?

Uppdrag gransknings reportage och upplägg måste analyseras ur fler vinklar, alltid. Läs Paul Ronges bo. "När Janne Josefsson ringer".

Jag blir lite extra förbannad när synen är enkelspårig. Det är väl fullständigt att ingen skall önskas olycka. Jag förstår inte vad den föreställningen kommer ifrån. Någon drog upp det gamla scenariobeskrivningen i det sovande folket där man bara lägger in de negativa värderingarna och beskriver det som hemsk människosyn. Om man vänder på steken så ser man en beskrivning av ett samhälle där människor står på egna ben. Det gillar jag som faktiskt hela mit tliv kämpat just för den saken. Min egen frihet - det kostar på ibland. Jag har vare sig haft räkmacka eller silversked.

Det är så lätt att lägga tyngdpunkten på de arma och de sjuka och att de får det så svårt på grund av den nya sjukförsäkringen. Men grejen är att det inte är så stor skillnad mot tidigare. Många mår dåligt, många har det dåligt utan att var sjukskrivna. Samhälelt är inte rättvist på alla sätt. Det har aldrig varit det. Just att opinionen hänger sig fast vid alla eländesbeskrivningar tycker jag är rent oförskämt. Det är inget nytt. Sensationsrapportering tycker jag. Däremot borde det hela organiseras om så att de som blir drabbade på det sätt som beskrivs får hjälp i tid. Att slåss mot byråkratins vingar är ingen lätt uppgift.

LeoB sa...

@Mary:

Det är rätt, man bestämmer inte allt själv när man ingår i en grupp. Men det jag sa var att man blir påverkad av gruppen. Man vill vara med. Man försvarar den.

Det påverkar ens möjligheter att ta till sig information som är negativ för gruppen för man känner sig själv utsatt. Vill man ändå ta till sig informationen måste man begrunda detta.

Tack, jag har inte läst Ronges bok, men jag har nog ganska klart för mig vad han menar.

Ronges kritik av Josefsson innebär emellertid inte att du kan avfärda Josefssons kritik mot alliansen (där du ju ingår). Jag undrar om inte Ronge kanske ångrar sig en smula, jag ser att han idag skriver Min Agenda: Sluta slingra er politiker!.

Naturligtvis är hjälp till sjävhjälp det många, däribland jag, önskar ska tillämpas. Om du vill hjälp till självhjälp måste du först bekräfta. Då duger ingen vi-vet-bäst attityd. Den stjälper. Hjälp till självstjälp skulle man kanske kunna kalla den...

Du avfärdar kritiken genom att säga att den är oförskämd. Ser du då inte ned på oss som kritiserar det ni i alliansen gör med de sjuka? Hur ska du då kunna förstå vad vi säger?

embryo sa...

Mary: Jag är inte massmedieteoretiskt ordblind. Uppdrag Granskning - har du sett de två reportagen som just nu omtalas överallt? - ger faktiskt en ganska sjup och tämligen nyanserad bild av den här kvinnans livssituation.

Man har grävt. Man har jämfört dokument. Man intervjuar politiker före och efter programmet; alla får komma till tals. Man gör ett följereportage om arbetsmarknaden, relativt objektivt, dä många olika personer får komma till tals - från arbetsgivare till fackanställda till arbetsförmedlare.

Kvinnan i reportaget har ju också kämpat, också stått på egna ben. Och det samhälle och det regelsystem hon var en del av, förstod henne inte.

Det enskilda fallet blir - till slut - representativt för många. Eftersom med de nya reglerna kan alla betraktas som arbetsföra - för nåt jobb någonstans. Oavsett om dina tummar är slut och om du är deprimerad. Oavsett om du har cancer. Oavsett om du har Parkinson (ett sånt fall flöt upp idag). Oavsett om du är över 60 år. Oavsett om en läkare har skrivit i sitt utlåtande att du ej är arbetsför.

Något finns det alltid för dig att göra, hävdar man. Problemet - i nästa steg - är att vi har en viss arbetslöshet. Problemet är då att dessa väldigt svaga människor måste konkurrera om jobben med helt friska människor.

Det är ett fullkomnat vansinne.

Mary sa...

Leo - jag tror vi talar om olika saker och ur olika vinklar.

Jag tycker att tanken om rehabilitering efter viss sjukdomstid är bra. Jag tycker inte att problem ska döljas i sjukförsäkringssystemet. Det är bra att det kommer upp. Det är ändå ganska få personer totalt sätt som råkar illa ut. Det borde hanteras på bättre sätt uppenbarligen. Det är något fel i organiskationen när försäkringskassan inte kan se att cancersjuk är ett "särskilt skäl", det är fel om inte läkare kan skriva intyg som FK kan acceptera. Det är fel om inte de talar med varandra.

Människor fick inte mer hjälp av (s)-sjukkassan. S har velat ändra på den hela tiden. Det är ohederligt på något sätt att ta enskilda exempel. Glöm inte att man kudne bli utförsäkrad förr också.

Det är detta jag försöker förmedla. Allt var inte bättre förr. Jag tror faktiskt inte att (s) tänker sig att backa tillbaka på detta heller.

Jag avfärdar inte Janne Josefssons kritik jag är bara skeptisk mot den som enskild företeelse och som om den vore den totala sanningen. Så är det inte. Det finns många vinklar på alla problem. Det gäller även sjukskrivningarna i Sverige. Just nu är det val och varje motståndare till alliansen komemr att ta alla chanser att förringa.

embryo sa...

Men, vem tror att reportagen gäller alla?

Räcker det inte som det är nu, med tiotusentals som blir utförsäkrade?

Varför är det ohederligt att ta enskilda exempel? Jag tycker att det är ett starkt sätt att närma sig människorna och verkligheten.

Det är väl betydligt ohederligare att inte ta fram exempel, alls? Att gömma individerna och deras rättigheter under retorik och luddiga floskler om en arbetslinje (som de riktigt sjuka ändå inte anslutas till).

Ge - i sådana fall - motexempel. Fakta är vad människor vill ha och begriper.

Det är lätt - däremot - att människor blir martyrer eller slagträn i debatten. Det är onödigt. Det räcker att de är människor. Det gör ont nog.

Om du såg programmet skulle du också höra oppositionspolitikern säga samma sak som du, att det inte var bättre förr. Men en sådan retorisk volt gör ju inte nuet bättre, heller.

Men du gör som andra moderata politiker just nu; lastar över ansvar och skuld på Försäkringskassan. Det enklaste sättet att lösa dess tjänstemäns svårigheter är ju att skapa generösa och förstående - empatiska - regler. Inte sådana regler som förringar de sjuka och får dem att känna att man inte tror på att de är just sjuka.

Anonym sa...

Mary, din framtoning som medkännande, empatisk, självständig och allmänt hygglig medmänniska kanske inte riktigt omfattar de mest utsatta i samhället.

Att börja ifrågasätta programmet, som ger en genomgripande beskrivning av hur en redan svårt utsatt människa till sist knäcks fullständigt, tyder på det.

Finns det några tveksamheter i redovisningen av förhållandena, som du känner till, kan du väl i så fall tala om vilka de är.

/karl

Mary sa...

Karl - tror du inte att handlingen och innehållet i Uppdrag granskning är vinklat? Så att det ska bli så hemskt som möjligt. Janne Josefsson gör ju på sätt och vis en teater. En skicklig sådan dessutom. Det är vad jag talar om. inte exakt den händelse som beskrivs, (jag såg inte kust det här programmet) Han är skicklig som bara den på det.

Men som åskådare måste man änså vara kritisk och inte bara köpa allt rätt upp och ned. Det finns så många sätt att se på saken. Att bara ställa det hela mot just reglerna är inte rättvist och det vet nog de flesta också. Däremot verkar hanteringen av sjukförsäkringstagarna vara minst sagt märklig.

Att vissa männsikor råkar illa ut är olyckligt och borde undvikas. Men i varje artikel jag läst så har det handlat om hanteringen av ärendet. Inte om reglerna i sig även om man skyller på dem hela tiden.

Inse att det är valtider nu och svartmålning står på agendan.

embryo sa...

"Men som åskådare måste man änså vara kritisk och inte bara köpa allt rätt upp och ned."

Sant.

Det filmade reportaget har stark verkanskraft. Varje kamerainställning är ett ställningstagande. Bildvalet. Musikvalet. Vilka som intervjuas. Stämningsbilderna; den känslomässiga atmosfär som skapas. Vilka fakta som läggs fram.

Uppdrag Gransknings reportage var gjort med avvaktande värdighet och djupintervjuerna kändes både seriösa och mångfacetterade.

Jag tror dessutom att samtida tittare är väldigt mediavana och att man hyggligt lätt genomskådar falsifikationer och faktiskt inser att reportage och journalistik inte är en helt objektiv form.

Men att ifrågasätta ett programs trovärdighet, när man inte ens har sett det?

Finns det andra sidor kring just det här fallet, borde de också komma fram.

Men reportagen i Uppdrag Granskning är ganska raka; intervjuerna med anhöriga och vänner och med läkare och Försäkringskassans chef är djupa och tydliga. Man har läst - och utgår ifrån faktiska dokument och brev.

Mary - jag ska inte tjafsa och orda mycket mer om det här längre - jag tycker faktiskt att du ska se programmet. Du hittar det på svt.se: http://svtplay.se/t/103535/uppdrag_granskning

Man kan ha en massmedieanalytisk diskussion kring det, utan att använda sig av den mänskliga tragedin som politiskt slagträ. Det går att vara objektiv som åskådare.

*

"Men i varje artikel jag läst så har det handlat om hanteringen av ärendet. Inte om reglerna i sig även om man skyller på dem hela tiden."

I programmet tas både behandlingen av ärendet upp, och de regler som ligger till grund för den. Samt konsekvenserna av dessa regler.

Vad som dock inte tas upp är andra politiska dimensioner (det kunde man ha gjort, i ett vidare perspektiv); vad som föregrep regeländringen med de olika remissinstansernas varningar och med förre ordföranden för Försäkringskassans - Inger Efraimssons - avhopp. Hon hade fått nog av regeringens hårda regler mot de sjuka.

Minns ni vad hon sa?

"-Det som stötte mig mest var det att om man inte lyckats bli frisk inom sex månader så ska man prövas mot hela arbetsmarknaden." Ur en intervju med Ekot 12 dec 2007.

Mary sa...

embryo - jag har talat om uppdrag granskning som företeelse. Inte om innehållet i specifikt program.

Du har löst min blogg och du vet att jag inte är nöjd med eller försvarar alla detaljer i hur det fungerar.

Däremot är jag helt med i principen att fler ska jobba. Utifrån sina förutsättningar. MAn ska inte vara pensionär redan i 20-årsåldern om man är dansös och inte löngre kan dansa på grund av skada. Då kanske man kan göra något annat som passar bättre. Jag ser inget fel i det senare.

Men det är ytterligheterna som tas upp, de borde ha en egen funktion för att tas om hand. Det begriper jag inte att det inte redan finns.

embryo sa...

"MAn ska inte vara pensionär redan i 20-årsåldern om man är dansös och inte löngre kan dansa på grund av skada."

Självklart inte. Vem har sagt det?

Och hur vanligt - apropå ytterligheter - är det?

Uppdrag Gransknings reportage visar ju inte på någon ytterlighet (utom den hemska personliga konsekvensen), utan en kvinna i 60-årsåldern, utarbetad, nedsliten, som - dessutom - inget annat velat har än att jobba. Tills hon inte pallade längre. Der är förstås betydligt fler som är i situationer liknande henne - drygt 60, nedslitna, sjuka, "slut" som hennes sista chef säger - än i tjugoårsåldern och med alla möjligheter i världen till rehabiletering, omskolning, nytt liv.

Men du verkar ju inte vilja se programmet, och då är det lönlöst att diskutera det.

Du hänvisar endast till dina fördomar om Janne Josefsson. Såg du programmet, skulle du veta att det inte ens är Janne Josefsson som har gjort reportagen; inte något av dem. Han är programledare och intervjuar politiker före och efter.

Varför ser du det inte?

Mary sa...

Jag ser ju problemen. Vi pratar om ytterligheter. Vi pratar om Uppdrag granskning som programformat.

I alla fall gör jag det. Det verkar som att du bara vill förstå från din vinkel?

Jag tycker att problemen ska lösas. Inte med tillbakagång till det gamla systemet för det var inte heller bra och ställde till trassel för enskilda det med. Det gör myndighetssverige då och då. Så har det alltid varit.

Jag tror att vi diskuterar på olika plan här utan att lägga någon värdering på det. Mera konstatera.

embryo sa...

Men hur kan du - på allvar och utan att göra diskussionen till en bubbla bara - prata om ett program som du inte ens har sett. Det undrar jag nu.

Jag ser det inte alls från min vinkel. Jag är inte sjukskriven.

Jag ser det utifrån de utsattas vinkel, de som nu vittnar om hur systemet krossar dem.

OM du (vad är det - vågar du inte?) såg programmet och reportagen skulle du höra hur en anställd hos ett fackförbund (det kan vara Handels, jag minns inte nu) vittnar om hur medlemmarna är sänkta och kränkta eftersom de upplever att man misstror dem. Att man inte tror på att de är sjuka.

Men du diskuterar ju inte ett enda konkret fall, bara ludd. Därmed förlorar dina ord bärighet och din trovärdighet minskar.

Var finns uppgifterna om de förtidspensionerade tjugoåriga dansöserna exempelvis?

Och, igen, varför ser du inte programmet du hävdar är vinklat?

Jag kan göra en ännu djupare analys av det, av bildvinklar, musikval, tystnad mellan klipp och i tagningar, och återkomma. Jag ser de grå skyarna över Grängesberg där hon bodde. En järngrind. Barnen vid de levande ljusen. Vördnad och tydlig, men ej gråtmild utan mer faktisk och självklar, sorg. Och tagningarna från Försäkringskassan med den pressade och samtidigt ödmjuke chefen där. De avfilmade breven och sjukintygen. Den bekymrade och vänlige läkaren. Chefen på hennes sista arbetsplats, lugn och saklig. Vad säger alla dessa bilder oss? Om människor och närhet? Om samhällets regler kontra den lilla människan och om svårigheten i att ens finnas till i den grå vardagen?

Se reportagen.

För jag har nog sagt mitt i frågan, för nu.

Mary sa...

Du har betsämt svårt att sätta dig in i att jag har en annan vinkel än du har. Jag generaliserar och är öppen med det. Jag tycker att det är OK. Jag står för det. Att du ifrågasätter min trovärdighet tycker jag är rent dåligt.

Detsamma säger jag, vilka är dina syften att få mig att ge dig det svar du exakt vill ha och inte acceptera det jag säger.

Dansösen var ett exempel som jag tog i minnet från tidigare diskussioner i ämnet. Minns ej var det kom ifårn. Men lite kan du väl ändå tänka själv. Säg att du inte kan skriva böcker längre. Betyder det att du ska bli sjkpensionerad resten av ditt liv? Skulle du inte kunna jobba med något annat.

embryo sa...

Böcker är inte det avgörande, för mig. Det är att skriva. Och utan det - och utan att ta till överord - skulle jag inte finnas till.

Jag kan jobba med vadsomhelst; jag är hyggligt arbetsför och nog ett godkänt exemplar enligt dem som förespråkar arbetslinjen.

Men kvinnan i reportaget - som du fortsatt liksom fullständigt blundar ifrån - kunde inte ens få jobb med att hålla upp dörrar på McDonald's. De enda jobb man kunde hitta på var just: påhittade. Det fanns inag möjligheter för henne där ute.

Arbetslinjen - i meningen att alla ska knuffas in på arbetsmarknaden - är ett bedrägeri. Alla får nämligen inte plats.

Och vad gör man med dem som inte får plats? Vad gör man med dem som känner sig misstrodda och vars utanförskap bara ökar och vars sjukdomar (depressioner och liknande) ökar av den stress det innebär att tvingas ut på en konkurrensutsatt arbetsmarknad?

Kvinnan i programmet skulle ha fått konkurrera med kanske hundratals sökande (friska, unga)på jobb som hon inte skulle ha klarat av.

Det är horribelt och jag kan inte med ord starka nog uttrycka min sorg över hur samhället har förändrats under den borgerliga regimen.

Se reportaget. Varför gör du inte det? Diskussionen skulle bli bättre då. Det tar en knapp timma, bara. På Svt Play. Dator har du ju :-)

Mary sa...

Jag har inte haft tid att se programmet, ska absout göra det.

När jag hör talas om henne så tycker jag att hon skulle fått hjälp direkt av Försäkringskassan det är inget snack.

Men jag har exempel på nära håll när det funkar. Jag är inne på att det måste till rutiner som fungerar. Alla ska inte tillbaka till arbetsmarknaden. Det är så tydligt i det uttalanden som görs så jag förstår mig inte på det här.

embryo sa...

Bra att du ska se programmet.

Ser fram emot din analys.

Hon fick ju "hjälp" av Försäkringskassan. Av två kassor, till och med. En som lovade henne en pensionsutredning och en annan som tvingade ut henne på arbetsmarknaden.

Det är förstås lätt att hitta solskenshistorier, istället för denna hemska. De flesta av oss har ju jobb. De flesta av oss är - någorlunda - friska och arbetsföra. Men det är inte oss det handlar om. Poängen är att det skulle kunna handla om oss.

Det är - som jag ser det - ett sätt att förstå empatibegreppet (om man har svårt att per automatik fatta att andra människors livsöden är viktiga för samhällets fungerande i stort, eller om man bryr sig bara för att man är: juste, snäll, deltagande, medmänsklig): Det kunde lika gärna ha varit jag. Det kan bli vi. Vem som helst av oss kan bli sjuk. Vem som helst av oss kan förlora jobbet.

Mary sa...

embryo - jag har aldrig sagt att jag inte ska se programmet, eller hur?

Vad jag hävdar är ju att det är fel när två tjänstemän kan tolka samma sak olika. Då har de för lite koll. Det är inte självklart att den "elake" har rätt, eller hur?

embryo sa...

Försäkringskassans agerande kommer inte att prövas. Eftersom kvinnan de behandlade är död och kan inte protestera.

Chefen - om du någon gång såg programmet - över dem bedömer dessutom att agerande gentemot kvinnan var riktigt. Man följde de regler som gäller just nu; det återkommer han till flera gånger.

Idag skriver de utförsäkrade - de som verkligen kan frågan - direkt till Gunnar Axén i en debattartikel i Aftonbladet:

"För sanningen är Gunnar, att situationen för sjuka människor i dagens Sverige är horribel. Det är ingen skrämselpropaganda orsakad av oppositionen eller media som Ni hävdar, utan en verklighet vi är tusentals som kan vittna om."

Läs den i sin helhet.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article6438782.ab